Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pelle Småländing. Thore - Den lilla rojalisten. Skiss af Turdus Merula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
313
Med sin arme på tjugo par horn
Vandrar han trygg. Och till sist får han korn
På Katarinas resliga torn.
»Stockholm är detta Me?»
Nu är han riktigt i sitt element,
Schackrar så bort enhvar sin klient
Med en profit af - tretti procent:
Småländing är ju Pelle.
Han slår sig ner här, köper sig kor, Handlar med
xöjölk och grädde, och tror, Att här den slugaste
lättast sig skor. Tänk, hvilken fiffig sälle!
»Vatten är sundt» är Pelles logik, »Stärkelse också».
Egen butik Håller han snart och så ... blir han rik:
Småländing är ju Pelle.
Hökareenkans två tunnor gull Svärmar han för - ack,
så känslofull; Snart står han der med hår och med hull
Riktigt i hökarns ställe. Se’n mer i stort affärer
han gör, Blir oförhappandes bankdirektör,- Nog får
han vasen, innan han dör: Småländing är ju Pelle.
Thore-
Skiss af Tu.rd.us Merula*
^edan från tidigaste morgongryningen, en höstdag mot
slutet af September anno 18-, hade inom det stora,
gulmålade envåningshus, som i staden Piteå titulerades
borgmästärgården, rådt ovanligt lif och rörelse. Ett
sådant springande af och till på den långa farstubron
mellan köks-och bagarstuguflyglarna och den vidöppna,
tvärsöfver klufna, i rutor skurna, breda midteldörren,
som ledde in till salsfarstun, en sådan brådska hade
der icke försports sedan den dag för sex år tillbaka,
då borgmästaren, herr Carolus Berg, i sin nyköpta och
nyreparerade gård firade hemkomstöl med sin vackra,
unga brud, Helena Malm, enda dottern till stadens
förmögnaste och mest ansedde handlande, rådman Olof
Malm och hans hustru, fru Britta, gemenligen kallad
»fru Ola». Men under bestyren och det ifriga jägtandet
att få allt i ordning för det stora kalaset varsnades
endast glada blickar och vänliga anleten, då nu
deremot lästes» bekymmer och ängslan i allas anleten.
Det var de sista tillrustningarna för en långresa,
som pågingo, en resa landvägen på nitiosex mil,
hvilket på den tiden ej var utan sina besvärligheter.
Borgmästar Berg hade nämnligen med stor pluralitet
blifvit vald såsom representant för städerna Piteå och
Luleå vid det stundande riksmötet. Han anträdde nu med
sin unga hustru och deras treåriga, lilla dotter Maria
resan till hufvudstaden, efter det han anförtrott åt
en vikarie sina embets-göromål för stadens räkning.
Det hedrande uppdraget hade på samma gång smickrat
och bedröfvat svärföräldrarna. Dottern Helena hade, då
hon som brud lemnade föräldrahemmet, fått sitt eget,
nya hem i närmaste granngård. Och sedan denna första
skilsmessa hade sällan någon dag förflutit, utan att
de gamla fått fägna sig åt att råka dotter och måg.
»Att nu på en gång», som fru Ola uttryckte sig,
»förlora nära på allt, hvad hon ägde kärast i
verlden», var ett hårdare ödets slag, än hon trodde
sig kunna uthärda.
Den stora, gammaldags, klumpiga, gulmålade res
vagnen hade sedan ett par timmar stått framkörd
vid farstubron.
Ändtligen, voro koffert och kappsäckar fastsurrade
bakpå vagnen-7 de med ytterligare packning fyllda
vagnslådorna insatta i sina fack, några vinbuteljer
och konfektpåsar af den omtänksamma fru Ola instufvade
i de djupa facken innanför vagnsdörrarna, paraply,
resfäll och själar lagda i den nerfällda sufletten,
och till sist lilla Mias reskoffert, fastsurrad
ofvanpå vagnens baksäte.
Den måste Mia ständigt hafva för ögonen, om hon skulle
vara vid godt lynne under den långa färden.
Kofferten, en rund, alnslång tingest, klädd med
sälskinn och järnbandad, hade i forna tider, då
handelsman Olof Malm färdades på marknadsresor,
tjenat honom till kassakista och alltid, när det burit
af till Lappmarken, varit fylld med speciedal-rar,
men vid hemkomsten derifrån med renostar.
Nu, skänkt åt lilla dotterdottern till reskoffert,
saknade kofferten ej heller en rund summa klingande
mynt och derjämte
några utvalda mård- och hermelinskinn, de
förstnämnda till pelsbräm åt borgmästarinnan, de
senare åt Maria.
»Du behöfver inte, kära Helena, spara för dig och
Mia. Det är min vilja, att hon och du skola båda vara
anständigt klädda, när ni uppträda bland storfolket
i hufvudstaden», voro de ord, med hvilka den gamle
ledsagade gåfvan.
Omsider var allt redo, blott ett sista afsked
återstod.
»Ännu en gång, Lena, ber jag dig besinna», utbrast
i detta ögonblick fru Ola med tårfyllda ögon, »att
det är en galenskap att släpa med sig ett tre års
barn på en sådan långfärd, och till ett sådant Sodom
och Gomorrha, som Stockholm lär vara. Tänk, om någon
illasinnad skulle stjäla bort flickan!»
Men den goda fruns varning dog bort obesvarad. Efter
tårar och omfamningar stego våra resande upp i
vagnen. En klatsch med piskan, och i rask fart ,bar
det af genom grinden ut på Storgatan.
T sin storrosiga kattunsklädning, med svart
damastkofta och, hemmaväfdt, randigt förkläde af
falugarn, en blå siden-sarsbindmössa med prydlig
bandros i nacken och ett fint krusadt stycke, hvars
mot pannan utskjutande, konstmessigt tillsnodda så
kallade spjut, lika fint afspetsadt, som Napoleon IILs
mustascher, stod fru Ola gråtande bredvid mannen,
den reslige, allvarlige sjutioåringen, med sitt
hvita hår nedfallande under sammetskalotten. Följda
af egna och borgmästargårdens tjenare, gingo de båda
gamla, sedan vagnen försvunnit ur sigte, fram till
grinden, för att der ute på gatan ännu få uppfånga
en sista skymt af åkdonet, när det uppe på höjden af
Strömnäsbacken nådde Pitholmens stora landsväg.
De ville sända sina kära och af dem erhålla ännu en
sista afskedshelsning, medelst hviftande med näsdukar.
»Sanna mina ord, det slutar aldrig väl!» upprepade
fru Ola, under det hon och mannen vandrade hem till
deras egen gård. »Jag har min tro, att det går illa
med flickan. Lena kunde ha’ unnat mej att få behålla
henne här hemma.»
»Jag ville se den, som fått taga Lena från dig,
då hon var liten», svarade den gamle.
»Jag har aldrig rest från hus och hem, jag!»
»Såå, skall nu Lena klandras, för det hon följer
sin man?»
"Nej, bevars! Men Mia hade jag kunnat få behålla. Ja,
ja, sanna mina ord», upprepade hon ännu en gång,
när de trädde in i mellanstugan, »vi få aldrig mera
här i lifvet se vårt kära barnbarn!» Och härvid brast
mormodern å nyo ut i en störtflod af tårar.
Emellertid rullades vagnen framåt. I fönster och
portar längs hela Storgatan, sågs folk af alla
klasser, helsande med blickar eller ord sin omtyckte
styresman ett vänligt farväl och ett gladt: välkommen
åter! Och till dem alla ropade lilla Maria, strålande
af barnslig fröjd:
^»Muta tenalinna! Mia fa j a te Tottholm!»
Ett halft år har förflutit se<lan ofvan skildrade
afresa, och vi återfinna våra resande Piteå-bor
i hufvudstaden, der
Sv. Familj-Journ. 1880.
40,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
