Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den lilla rojalisten. Skiss af Turdus Merula
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
borgmästar Berg, till följd af aldrig trytande
penningsändningar från svärfadern, hyrt en elegant
möblerad våning, en trappa upp vid Stora Nygatan.
Borgmästarens tid är mycket upptagen af
riksdagsgöromål. Invald i utskott, aldrig försummande
ett plenum och ifrig att grundligt sätta sig in i alla
de förhållanden, såväl statens, som staden Piteås
bästa äga att fordra af en landets representant,
har han ej mycken tid öfrig för hemmet och ännu
mindre för de talrika förströelser, hufvudstaden
under vintersäsongen har att erbjuda.
Den tjugosexåriga, friska och lefnadsglada fru
borgmästarinnan är derför icke utestängd från nöjenas
verld, och hennes tid är, ehuru på annat sätt, lika
fullt upptagen, som mannens. Hon har genom denne
senare introducerats i några Stockholmsfamiljer,
hvilkas bekantskap han gjort i yngre år. Dessutom
har hon sammanträffat med några andra riksdagsmäns
fruar, bland hvilka fru Greibert från Göteborg, en
ståtlig, tretioårig dam, fick det infallet att till
sin skyddsling antaga den unga, vackra norrländskan.
Fru Greibert hyllade den satsen: "Bikt folk skall
med rikt umgås!" Det håller bäst harmonien i umgänget
vid makt, menade hon, om af två vänner ingendera af
pekuniära skäl behöfver mera än den andra ålägga sig
några försakelser.
Ingendera af de båda fruarna ålade sig heller några
försakelser, vare sig i toalettväg eller när det
gällde npjen. Man såg dem tidt och ofta följas åt
på spektakler, baler och supéer. De blanka dalrarna
i Marias reskoffert voro borgmästarinnan en god
handkassa.
En systerson till borgmästaren, Axel von Stern, en
ung gradpasserare, tillbringade en god del af sin tid
i farbroderns hem och var de båda fruarnas lycklige
och underdånige cicerone eller cavatiere servanti,
när de behöfde hans sällskap.
Hans tant, fru Helena, var icke den, som gerna
försummade något tillfälle att se sig kring i
hufvudstadens för henne nya, glänsande verld. Hon
ansåg sig nästan förpligtad, att ingenting
försumma, att beskåda allt, som gratis eller för
pengar kunde få beskådas - från Kiddarholmskyrkans
grafkor och Vetenskapsakademiens samlingar intill
Bethlehemskrubban i Schön-borgska huset.
Ibland måste ung Axel tålmodigt underkasta sig att
stå med tant Helena och hennes väninna hela timtal
i Medbergs bod, för utväljandet af en ny bal- eller
supeklädning, eller hos Folckers, för pröfvandet
af en sista modets hatt eller coiffure, eller hos
Giron, för att söka ut ett passande guld-, korall^
eller perlgarnityr till. den nya toaletten.
, Lika lätt om hjertat, som han kännt sig den sista
dagen af den slutligt öfverståndna gradpasseringen,
kände Axel sig, då han efter dylika vandringar hemkom
till farbroderns bostad och der fick, i stora salen,
svänga om med lilla kusin Mia, hissa henne mot taket,
slå sig ner vid pianot och spela en hurtig vals eller
lära Mia att sjunga en visa.
»En bättre lekkamrat kunde aldrig Mia ha’ fått»,
sade borgmästaren en dag, när den lilla, gungande på
faderns fot, med rosiga kinder och strålande ögon,
utropade:
»Pappa är nästan lika snäll som Axel!»
»Ja, Axel är en bra hygglig yngling eller,
snarare, ung man, ty, hvad det lider, erhåller
han väl sin fullmakt som underlöjtnant», instämde
borgmästarinnan. »Mest af allt är jag tacksam»,
tillade hon> »för hans oförtröttade nit att lära Mia
tala rent.»
«Ja, pappa», inföll Maria hurtigt, »jag’ kan säga
Karl den fjortonde Johan! Hör du, jag kan säga riktigt
ut r.»
»Och så vackra visor, Han lär lilla stumpan min att
sjunga!» utbrast fadern, i det han med ett raskt tag
svängde Maria från foten upp i sitt knä.
»Ack, ja», instämde borgmästarinnan, »jag tycker just
hvad mormor skall säga, då hon får höra Mia sjunga:
’Lilla Clara, förebrå ej mig . . .’"
En gång föll det sig likväl så, att fru
borgmästarinnan ocb äfven hennes herr man funno
sig föga belåtna med Mias
sång, detta ända derhän, att fru Berg harmsen
tänkte förbjuda Axel att vidare lära barnet »dylika
dumheter».
Den fashionable kunglige hofskräddaren hos Karl XIY
Johan, herr Kseding, hade en afton infunnit sig
på besök hos borgmästar Berg och dervid blifvit
presenterad för fru borgmästarinnan. Han inbjöds
kruserligt i förmaket och förmåddes der att taga
plats i soffan bredvid värdinnan. Den i hoflifvets
interiörer hemmastadde, elegante skräddaren sökte
i sin ordning att göra sig ämabel mot sin artiga
värdinna, genom att berätta några roliga anekdoter
från de högsta kretsarna.
Bäst som han, sjelf lif vad och lifvande sitt
auditorium, var i farten med en pikant skildring om
salig enkedrottningen, kom från salen Maria inrusande
och högt sjungande:
"Det gläder mig af hjertans grund, Falleri, fallera,
falleri! Att nitton skräddare väga ett pund, Falleri
. . .*
Borgmästarinnan tyckte sig vilja sjunka genom
golfvet, hon förmådde blott framsäga ett sakta:
»Tyst, Mia!" och ämnade föra ut barnet. Men herr
Kseding tog den lilla upp i sitt knä och frågade:
»hvem som lärt henne den vackra visan.»
»Kusin Axel, men den är inte slut än ...»
»Mia låter bli att vidare sjunga», inföll borgmästaren
med en temligen sträng blick, som genast tystade
barnet.
»Hon tyckes ha’ utmärkta musikaliska anlag, en
klar och fyllig stämma», invände herr Kaeding,
men uppmanade henne dock ej att vidare fortsätta
med sången.
Den angenäma stämning, som rådt före Marias plötsliga
inträde, var emellertid bruten och samtalet ville ej
mera riktigt komma i gång.
Efter några utbytta, vanliga höflighetsfraser tog
herr Kaeding sin hatt och rekommenderade sig, under
en temligen förnämt stel bugning, för att icke vidare
visa sig i »småstadsfruns» salong.
Fru Greibert, hvilken samtidigt infann sig, for att
hemta sin väninna till en konsert på Stora Börssalen,
fann Mias .uppträdande fullkomligt i sin smak och
skrattade så bjertligt, då hon lyckades förmå den
litet skrämda flickan att sjunga om »gkräddarvisan»,
att borgmästarinnan slutligen måste skratta med.
Det tillämnade förbudet åt Axel, att icke vidare få
lära Mia visor, blef icke af, utan fick kusinen nu som
dittills fortsätta med sin primitiva sångundervisning
åt »lilla prinsessan», som han kallade Mia, allt
sedan hon fått den röda pelsen med hermelinsbrämet.
Ett par yngre militärer, hans bekanta vid gardet,
hvilka umgingos hos borgmästar Bergs, roade sig äfven
med att gifva Maria denna benämning. Och mötte de
henne ute, promenerande med jungfru Lotta, under det
de gingo med paraden, underläto de aldrig att, som
de skrattande sade: »skyldra för purpur och hermelin».
Den tiden var det icke en allmän sed, att, såsom nu
sker, styra ut barn som granna dockor.
När, under Mias vanliga förmiddagspromenader med
jungfru Lotta, de gingo förbi kungliga operahuset
och den senare berättade om, huru roligt man der har,
underlät Mia aldrig att med vigtig min säga:
»Pappa har lofvat, att när jag blir stor och
fyller fyra år, så skall jag den aftonen få komma
på spektaklet.»
Den ofta omtalade och efterlängtade födelsedagen
randades omsider. Måndagen den 28 Februari fyllde
Mia sitt fjerde år.
Bland mängden presenter, som lågo uppdukade på det
blomstersirade namns- och födelsedagsbordet, -sågs
en rose-taftsklädning, ett dito hårband och ett par
de allra som nättaste glacehandskar, jämte en liten
fint utskuren solfjäder af elfenben.
Det var den tillämnade toaletten för det utlofvade
teaterbesöket.
»Hon spökar ut barnungen som en fjolla, min kära
fru Berg», utbrast kommersrådinnan Lindström från
Hernösand, då hon, tillsammans med biskopinnan
från nämnda stift, gick utför trappan, efter ett
förmiddagsbesök hos borgmästarinnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
