Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Matti. Finsk saga. För Svenska Familj-Journalen af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
att han skulle få visa skeppets många dyrbarheter för
deras prinsessa, men tärnorna försäkrade, att sådant
var alldeles omöjligt, emedan ingen fick se eller
tala vid henne. Dagen derpå, när de åter kommo till
stranden att hemta vatten, den gången med guldämbar,
öfvertalade, Matti dem att låta honom följa med,
för att bese slottet. Ja, det skulle han då få,
efter en sådan gammal en var detsamma som ingen. Nu
lyckades det Matti att öfvertala prinsessan att gå med
om bord, för att se, hvad hon förr aldrig sett, sade
han. När nu prinsessan, med sina tärnor och svenner,
-kom ned på stranden, lades landgången, hvilken
var af silfver, ut och hon gick om bord. Köpmannen
välkomnade henne, och hon tillstod, att hon förr
aldrig sett ett gångande skepp, och hon mente tro
på, att sådana skepp skulle hon låta bygga äfven
i sitt land. Hon frågade köpmannen, öm hon kunde
bese äfven skeppets inredning, och han följde henne
ned för silfvertrappan. Hon betraktade allting och
talade med köpmannen och var glad; men huru hon
frågade, talade och var glad, så förgick tiden, och
då hon åter kom på däck, såg hon ingenting annat än
himmel och vatten. Kungen hade nämn-ligen låtit göra
allting klart, lyfta ankaret och gå till segels. Nu
blef prinsessan ytterligt förskräckt och började
gråta. Hon förebrådde köpmannen hans trolöshet, men
denne lät manteln falla, och nu stod han der i all
sin ungdomliga fägring och konungsliga prakt.
»Jag är icke trolös, prinsessa», sade han, »jag
är konung i ett rike, lika stort och mäktigt,
som edert eget, och har dessutom många sådana
-skepp som detta... och alltsamman bjuder jag eder i
morgongåfva.» Så talade han vid henne, och så lugnade
hon sig och gick in i sin hytt.
Om nätterna låg den trogne Matti på däck, han kunde
icke sofva, utan gaf akt, på hvad som tilldrog
sig omkring. Då hörde han en natt två korpar kraxa
uppöfver sig.
»Jag vet!» sade den ene.
»Hvad vet du?» frågade den andre.
»När nu kungen kommer i land, komma hans falska
stallknektar, framledande en hvit häst, buga sig och
bedja kungen sätta sig upp på den.»
»Ja, hvad angår det dig?»
»Jo, för när kungen sätter sig i sadeln, flyger han
upp i luften, för det är en stygg trollhäst.»
»Hvad kan man göra mot det?»
»Jo, om någon dödar hästen, blir kungen räddad.»
»Jag vet!» sade nu den andre korpen, som ville vara
lika så god som den förste.
»Hvad vet du?»
»Jo, när kungen kommer till slottet, komma de falska
hofsvennerna med en silkeskappä, och när kungen sätter
på sig den, brinner han upp.»
»Ja, hvem bryr sig om det?»
»Jo, för om man kastar den i elden, så slipper
kungen brinna.»
Allt hörde Matti på.
»Jag vet!» tog nu åter den först talande korpen
till orda.
Den andre, som trodde att han ville skryta, sade i
med-lidsam ton: »Hvad vet du?»
»Jag vet, att prinsessan den dagen kommer att dansa
sig till döds.»
»Ja, hvad kan man göra vid det? Ingen i verlden kan
ta’ styr på en dansande prinsessa!»
»Jo, om någon kan nappa brudskorna af henne och rispa
henne i bröstet, så blod droppar ned på hennes fot,
så kommer hon ur dansen med lifvet.»
Nu blefvo de varse Matti.
»Det gör ingenting, om någon hör på oss», sade den
ene till den andre-, »ty den, som upprepar ett ord
af hvad vi ha’ sagt, han skall genast dö, och ingen
i verlden vill väl våga sitt lif, för att rädda en
annans.» Dermed flögo de upp på toppseglet och satte
sig, skrikande: »Str-r-r-r-and, str-r-r-r-and!»
Och nu var skeppet i hamn. När så den hvita hästen
framleddes och konungen skulle stiga i sadeln, hven
en pil genom luften och hästen störtade död till
marken. Allt folkef började skrika och kungen vände
sig om, men då han såg, hvem som var banemannen,
sade han: »Det Matti gör, är rätt gjordt!»
När de så kommo i försalen, räckte de falska hofmännen
kungen en silkessömmad kappa och badö, att han skulle
axla densamma; men innan kungen visste ordet af,
nappade Matti kappan från honom, tullrade ihop och
kastade den i elden, der den började smattra och
brinna med en blå låga.
Återigen vände sig kungen om, men då han såg, hvem
det var, som nappat tag i plagget, sade han: »Det
Matti gör, är rätt gjordt!» Då började folket knorra
och väsnas.
Nu skulle man till att spisa, och det gjorde man
ganska grundligt, och efter maten kom dansen, hvilken
äfven var mycket liflig; men af alla var den sköna
prinsessan den ihärdigaste. Hon dansade och dansade,
och slutligen sväfvade hon som i en hvirfvel, slöja
och silfverband strimmade och glänste i luften omkring
henne. Bäst det var, föu\ hon afdånad till golfvet,
och i ett nu nappade Matti till sig brudskorna och
sårade henne i bröstet, så att blodet sipprade ut
och droppade ned på hennes fot. Men detta fann till
och med kungen vara ett allt för djerft tilltag,
och folket skrek och fordrade Mattis lif. Det var nu
intet annat råd, än kungen måste samtycka att Matti
fick döden dö.
När nu Matti märkte, att allt var slut och att det
var ute ^med honom, tyckte han det vara bättre att
tala om förhållandet och sedan dö en ärlig död, än
förgås såsom en miss-dådare. Han berättade alltså
huru alltsammans förhöll sig, och han hade Ipiappt
slutat förr, än han föll baklänges, förvandlad i
sten. Nu började kungen inse och ångra sin häftighet,
att han gifvit efter för folkets skrik, och så lät
han bära in stenen, som hade menniskoform och ofta
kändes varm i trakten af hjertat, i sitt sofrum.
Både kungen och prinsessan, som nu var hans drottning,
begreto den trogne Matti, och den förstnämnde
drömde ofta om honom. En natt såg han sten-Matti
vandra omkring i rummet. Kungen tilltalade Honom då,
men innan han hann svara, var hans lifsstund ute och
han stod stel vid kungens säng. Andra natten gick det
likaså, han hann icke svara på kungens tilltal. Tredje
natten föresatte sig kungen att vaka, och passade så
på i rattan tid.
»Hvad kan jag göra för dig, Matti?» frågade han.
»Om du dödar din son, så får jag mitt lif igen.»
- »Aldrig», sade drottningen, och kungen med sade
»aldrig!»
Men han sörjde ändå och ångrade den orätt, han gjort
sin gamle trotjenare.
En dag, då drottningen var på jagt, greps kungen
af en sådan längtan efter Matti och ånger öfver
sin otacksamhet, att han utropade: »Har inte Matti
tre gånger räddat mitt och drottningens lif?» och
knäcks! låg prinsens hufvud på golfvet, kungen hade
sjelf knifsat af det; men han föll i detsamma sjelf
i vanmakt och när han åter kom till sans, stodo
drottningen, prinsen och Matti, alla lifslefvande,
framför honom. Kungen gjorde stora ögon.
»Men har jag då inte knifsat hufvudet af honom?»
frågade han, då han såg på prinsen, hvilken skrattade
så att tårarna kommo honom i ögonen, när hans herr
fader påstod, att han tydligen sett prinshufvudet
ligga och rulla på golfvet.
»Det var mitt gulläpple, som jag gått och lekt med
ända tills du dånade», sade den lille prinsen.
»Du har drömt, herre konung», sade nu Matti. »Din
fasta föresats, att gifva din sons lif, för att
återköpa mitt, var nog, och det var ingen dröm; den
föresatsen har du verkligen haft, och förtrollningen
är derigenom löst.»
Man kan tänka sig, hvilken glädje det blef i hela
slottet! Matti tjenade konungaparet och deras son
till döddagar och alla lefde länge och lyckliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
