Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herkules' klubba. Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^varhelst vi med foten träda på marken och
hvarthelst vår blick spanar i rymden, möta oss otaliga
anledningar till förundran och häpnad, om vi nämnligen
hafva öppet sinne för hvad naturens herre skrifvit
i sin stora bok, deri hvart skapelsens stoftgrand
bildar en sida, om icke ett helt kapitel.
De ting, som omgifva oss dagligen, halkar
uppmärksamheten oftast dock oberörd förbi, äfven om
många bland dem för en dervid o-van, och allra främst
för naturforskaren, kunna innebära den största och
intressantaste märkvärdighet. Deremot dragas våra
blickar oemotståndligt till föremål, hvilka i form,
färg eller andra egenskaper vika från det, som för
oss blif vit vanligt. Så finner slättbon en särskild
njutning i de skådespel af ständigt vexlande scener,
bergsbygden er bjuder; bergsbor) ser tvärt om med
undran slättens böljande sädesfält och ändlösa
synlinier; strandbyggaren söker sin vederqvickelse
i de bygders trefnad och skogars hägn, hvilka
känneteckna ett lands inre, och inlandsbon fe§ér
till kusten, för att beundra hafvets majestät.
Så i alla de former, stora och små, hvari naturen för
oss framträder, är hon icke mindre beundransvärd, än
i de lagar, hvilka hon i osviklig lydnad uppehåller,
huru otämda hennes kraftutbrott ibland än förefalla,
och i hvilka den eviga visheten afspeglas. Men,
som sagdt, det är endast det ovanliga, som fäster
vår uppmärksamhet och väcker oss till eftertanke,
Herkules’ klubba.
(Teckning af S. Podbielslti.}
När de oändliga skogarna, i sitt tysta djup gömmande
seklers minnen, ligga under våra ögon som svallande,
gröna sjöar, då lägga vi ej märke till det enskilda
trädet och tänka icke på den outransakliga kraft,
som gifvit det form och färg.
När de knotor å jordens benbyggnad, som vi kalla berg,
upptorna sig i omätbara och oöfverskådliga massor
för våra blickar, icke faller det oss då in att
fästa uppmärksamheten vid några särskilda smådelar
af fjällsträckan. Men se vi på klippan den ensamme
tallen stå och kämpa en hård kamp för sin tillvaro,
vresig, knotig och full af tvinsot, med rötterna
förunderligt fastade i en liten bergskrefva, der
han har sin förnämsta näringskälla, och se vi på
slätten, fjärran från skog och berg, det enstaka,
för menniskan orörliga stenblocket ligga gåtfullt, som
vore det fallet ur skyn, då stanna vi helt säkert och
spörja, huru detta träd kunnat gräfva ned sin rot i
hälleberget, huru detta ohand-terliga stenblock kunnat
komffla att få sin plats midt bland fältets
böljande säd eller bland ängens doftande blommor.
Sådana enstaka stenblock hafva vi godt om i vårt
land, somliga af ofantlig storlek, andra på ofantliga
afstånd från berg, derifrån de kunna hafva kommit
- allt omständigheter, som satt den vidskepliga
folkfantasien i liflig rörelse. Men knappast finnes
här något liknande, det, som ligger eller, kanske
rättare, står i närheten af slottet Pieskowa-Skata
i mellersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
