Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett par minnesblad från 1808 och 1809, af O. v. K. II. Skyddsvakten vid Gran - Om vallmon. E. A. - Två vandrare. (Efter Petöfi.) Folmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om. vallmon.
’en planta, hvaraf vi här gifva en afbildning, är
ett af växtrikets märkligaste alster. Tusen lidandets
tårar har hon aftorkat, tusen döende har hon skänkt
helsa och krafter åter; men tusen friska menniskor har
hon också bragt i elände och störtat i en för tidig
död. Det är vallmon, opiets moderväxt! »Finge jag
blott några ögonblicks ro, unnades mig endast några
minuters stärkande sömn», suckar den sjuke. »Ja, det
finns ett medel», svarar läkaren, »och», tillägger
han måhända inom sig sjelf, »funnes icke det, så
ville jag icke vara läkare.» Men - det är i läkcwens
hand opiet är en välsignelse. Se å andra sidan denna
utmerglade gestalt, med pergamentslik hy, glasaktig
blick, stapplande gång och sluddrande tunga! Han är
ett offer för opium-missbruket. I hela Österlandet,
synnerligast i Kina, begagnas opium, i förfärande
utsträckning, såsom berusningsmedel. Troligen har
denna sed spridt sig med muhammedanerna, som af sin
religion äro förmenade bruket af vin och derför
i stället tillgripit den långt förderfligare
vallmosaften. Opium-ätaren eller opium-rökaren
(bägge förbrukningssätten användas) är i de allra
flesta fall en oförbätterlig slaf under sin passion
och faller förr eller senare ett offer för densamma. -
Vallmoplantans vetenskapliga namn är Papaver somnifemm
L. (Egentligen bära Papaver-slägtets alla arter,
af hvilka några förekomma vilda i vårt land - en,
P. dubium L., med tegelröda blommor, såsom ett
allmänt åkerogräs -, namnet vallmo; men här begagna
vi det såsom särskildt betecknande den märkligaste
arten.) Hon är en ettårig växt, med glatta, blågröna
stjelkar och blad samt stora blommor, som vexla
i färg, från hvitt till ljusrödt, gredelint och
mörkrödt, nästan svart. Hon äger en rik mängd af hvit
mjölksaft, hvilken besitter i hög grad narkotiska
egenskaper. Hennes hemland är Orienten, hvarest
hon, för opiets skull, på många trakter odlas i stor
skala. Opiet »skördas» påföljande sätt. I de ej fullt
mogna fruktkapslarna göras inskärningar, genom hvilka
mjölksaften utsipprar. Sedan denna stelnat i luften,
afskrapas den med en knif samt hopknådas till kakor,
hvilka inlindas i vallmoblad och derefter äro färdiga
att utgå i marknaden som opium. I södra Europa drifves
vallmokultur hufvudsakligen för skördande af växtens
frön, hvilka icke äro i ringaste grad narkotiska. Ur
dem pressas en olja, som i godhet anses komma näst
efter oliv-oljan. Derjämte användas de i hushållet
(till välling, gröt och dylikt). Hos oss odlas vallmon
allmänt som prydnadsväxt, på kalljord, och förekommer
ofta med stora, helt och hållet fyllda blommor i
skiftande färger. - I det gamla Grekland var vallmon
helgad åt gudinnan Demeter, derför att han lindrade
hennes smärta öfver Perse-fones bortröfvande.
E. A.
Två vandrare.
(Efter Petöfi.)
i\n yngling, fjärran från, En bäck på hemlandsstråt –
På klippomgärdad stig De båda följas åt.
Dock medan modfälld* sven Ses skrida allvarsam, Så
snabbt från brant till brant Sig bäcken störtar fram.
Och medan tystnad bor Allén’ på gossens mund, Hörs
ränniln sjunga högt, Förnöjdt af hjertans grund.
Och bergen lemna de,
Och sven och bäck sin stråt
Ha’ nu på rymlig slätt Och der de följas åt.
Men bäck och yngling, nu Ju sinnet blifvit
nytt! Hvarför har rymlig slätt Så rollerna förbytt?
Nu skrider böljan stum Med sakta, sakta gång, Men
till en hurtig takt Hörs gossens glada sång.
Ack, bäcken, nu så tyst, Sitt fosterland har mist,
Och gossen, glädjeyr. Har hunnit sitt till sist!
.FoliYier.
JStt par miniieslblad frän 18O8 och 18O9,
af O. v. K.
II.
påsom nyss nämndes, vande man sig så småningom vid
ryssarnas närvaro, och de hade icke varit på Gran
fullt en vecka, då »småttingarna» läto sig med nöje
bäras på armarna af moskoviterna, och i synnerhet
lilla Gunilda var alldeles förtjust i att derunder
få draga en gammal rysk soldat i det långa skägget.
Kapten Nassokin dröjde icke att återkomma till Gran,
för att å grefve Kamenskys vägnar taga reda på
huru den der stationerade skyddsvakten fullgjorde
sina åligganden, och snart blefvo hans inspektioner
dit ännu tätare, än hvad vanlig tjenst-pligt ålade
honom. Yid dessa besök, af hvilka några inträffade
under sjelfva högsommaren, då Gran och landskapet der
omkring tager sig mycket måleriskt ut, åtföljde han
flera gånger generalskan och fröknarna Bergenstråle
på promenader i om-
"vici
(Forts. fr. sid. 355.)
gifningarna och båtfärder utåt elfven, hvarvid
familjen på Gran fick tillfälle att i den unge, ryske
generalstabsofficern lära känna en både fint bildad
verldsman och en ädel menniska. Nassokin, å sin sida,
fäste sig allt mer vid familjens medlemmar, af hvilka
generalskan Bergenstråle från första ögonblicket
hade ingifvit honom icke allenast ett uppriktigt
deltagande för hennes öfver-gifna belägenhet, utan ock
en djup aktning för hennes värdiga hållning. Hennes
underhållande samtal, i förening med hennes milda och
behagliga väsende, ökade också Nassokins sympatier
för denna, både såsom maka och moder exemplariska,
ovanligt älskliga qvinna.
Efter att, år 1840, hafva blifvit enka, lefde
generalskan Bergenstråle, som ännu i sin ålders
senaste dagar var en ovanligt älskvärd qvinna, ända
till år 1849, omgifven af tacksamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
