Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett par minnesblad från 1808 och 1809, af O. v. K. II. Skyddsvakten vid Gran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barn, alla nyttiga och högt aktade medlemmar i
samhället, och den, som tecknar dessa rader, har haft
den glädjen att under denna senare period af hennes
lefnad tillbringa mången angenäm och lärorik stund
i hennes gästfria hem.
Men jag återkommer till Gran, der kapten Nassokin
snart blef en kär och efterlängtad gäst. Mest
efterlängtad blef han dock så småningom af fröken
Carolina Bergenstråle, för hvilken han ock fattade
en allt djupare och innerligare böjelse, ehuru han
hade nog välde öfver sig sjelf, att aldrig under
hela denna tid med ord förråda sina känslor. Men
det blef dock snart tydligt både för honom sjelf och
för familjen på Gran, att, liksom krigslyckan gjort
general-adjutanten Johan Bergenstråle till fånge
i Ryssland, kapten Johan Nassokins hjerta blifvit
ohjelpligen fängsladt af Vesterbottens-chefens
sköna och älskvärda dotter. Och då grefve Kamensky,
hvilken den siste Augusti sjelf inträffat i Piteå med
ryska hären, i Nassokins sällskap genast aflade ett
besök på Gran, för att lugna general Bergenstråles
familj för den händelse, att der i trakten möjligen
skulle blifva någon sammanstötning mellan ryssar och
svenskar, anade den ryske generalen strax orsaken
till, att skyddsvakten på Gran under sommarens lopp
blifvit af hans adjutant så ofta inspekterad.
Den mellan generalen, friherre Sandels och grefve
Kamensky, redan den 2:dre September, i Frostkåge
afslutade, förberedande fredskonventionen gjorde
emellertid slut på alla vidare fiendtligheter och
genom freden i Fredrikshamn, den 17:de samma månad,
afslutades detta krig, som, trots de svenska och
finska truppernas tapperhet och uthållighet, dock
beröfvade Sverge tredjedelen af dess område och gaf
åt Ryssland en eröfring, som det eftersträfvat sedan
Peter den förstes tid.
Ännu låg dock den ryska hären qvar i Norrbotten och
först i Oktober månad drog den sig tillbaka norr ut,
då äfven den ryska skyddsvakten lemnade Gran. För
kapten Nassokin, som der gjorde sitt afskedsbesök
tillsammans med sin chef, grefve Kamensky, var
skilsmessan synbarligen högst påkostande. Han
beherrskade sig dock manligen; men just som han
var färdig att sitta upp på den ridhäst, hvilken en
kossack höll åt honom i beredskap på gården, skyndade
han tillbaka till trappan, der familjen samlat sig,
för att säga sina gäster ett sista farväl, och med en
illa dold sinnesrörelse räckte han ännu en gång sin
hand åt Carolina Bergenstråle, föremålet för hans
hjertas varmaste känslor. En stark rodnad purprade
hennes kinder, öfver hvilka en och annan förstulen tår
sipprade ned, medan han höll hennes hand i sin. Men
generalen var redan i sadeln och med ett till hälften
framhviskadt: »Glöm mig ej!» skyndade Nassokin till
sin häst och några ögonblick derefter var den siste
ryssen försvunnen från Gran. Lifvet der kändes nu en
tid så mycket tommare, som man icke på länge hörde
något från den allt jämnt i Ryssland qvarhållne
maken och fadern. Ändtligen, efter halftannat års
fångenskap, slog befrielsens timme och en af de
första dagarna i December 1809 inträffade, till egen
tillfredsställelse samt makas och barns outsägliga
fröjd, general-adjutanten Bergenstråle åter på sitt
kära Gran.
Ett par veckor derefter, då familjen, med hvilken
nu äfven de öfriga manliga medlemmarna blifvit
återförenade, å nyo en afton satt samlad kring
eldbrasan i salongen, hördes ett starkt pinglande af
bjellror och in på Grans gård körde en med två hästar
förspänd släde. Det var bistert kallt ute, hvarför
general Bergenstråle, hvilken från fönstret såg en
herre i elegant pelskappa och uniformsmössa hoppa
ur släden, bad sin adjutant att genast föra in den
främmande i den varma salongen. Ett besök på landet,
i synnerhet så der nära julen, väcker alltid en viss
uppståndelse. Också undrade man, medan den främmande
i förstugan pelsade af sig, icke så litet der inne i
salongen hvem det kunde vara, då en ung, rysk officer
inträdde. General-adjutanten Bergenstråle rynkade
ögonbrynen; men, genast erinrande sig gästfrihetens
fordringar äfven gent emot en fiende, gick han
artigt emot den inträdande, i hvilken generalskan och
döttrarna ögonblickligen hade med glad öfverraskning
igenkännt kapten Johan Nassokin. Och då han af dem för
generalen föreställdes såsom deras beskyddare under
krigstiden, tryckte denne varmt främlingens hand och
bad honom vara välkommen åter till Gran. Nassokin
sade sig vara på väg till de båda residensstäderna,
Piteå och Umeå, dit han hade några tjensteuppdrag till
vederbörande landshöfdingar. Han bjöds emellertid att
stanna öfver julhelgdagarna på Gran – en inbjudning,
hvilken antogs med lika mycken tacksamhet, som den
med uppriktig välvilja framställdes.
För att göra skildringen romantisk och mera »pikant»,
borde jag måhända här nu i detalj berätta en hel hop
om hvad som under dessa juldagar föreföll på Gran,
såsom Nassokins samtal med general-adjutanten och
generalskan Bergenstråle rörande det egentliga
ändamålet med hans resa, hvilken, besynnerligt
nog, icke kom att denna gång utsträckas längre
än till Gran, med endast ett kort besök i det
närbelägna Piteå; om de båda äldsta döttrarnas
förtroliga meddelanden med hvarandra, då de,
samma afton Nassokin anländt, kommo in i sitt rum,
för att gå till hvila, ehuru åtminstone Carolina
Bergenstråle icke sof lång stund den natten; om den
bekännelse, som undslapp henne, att hon verkligen
hoppats på Nassokins återkomst; om den obenägenhet,
som general-adjutanten Bergenstråle, oaktadt den
goda tanken om Nassokins person och aktningen för
hans karaktär, dock i början hyste för att »få en
ryss till måg», och så vidare. Men, om jag också
ägde tillräcklig fantasi, för att åstadkomma en
sådan der spännande målning, så förbjuder mig dock
grannlagenheten mot ännu lefvande slägtingar till de
här omhandlade båda kontrahenterna att göra allt för
många och långa »fioriturer», hvilket tidskriftens
begränsade utrymme icke heller medgifver. Allt nog,
innan sin afsesa från Gran, en af de första dagarna
på det nya året, 1810, var kapten Johan Nassokin
förlofvad med fröken Carolina Bergenstråle, dock utan
all éclat, ty hennes fader önskade, att saken tills
vidare skulle stanna mellan familjens medlemmar. Lika
tyst försiggick två månader derefter, sjelfva
bröllopet, som den 3:dje Mars firades på det sätt,
att general-adjutant en, hvilken tidigt om morgonen
åkt in till Piteå, återkom klockan nio förmiddagen,
i sällskap med pastor loci, då Nassokin, hvilken, af
kejsaren hugnad med en regementsofficers-fullmakt,
några dagar förut ankommit till Gran, och Carolina
Bergenstråle, ännu i morgondrägt, plötsligt fingo
tillsägelse ätt infinna sig i salongen. Der befunno
sig endast general-adjutanten och generalskan
samt brudens sextonåriga syster Marie Julie och
en af de äldre bröderna och derjämte, såsom öfriga
vittnen, guvernanten, regements-adjutanten och gamle
Svärdsudd. Och så vigdes de unga tu.
Dagen derpå var dock stort kalas, middagsbjudning och
bal, på Gran, dit i trakten boende officerare vid
Vesterbottens regemente med damer, landshöfdingens
och öfriga honoratiores inom orten då voro inbjudna.
Det kostade på general-adjutanten Bergenstråle
att skiljas vid sin dotter, hvilken, några dagar
efter bröllopet, åtföljde sin make till dennes
fädernesland. Nassokin avancerade inom den ryska hären
till general, fick i 1830 års polska krig båda benen
afskjutna, men dog först året derpå, 1831. Redan tio
år förut, eller år 1821, hade han, genom en allt
för tidig död, förlorat sin sköna, älskliga maka
och ett par år derefter gift sig med en annan fröken
Bergenstråle, kusin till hans första hustru.
Af nu anförda, korta berättelse finner man huru
underligt det stundom kan »gå till i krig».
En annan reflexion, som vi icke kunna underlåta att
göra, då vi kasta en blick tillbaka på detta, 1808
och 1809 årens, krig, är att – om vi, undantaga en och
annan ljusglimt, såsom de här omnämnda tilldragelserna
på Gran och några andra ridderliga drag, äfven hos
fienden, samt åtskilliga hedrande bedrifter å bägge de
stridande parternas sida, äfvensom den uthållighet,
de försakelser och den fosterlandskärlek, som både
de svenska och de finska trupperna visade – en mera
bedröflig epok i den svenska historien knappast
finnes.
Dock, det gjorda kan icke göras ogjordt! Andra
förhållanden hafva sedan dess inträdt, och vi skola
hoppas, att, huru dessa än komma att gestalta sig,
Sverges folk aldrig skall förgäta att, om än stora
landsträckor af öfvermakten blifvit oss frånrycktä,
oss dock återstår det »gamla Svea land» och att,
"hur ödet kastar än vår lott,
ett land, ett fosterland vi fått;
hvad finns på jorden mera värdt
att hållas dyrt och kärt?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
