Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Husqvarna. Anderson-Edenberg - Om begrafningar. O-n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
skaffande 1732. Detta år var dock olycksbringande för
»em-betet», ty i ett anfall af liberalism förordnade
magistraten då, att den, som sådant åstundade, fick
till sina dödas bortbärande betjena sig af dem, som
varit den dödes vänner, bekanta eller , underhafvände,
»blott ej något traktamente eller någon annan gåfva
och omkostnad dervid komme i fråga». Af omtanke för
likbärareskrået föreskrefs emellertid, »att när den
dödes bekanta få gå på sidorna och bära bårklädet,
få inga brukas under båren till att bära liket, ände
af magistraten förordnade^. »En ståtlig begrafning»
anses än i dag vara en hyllning, som de qvarlefvande
äro skyldiga den bortgångne. I forna dagar utvecklade
man emellertid vid "den sista tjensten" enlyxoch
ett öfverflöd, som kom den faderliga styrelsen att
lagstifta och bestämma på mångahanda sätt. 1644 -69
utfärdades en mängd förordningar mot detta öfverflöd
och dessa vunno bekräftelse i 1686 års lagbok. 16 68
hade man er-känntsom en gammal och lofligpläg-sed,
att de kristnas lik blefvo under sjungande af
psalmer burna till sin sista hvilostad, men 1686
blef psalmsången borttagen på landsbygden, och då
några personer i Stockholm 1712 begärde att få hålla
vokal- och instrumentalmusik under begrafnin-gen,
blef sådant afslaget.
Äfven likkistan, »den svarta nattrocken», har
till förekommande ät öfverflöd ofta varit föremål
för en vis och väl villig styrelses omsorger och
lagstadganden. En
af de dråpligaste föreskrifterna i denna väg är
den, som innehålles i konglig majestäts »stadga om
oordningars afskaffande hos adeln» af 1664. Detta
märkliga aktstycke bjuder: »Där hoos skal ock dhen
öfverflödige ’kostnadt, som här till är skedd på
Lijk-kistors uthstofferande modereras, emedan sådant
måste doch dels förruttnas, dels ock, utan någors
nytta och fördehl, liggia dödt uthi jorden, och den
Dödas åminnelse, som nu är berört, väl kan, uthi
annat, utan sådan onödig kostnadt, behörigen ansees
och äras. I synnerhet skal een Lijkkista här efter
Det näst sista vattenfallet i Husqvarnaån.
(Teckning af C.’S. Hallbeck; se uppsatsen å sid. 337
i föreg, häfte.)
fuller tillstädias att giöras af Theen, Koppar
eller annat Metall, och dher på Wapnerne med Ahnerne
stickas, men giöres hon af Trää, hvilket ock står hvar
och een fritt, då uthstofferas hon icke med Guld,
eller Sölf, hvarken innan til eller utan på, utan
må öfverdragas med svart Kläde, eller Sammet, och
Korsset, öppå Lacket af Kistan, Item Hufvud-Vapnet,
fyre Yapner af Fäderne och Möderne, två på hvar
sijdan, tillijka med Ahnorna, om man vill dem dher
bruka, såsom ock Döde-
hufvudet och åhr-talet, allt af Athl-ask utskurit,
och med en. Sölfkant infattat, tillsättias, såsom
i förrige tijder, när ey än ’ dhen nu inrijtade
där vid kostbare högfärden var i bruuk, öfvades.»
I en kunglig stadga af år 1668 skedde en betydlig
minskning i grannlåterna piå kistan, hvarjämte
stadgades, att samma dag liket lades i kistan,
skulle den äfven tillslutas och icke å nyo öppnas. I
1764 års stadganden om excessers afskaffande hos
presterskapet och borgerskapet förordnas, att kistorna
»icke be-prydas med något onödigt Prähl, utan dhen
förnemstes, innan til bedragas med vackert L ärfft,
och uthanpå med medelmåttigt Kläde. Men är ock
dhen Döde af ringare Condition och vilkor, då måste
prydnaden dher-efterskee.» 1686 års kyrkolag stadgade
uttryckligt om afskaffandet af »kosteliga likkistor
och svepningar» - ett stadgande, som först upphäfdes
genom ett kungligt bref af 1823. Likpredikningar voro
allt sedan reformationen öfliga i vårt
land, om äfven icke direkt föreskrifna af
lag. Småningom började de dock allt mer och
mer afläggas, hvarför presterskapet 1697 hos
kunglig majestät anförde besvär öfver denna
uraktlåtenhet. Regeringen undandrog sig dock att
afgifva något utlåtande, hvarför presterskapet i
början af 1700-talet åter började röra på sig. Då
förklarade rådet (1701), att det stod i en hvars
skön att låta begrafva sina döda med eller utan
likpredikan, hvilken endast var tillstådd, icke
föreskrifven i kyrkolagen. Denna anlägenhet, som stod
i den intimaste beröring med presterskapets inkomster,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
