Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om begrafningar. O-n. - En blifvande verldsomseglare. -o- - I eldens spår - En Tycho-Brahe-dag. Skiss af Abel Sylvester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
374
kom 1702 genom de högvördiga åter på tapeten, men
rönte samma öde som förut, det vill säga, rådet
förklarade, att’likpredikan icke vore nödvändig för
en hederlig begrafning. 1719 blefvo »lik-sermoner»
förbjudna vid grafven och samtidigt befalldes,
att de skulle hållas från predikstolen. I fråga
om de så kallade personalierna stadgar kyrkolagen,
att de skola »författas och lämpas efter hvars och
ens lefverne, utan vidlyftighet samt oförtjent och
fåfängt beröm». Helt säkert har intet lagbud blifvit
mera åsidosatt och förbisedt, än detta stadgande. De
så kallade personalierna hafva nämnligen allt för ofta
tjent till ramar för smickrande målningar af den art,
att de i stället för att väcka känslor af vördnad
eller aktning för den bortgångne, tvärt om hafva väckt
anstöt eller framkallat ett åtlöje, som icke bidragit
till att öka allmänhetens aktning för den smickrandes
stånd. Ingenstädes har regeln: »Ingenting annat
än godt om de döda», blifvit till den grad häfdad,
som i per-sonaliernas blomstersmyckade utgjutelser.
Från likpredikningarna och personaliernas mera
litterära företeelser öfvergå vi till den kamerala
likstolen, hvilken är en urgammal presträttighet,
bestående i en afgift för hvarje person, som
aflider. * Enligt 1681 års förordning skulle gifvas i
likstol en ko, så framt sterbhuset ägde sex sådana,
och i förhållande dertill flera, i fall ladugården
var talrikare besatt, eller penningar, i händelse
sterbhuset ägde mindre än sex kor.
Detta sätt att betala likstol begagnas ännu på vissa
orter och har gifvit anledning till det gamla kända,
ännu ofta begagnade ordspråket: Han kom mellan TCO
och kyrkogård, hvilket utmärker en kinkig och svår
belägenhet, lik den, hvari en fattig stackare under
den katolska tiden befann sig, då hän ville låta
begrafva någon afliden frände och tvekade, huruvida
han för denne skulle försaka den vigda jorden, hvilken
ansågs förhjelpa till lättnad i skärselden, eller
ock släppa till sin enda ko i likstol åt presten.
O-n.
* Då vid en af ståndsriksdagarna föreslogs, att
presterna skulle erhålla medicinsk bildning, för att
kunna tillhandagå sina hjordar äfven som läkare,
anhöll den bekante Petter J.önsson i Träslända,
att om motionen bifölls, "likstolen skulle borttagas".
En blifvande verldsomseglare.
(Se teckningen sid. 376.)
Kölen flarn och seglet klut,
Hafvet kanske blott ett dike –
Så tog konsten ock sig ut
I vårt eget barndomsrike.
Kanske blir du karl, mitt barn,
– Om du blott får helsan äga –
Att i stället för ditt flarn,
Rusta ut en dag – en Vega!
-o-
I eldens spår.
åra gamla, hopträngda trästäder uppgå, den ena efter
den andra, i rök och lågor. Det är ett öde, som förr
eller senare synes förestå dem alla, ett öde, för
hvars förebyggande man ock kan sägas hafva gjort det
minsta möjliga. Senast, den 13 September detta år,
var det den två-hundrafemtioåtta-åriga, idylliskt
belägna bergs- och uppstaden Salas beklagansvärda
lott, att nödgas ställa sig i den långa raden af dessa
kostbara, flammande eldbrasor - nu andra gången under
sin tillvaro – och att se hundratals af sina trefna
hem förvandlade till askhögar, ur hvilka, för att
Öka det hemska i, täflan, de svartnade skorstenarna
spöklikt resa sig.
Sala, för sin uppkomst och tillväxt under lång tid
uteslutande beroende af det närliggande silfverberget,
tills i senaste tid en ny lifsflägt tillkommit genom
norra stambanan,
som drager förbi staden, har, med undantag för
de två eldsvådorna, haft en lugn och från större
vexlingar fri tillvaro och fått sin behöriga andel af
Salbergets silfverglans, hvilken blott en enda gång
kanske ställts i skuggan af en annan, af hofvets,
ehuru den spreds deröfver under i flera hänseenden
rätt bekymmersamma förhållanden. Det var 1710,
som svenska hofvet slog sig ned i Sala, jagadt till
denna sunda ort af den då i landet härjande pesten,
af hvilken man knappt hade någon känning i nämnda
stad. Från denna tid har Sala haft sitt kungshus och
sin kungsgata, namn, som icke många af våra småstäder
kunna skryta med.
En god del af staden har, som sagdt, blifvit nedbränd,
en sjundedel af dess befolkning förlorade hus och
hem. Teckningen å sid. 372 gifver ett begrepp om
utseendet af den härjade stadsdelen.
En
Skiss af Abel Sylvester.
>tan att vara fatalist och utan att vilja ingå på
Tycho Brahes åsigt, att stjernorna hafva inflytande på
menniskans lif, skulle jag nästan vara frestad gifva
honom rätt deruti, att vi stundom äro offer för. en
envis otur, i det ödet liksom roar sig med att kasta
öfver oss den ena fatala händelsen efter den andra,
alldeles som när en hagelskur nedstörtar öfver den
bekymmerslöse vandraren på en öde hed.
Särskildt en dag i mitt lif kan med skäl kallas
en »Tycho-Brahe-dag», ehuru några af mina närmaste
vänner påstå, att resultatet af dagens missöden gjorde
en dylik benämning olämplig. Men sådana sofistiska
resonnemanger kan jag aldrig skänka gehör. Tvärt om,
jag vill fråga hela verlden, om man kan sammanblanda
ljus och skugga, glädje och sorg, lycka och olycka,
äfven om de stå till hvarandra i förhållande af orsak
och verkan? För att få frågan afgjord, vill jag låta
allmänheten dömma derom.
Jag låg i Lund och studerade på hofrättsexamen,
läste flitigt och roade mig emellanåt, då kassan
ville tillåta det - ty värr, var hon nästan alltid
ganska klen-, men himmelen
vet, huru en student bär sig åt, ty få af
universitetsstadens nöjen är det, han försakar.
På en bal hade jag gjort bekantskap med en
sjuttonårig, redan firad skönket, Heloise Ehrenfelt,
som, nyligen utsluppen ur en Stockholmspension,
efter flera års frånvaro återsåg sin fädernestad,
der hon, liksom Csesar, kom, såg och segrade. Hon
dansade som en elfva, var liflig och glad, klädde
sig med utsökt smak och var således, med ett ord,
i allt olik de enkla, husliga och förståndiga unga
damerna i Lund. Jag tillställde serenader för henne,
jag svärmade och drömde om henne, och då jag studerade
giftermålsbalken, sväfvade Heloises bild för mina ögon
-med ett ord, jag var kär, jag vill icke säga för
första gången; ty huru ofta flammar ej en ynglings
hjerta upp för att lågan lika fort skall släckas? -
men denna gång var det helt annat; jag tyckte mig
aldrig hafva sett en så tjusande varelse, som Heloise
Ehrenfelt.
Sedan vintern och balernas tid var förbi, stannade
jag qvar öfver sommaren i Lund, för att läsa privat
med några skolgossar. Jag lyckades att ibland på
promenader träffa Heloise,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
