Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En Tycho-Brahe-dag. Skiss af Abel Sylvester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
375
som merendels var åtföljd af sin tant Marianne,
en gammal, beskedlig fröken, som gerna gjorde
hela verlden och framför allt sin älskling
Heloise till viljes. Deras favoritplatser voro de
skuggrika bersåerna i Observatorii-trädgården eller
Gyllen-krookska allén, hvilka endast äro åtskilda
från hvarandra af några lefvande häckar och bilda
en ganska vidsträckt och vacker promenadplats med
lummiga träd, rika buskager, gräsplaner och grupper
af utsökta blommor, samt grusade gångar, invid hvilka
soffor och stolar omkring småbord inbjuda till hvila
under de skuggrika lof hvalfven.
En afton träffade jag i Observatorii-trädgården
Heloise, som jag fann sittande ensam på en bänk. Jag
helsade och tog plats bredvid henne. Tant Marianne
hade träffat några äldre damer, med hvilka hon
samtalade på något afstånd ifrån oss. Här och der såg
man grupper af uppmärksamt lyssnande personer, hvilka
tycktes njuta af näktergalarnas vexelsånger. Emellan
trädens stammar framskymtade aftonrodnåden i
purpur och guld, luften var uppfylld af berusande
blomdoft från rosor och jasminer, och under det vi
lyssnade till näktergalens poetiska kärlekssånger,
så vete himmelen huru det gick till, men då tant
Marianne återkom till oss, voro vi förlofvade och
gåfvo genast den goda tanten under tysthetslöfte
vårt hela förtroende. Förr än jag tagit min examen
skulle ej vår förlofning eklateras, derom hade vi
redan kommit öfverens-, ej en gång för sina föräldrar
ville Heloise dessförinnan nämna ett ord - en hemlig
förlofning föreföll henne så romantisk. För min del
tänkte jag icke alls på framtiden, utan njöt af det
närvarande och tyckte mig vara öfverlycklig, då jag
följde de båda damerna hem och, gående vid Heloises
sida, förstulet kallade henne du och blickade in i
hennes himmelsblåa ögon. Vi öfverenskommo att ofta
träffas, än på en, än på en annan promenadplats,
dervid Heloise skulle vara åtföljd af sin tant.
Sommaren gick så fort. Då man är lycklig, har tiden
vingar. Lifvet föreföll mig som en elegisk dikt och
mina promenader med Heloise som en vandring genom
Arkadiens lunder.
Men det blef höst, dagarna blefvo mulna och regndigra
skyar hindrade våra promenader. Det föreföll mig
då besynnerligt, att Heloise aldrig ville införa
mig i sin familj; på mina frågor härom svarade
hon undvikande, men jag trodde mig kunna gissa
orsaken - hennes hem föreföll henne icke trefligt
och hon fruktade visst, att jag skulle tycka
detsamma. Heloises far, fil. doktor Ehrenfelt,
var en lärd man och ägde så pass stor förmögenhet,
att han, utan att vara beroende af något embete,
kunde egna sig åt sina vetenskapliga forskningar,
men sällskapslifvets finare bildning hade han aldrig
tillegnat sig; han var i sitt hem gnatig och otreflig
och negligerade sin klädsel väl mycket, Hans fru, som
hade gift sig med honom af beräkning och sedan ångrat
sig .hela sitt lif igenom, var sjuklig och nervös samt
hade vant sig vid att dagligen förtära opium, så att
hon antingen var försänkt i fantastiska drömmerier
eller, liggande på en soffa, läste romaner. Husets
inre affärer sköttes af tant Marianne, som var
familjens goda genius, men så svag för Heloise, att
jag mången gång fruktade, att hon skämde bort henne.
Vintern kom. Jag läste flitigt, för att vid
vårterminen kunna taga min examen, och försakade
nästan alla nöjen. Heloise var missbelåten dermed
och påstod, att jag ej höll af henne så mycket som
förut; kärleksgnabb hörde till ordningen för dagen,
då vi träffades, och hennes naiva uppriktighet, som
i början förtjust mig, föreföll mig sedan ibland
ganska ogrann-laga. Med vinterns kyla hade äfven
kärlekens barometer börjat falla. Hvem kan befalla
öfver hjertats känslor? Jag tror, att det endast är
i romanerna, som kärleken är odödlig.
Vid vårterminens början hade jag och en kamrat,
Hugo Ivarsson, lyckats förskaffa oss tvänne trefliga
vindsrum i ett vackert, nybygdt hus, hvars öfre våning
samtidigt uthyrts till familjen Ehrenfelt. Händelsevis
kom jag att göra bekantskap med doktor Ehrenfelt
en afton, kort efter det han inflyttat, och då hade
herr doktorn synbarligen varit en animerad deltagare
i något gladt samqväm. Jag satt vid mitt skrifbord,
fördjupad i vexellagens studerande, då dörren öppnades
och min tillkommande svärfar inträdde, klädd i pels,
hatt och med ett paraply i handen. Han
såg sig omkring i rummet med en. frånvarande blick,
stirrade på mig genom sina glasögon och frågade:
»Ursäkta, min herre, är det ni eller jag, som
bor här?»
»Det är jag», svarade jag så allvarsamt som möjligt;
»herr doktorn bor en trappa längre ned.»
»Hm, det förändrar saken - tack för underrättelsen,
nu skall jag nog reda mig!»
»Veden är slut, detta är sista brasan», sade min
uppas-serska en morgon, under det hon eldade i
kakelugnen.
»Nu är det vår», svarade jag, utan att se upp från
min bok, i hvilken jag låg och läste.
»Vacker vår», mumlade hon, »det har frusit i natt
och regn och hagel slå mot rutorna! Skall jag koka
kaffe åt herrn?»
»Naturligtvis.»
»Men de sista kaffebönorna användes i går, så att
herrn får lemna mig penningar.»
»Köp mig hellre en half bier»^ sade jag och kastade
en silfverslant till henne.
»Skomakarepojken har åter varit här med räkningen...»
»Det är bra, nu vill jag läsa i fred - glöm inte
borsta mina svarta kläder, jag skall upp i examen
på morgonen.»
I dag skall mitt öde afgöras tänkte jag med
hjertklapp-ning och lade boken ifrån mig, det är
sista examensdagen - trenne af kamraterna hafva redan
blifvit kuggade, men för mig han hitintills allt
gått utmärkt; ej en enda fråga oriktigt besvarad;
»skrifningarna» lyckades ock förträffligt; således
tror jag, att jag kan vara lugn och hoppas att med
heder draga mig ur spelet. Hvilken glädje skall det
ej blifva i mitt hem, då telegrammet ditkommer. Det
mottages helt säkert af min mor och betraktas med
nyfikna blickar af min syster, men öppnas ej förr,
än min far, den gamle läraren, hemkommer ifrån
skolan. Han sätter sig i en länstol, tager glasögonen
på sig, min mor står bredvid honom och min syster
framräcker sitt nyfikna hufvud öfver hans axel, för
att på samma gång som han läsa telegrammet. Min far
öppnar långsamt och högtidligt det mystiska kuvertet,
hvars innehåll med tankens blixtsnabba fart flugit
genom rymden och som nu underrättar familjen om,
att deras Victor med heder tagit sin examen. Min far
uppläser den korta, men innehållsrika, skrifvelsen med
en af djup rörelse darrande röst, hopknäpper händerna
och blickar med tacksamhet mot himmelen; min mor ser
så hjerteglad ut, men ändå stå tårarna i hennes ögon;
min syster småler och är helt stolt öfver sin broder.
Denna tafla ifrån hemmet hade ofta föresväfvat mig
och drifvit mig till fördubblad verksamhet. I hvarje
ynglings själ finnes en rikedom af egen kraft, som
han med fast vilja och ihärdighet endast behöfver
anlita, för att gå framåt och bana sig en väg genom
lifvet. Derför hade jag också försökt att, så vidt
möjligt var, på egen hand draga mig fram. Men hvad
skulle de väl säga om min förlofning? - Derom hade
ingen i hemmet någon aning. Min far, en allvarlig
man med stränga grundsatser, skulle säkert tycka,
att det var ett öfveriladt och förhastadt steg, då
jag hade långa utsigter, innan jag kunde erhålla
en sådan plats, att jag kunde gifta mig, men jag
hoppades att min mor, som var mycket svag för mig,
så småningom skulle ingifva min far andra tankar och
försona honom med det steg, jag tagit; hvad min syster
skulle säga, det brydde jag mig mindre om; hon kunde
vara stolt öfver att få en så elegant svägerska som
Heloise, ehuru någon sympati nog aldrig komme att
råda dem emellan.
Det var ej längre tid att ligga och grubbla. Brasan
var nedbrunnen och rummet varmt, derför steg jag upp,
plågad af en envis hufvudvärk, klädde mig med omsorg
och då jag framför spegeln band den hvita halsduken
i en prydlig rosett, såg jag, att jag blifvit blek
och mager efter de sista veckornas stränga studier
och tänkte med välbehag på huru min mor, vid min
återkomst till hemmet, skulle bulla upp för mig alla
mina favoriträtter och huru jag i ett behagligt »dolce
far niente» skulle hvila ut. Då jag så tänkte på mitt
gamla, kära hem, kunde jag ej neka mig det nöjet att
på förhand, innan jag gick upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
