Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mirandas födelsedag. Af Theodor Fischer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
också mycket bannor af sin’mamma, för att han förstört
sin i bästa rock (det skulle- hafva.varit ovärdigt
hans kärlek att j begagna en sämre, då han skulle
duellera för hennes’’skull). Miranda fäste emellertid
från den ’stunden en smula uppmärksamhet vid Jules,
som började alldeles försumma sina lexor, för att
dagligen skrifva flera alnar alexandriner "till
henne", och en gång, då de af en händelse lemnats
ensamma i salongen efter middagen, berättade han om
sin kärlek, sin beundran och sin dyrkan, hvarvid
ett par fot af hans .alexandriner fingo tjena som
upplysande noter, samt om huru Henri, svartsjuk och
vild af obesegrad lidelse och krossade förhoppningar,
hade utmanat honom. Hans, Jules’, mod var lika stort
som hans kärlek varm, och han tvekade icke att slipa
spets på sin florett (i all hemlighet förstås) och
möta Henri på den valplats, som kunnat gifva stadens
skickligaste läkare så mycket att göra, men af en
händelse kom att i stället kosta skräddaren arbete -
som kunnat sänka tvänne ädla familjer i sorg, men
nu endast pressade tårar ur tvänne ynglingars ögon,
bittra tårar, tårar af harm och förödmjukelse öfver
den vanärande behandling, deras oridderliga fäder läto
dem undergå. Hjerta och rygg svedo lika vid minnet
deraf. Men kärleken tål allt - allt, mademoiselle!
Han hade hunnit hit i sin berättelse, då hans moster
kom in, hvilket hade till följd, att den förälskade
riddaren och hans hjertas dam, utan förmedlande
öfvergång ifrån det trånande, själfulla, passionerade
ämne, de nyss behandlat, kommo in på svårigheterna
af att rätt fatta och använda
Miranda tänkte i den stilla natten, då hon bland
tio kamrater, hvilkas hjertan ännu icke blifvit
väckta för lifvets allvar, lifvets strid, lifvets
allt uppslukande smärtsamt ljufva, ljuft smärtsamma
känsla: kärleken, på Jules. Hon somnade med Jules’
namn på sina läppar, men vaknade med - Henris. Det
var ju Henri, som varit den utmanande, hans måste
den större kärleken vara, han var den rätte! Nästa
söndag behandlade hon Jules som en. liten skolgosse,
sänkte honom i ett minst hundra famnars djup af
förtviflan och kastade i stället sina blickar på en
annan blyg yngling, som med en kamelia i knapphålet
tillbringade sin söndagseftermiddag på trottoaren
midt emot pensionen.
Det var Henri.
Hon tyckte, att han såg modigare, manligare ut än
Jules, ja, att hans hela sätt uttryckte i fetstil: Min
tro åt Gud, mitt lif åt konungen, min ära åt damerna!
Miranda anade, hon kände inom sig, hon visste,
att det var Henri; det kunde icke vara någon annan,
än den ungdomlige hjelte, som icke tvekat att draga
svärdet för hennes skönhets skull! Men hon ville
pläga Jules, som begått det oförlåtliga felet att
icke vara utmanande, endast utmanad, och som icke
kunnat försvara sig bättre, än att hans rockärm
blifvit sårad.
"Hvem är d’en der distinguerade unge mannen, Jules,
som promenerar på andra sidan gatan, med en hvit
kamelia i knapphålet ?»
"Unge mannen? Distinguerad? Den der pojkvaskern! Han
är nära sju veckor yngre än jag, skall jag säga henne,
mademoiselle."
Sårad, kränkt i sin stolthet, gäckad i sin kärlek,
kände han, huru tårarna stego honom i ögonen, hans
läppar ryckte spasmodiskt, hans hjerta klappade nästan
hörbart, men han endast såg på det stoppade hålet i
sin rockärm, såg på det med ett melankoliskt, ej ett
bittert, leende. Kanske tänkte han: Ingen skräddare
kan sy igen såret i mitt hjerta, som jag ochå fick
för hennes skull. Han kastade en blick, full af öm
förebråelse, på Miranda, bugade sig tyst och lemnade
sin vördade mosters salong.
Han gick tvärs öfver gatan till Henri. "Du är en
skurk, Henri, min väii", sade han och ryckte kamelian
ur hans knapphål. "Jag skall slåss med dig, Henri,
du trolöse broder, om jag också än en gång skulle
blifva sårad och få mera bannor af mamma och mera
stryk af pappa. Monsieur Henri de la Menandiére,
två af mina vänner skola hafva den äran
uppvakta er i morgon!" Och Jules lyfte på mössan
och gick. Han gick hem och med en djup suck
läste igenom allt, hvad han skrifvit till "henne"
(det tog honom fulla tre timmar) och offrade sedan
det hela åt lågorna. Han satt länge med hufvudet
lutadt i händerna och en och annan tår smög sig fram
mellan fingrarna. Stackars gosse, det var hans första
krossade illusion! Och hvem kan säga, att icke gossen
kände lika djupt som en man?
Det bör anmärkas, att Jules efter några dagar blef
qvinnohatare och förstörde en ny uppsättning papper
(som han fått till temaböcker) med att skrifva nya
alexandriner "till den trolqsa" och "till en falsk
vän", hvilket lugnade hans hjerta alldeles ofantligt.
Denna lilla kärlekshistoria hade emellertid öppnat
Mi-randas Ögon, och hon reste hem med full föresats
att göra slafvar af de Sverges ungkarlar, hvilka
kunde komma i hennes väg.
Mirandas far var en förmögen godsägare, enkling sedan
flera af och hvilkens hushåll förestods af en bedagad
fröken, som skulle göra Miranda hemmastadd i alla
sällskapslifvets och konvenansens mysterier.
Fröken Stork var ett .poetiskt fruntimmer, en
sensitiva; hon gjorde anspråk på att stå på höjden af
sin tids fruntimmer sbildning och hatade allt simpelt,
obildadt och, framför annat, allt pqvinligt. Hon
dyrkade skalderna, både de in- och utländska,
men ställde främst Tegnér, hvilken hon förklarade
"oförliknelig". Hon tog emot Miranda med den aktning,
som tillkom den blifvande ägarinnan till Ängstorp,
fyra mantal säteri, med underlydande tolf mantal
frälse, och hvilken aktning stegrats ännu mera genom
Mirandas vistelse i Lausanne och hemresa öfver Paris,
en stad, hvarefter fröken Elfrida Stork suckat i alla
sina dagar.
Miranda väckte ett oerhördt uppseende för sin skonhet
och sina behag, icke blott på Ängstorp, utan äfven
i hela trakten, men grannarna voro få och umgänget
ytterst begränsadt. Hennes skönhet hade likväl slagit
i bojor de hjertan, som varit fria och råkat komma i
hennes närhet. Flera voro de, som suckade för henne
i hemlighet, men endast tvänne, som suckade något så
när så att det märktes.
Den förnämste af dessa var kusin Fritz, en brorson
till Mirandas far, hvilken denne bekostat uppfostran
och som nu var löjtnant samt ständig gäst på
Ängstorp, der han skulle lära jordbruk, för att
en gång med farbroderns tillhjelp kunna öfvertaga
ett arrende. Fritz hade allt ifrån Mirandas hemkomst
funnit, att hans lycka låg i hennes händer, och träget
sökt göra sig angenäm för den unga flickan.
I socknen fanns en nyblifven komminister, som
icke heller undgått hjertklappning vid Mirandas
åsyn. Han medgaf visserligen för sig sjelf, att
han hade föga utsigter att få föra hem den. unga,
stolta, rika Miranda som maka till sitt enkla tjäll
- som dessutom tarfvade en välbehöflig reparation,
hvartill också konsistorium, denna den mildaste af
alla myndigheter, dömt honom, derför att han ej sett
upp vid syn -, men dessa mörka utsigter hindrade honom
icke att älska och - hoppas, huru ytterst underlig och
tilltagsen den sistnämnda känslan än kan förefalla.
-
Yid Ängstorp funnos tvänne bokhållare, hvilka heller
"icke undgått elden ur Mirandas strålande ögon. De
voro hjelplöst förälskade och drömde djerfva drömmar
om rikedom och en skön brud. Den ene, herr Hammarberg,
köpte svenska statens Järnvägs-premieobligationer,
naturligtvis blott så många, hans kassa tålde vid,
för att med den högsta vinsten slå en guldbrygga
mellan sig och det dyrkade föremålet; och den andre,
herr Lundin, gick Öfver Ängstorps alla berg med en
slagruta af hassel, för att leta efter rika si Ifver
adr or. Guld tyckte han ej löna mödan att söka och
ansåg dessutom, att det låg något visst anspråkslöst
uti att söka endast silfver, som borde medföra sin
belöning. I brist på silfver, kunde han taga nickel.
Dessa fyra voro fröken Mirandas ordinarie
tillbedjare, men utom dessa fick hon äfven två extra
ordinarie. Prostens son, en ung student, kom hem från
Upsala i medlet af Maj, och före första Juni var han
dödligt kär i Miranda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
