Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mirandas födelsedag. Af Theodor Fischer - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXVIII. Frans Michael Franzén. Anders Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samt böljade sakna den gamla promotionen - det skulle
hafva varit så upplyftande att få lagerkronas i hennes
åsyn, när han tagit sin examen! Ängstorp behöfde en
ny karta och detta naturliga förhållande tillförde
Miranda ytterligare en tillbedjare i Ingeniör Kufus
Blocks person.
Som Ängstorp, till följd af sin storlek, låg något
afsides från andra herregårdar, kunde Miranda icke
begära mera af ödet i älskareväg, än den lifvakt, som
hon nu kunde kommendera: kusin Fritz, komministern,
två bokhållare, en student och en Ingeniör, summa
sex förälskade ungersvenner. Det är minsann ej alla
flickor, som kunna skryta med så många att välja
på! Hären, kyrkan, landtmannapartiet, universitetet
och den praktiska vetenskapen hade alla utsändt ombud,
för att täfla om den sköna, stolta, unga Miranda.
Kusin Fritz hade kommit hem från mötet och medfört en
kamrat på regementet, en löjtnant Brand, några. veckor
före Mirandas födelsedag, som skulle firas mycket
högtidligt, med anledning af att det på flera år var
den första, husets unga dotter tillbragte i hemmet.
Brukspatronen hade yttrat sin önskan i detta fall
till fröken Stork och kusin Fritz, hvilka fingo öppen
fullmakt att ordna allt och pressa i sin tjenst hvilka
af godsets underlydande, de ansågo sig behöfva.
Fröken Elfrida blef förtjust öfver att hon skulle
få tillfälle att citera sina favoritskalder och
tilläfventyrs sjelf komma med en vers.
Kusin Fritz var förtjust öfver tillfället att få visa
sin vackra kusin, huru kär hon var honom, utan att
någon behöfde stöta sig derpå.
Pastorn blef förtjust, när han fick höra talas om
festen, derför att ett passande tillfälle att tala
om sin koja och det hjerta, han sökte, dermed erbjöd
sig sjelft.
Bokhållarna blefvo likaledes förtjusta, och
herr Hammarberg drömde tre nätter å rad om tre
obligationsnummer, hvilka alla kunde hänföras
till Miranda och honom sjelf. Första natten såg
han nummer 18, Mirandas ålder på födelsedagen,
andra natten framställde sig i en ståtlig krans af
myrten talet 2,318, hvilket icke kunde betyda annat
än hans egen ålder tjugotre och Mirandas aderton,
och tredje natten såg han ett par kullerstolar:
på den venstra prålade talet 324 och på den högra
en nolla, 324 var aderton gånger aderton, sålunda
att hänföra till Miranda. Han. menade icke, att det
skulle dröja aderton gånger ^aderton år, innan hon
blefve fru Hammarberg, utan att "när allt komme om-
kring" skulle detta inträffa. Nollan kunde han icke
fatta, men trodde meningen vara, att ingen annan än
lian skulle falla på knä bredvid nummer 324, hvilket
heliga tal representerade fröken Miranda Stålborg.
Löjtnant Brand hade, såsom sjelf förlofvad,
en viss blick för att upptäcka sårade hjertan,
och det dröjde ej länge, förr än han, som var en
enkel och gladlynt menniska, hade under en jagt
fått herr Hammarbergs förtroende. Äfven honom
föreföll i synnerhet den senaste drömmen underbar
och af mer än vanlig betydelse. Han sade sig ej
vara säker, att 324 representerade fröken Stålborg,
så drömkunnig var han ej, men Nhan vågade påstå, att
den andra kullerstolens mystiska nummer kunde direkt
häiisyfta på herr Hammarberg och ingen annan. "Tack,
herr löjtnant», sade den tacksamme herr Hammarberg,
"löjtnanten förstår mig, han; det är så få, som göra
det." Och när herr Hammarberg kom hem, reqvi-rerade
lian från Stockholm obligationerna n:r 18, 2318 och
324, alla eller någon af dem.
Herr Lundin var sällan till finnandes på . kontoret
under dessa dagar. Han sprang i stället med sin
slagruta öfver de vildaste bergåsar och trängde in i
de otillgängligaste klipphålor, men hvarken silfver
eller nickel fick han reda på. Ju mera födelsedagen
nalkades, desto mindre blefvo hans fordringar på
lyckan. Han lofvade sig sjelf att blifva riktigt
glad, om han hittade koppar eller svafvelkis eller
(dock i allra -värsta fall) en järnådra.
Kusin Fritz, som icke väntade på någon ödets direkta
välgerning i form af eventuelt tio tusen thaler eller
en silfver- eller nickelgrufva, började i stället
hålla hemliga rådslag med fröken Elfrida och behandla
olika förslag för den stora dagens firande. De kommo
dock icke till något resultat, hvarför de beslöto att
som adjungerande ledamot inkalla löjtnant Brand. Han
kom, men ansåg att "ju flera man, ju bättre lycka"
och föreslog, att ingeniören, som var en bildad
och hygglig karl, borde få vara med. Han kunde
dessutom rita, och denna talang borde komma väl till
pass. När främmande en gång skulle inkallas i rådet,
före–slog fröken Elfrida, med en aning om rodnad
på sina kinder, att pastorn också borde få vara
med. Propositionen understöddes af löjtnant Brand
och antogs derför, att kusin Fritz endera icke hade
en aning om pastorns känslor för Miranda eller också
icke fruktade honom såsom rival. Brukspatronen med
dotter skulle fara in till staden en dag, och det
beslöts att festens program då skulle uppgöras.
(Forts.)
Ett
LXXXVIII. Michael
2 en bild, som pryder andra sidan af detta
blad, betecknar ett af den svenska sångens bästa
minnen. Dess åsyn framkallar för våra inre sinnen
brytningen mellan tvänne århundraden och mellan tvänne
sångarskolor, men totalintrycket deraf är dock icke
strid, utan tvärt om frid, ty Frans Michael Franzén
var framför allt en fridens apostel. Såsom sådan
framstår han i sin diktning, såsom sådan också i sin
lära och sitt lif.
I en poetisk tid - början af vårt svenska
Augusti-tidehvarf - och i en romantisk trakt - det
nordligaste landskapet i de tusen sjöarnas land - såg
Franzén dagen, men hans första omgifning var likväl
så föga poetisk, att det vid mognare år förundrade
honom, att inom densamma någon poesi kunde väckas och
näras i barnets sinne. Han föddes i den österbottniska
staden Uleåborg den 9 Februari 1772. Fadern, Zacharias
Franzén, var köpman derstädes, och de första föremål,
som mötte den unge skaldens syn, voro tjärtunnor och
handelsvaror på föräldrarnas gård-, de första samtal,
han åhörde, gällde köpenskap och varupris. "Orten
hade likväl", säger han sjelf i en anteckning,om sin
barndom, "tvänne
stora föremål för poetisk framställning, det ena var
den väldiga fors, i hvilken Ule elf utgjuter sig,
och det andra hafvet, i hvilket hon faller." Det mest
poetiska föremålet i hans omgifning var emellertid
hans unga, sköna och fromma moder. Hon hette Helena
Schulin och var vid sonens födelse sexton år. ,
Från hennes läppar mottog han sin första visdom,
hos henne såg han först skönheten uppenbara sig,
.då han en dag vid sex års ålder inkom i hennes rum,
under det hon var sysselsatt att framför spegeln ordna
sitt rika, vackra hår. I spegelbilden, hos hvilken han
väl igenkände moderns drag, fast skönare, såsom han
tyckte, inbillade han sig se hennes engel. "Det var",
såsom hans biograf, A. A. Grafström, uttrycker sig,
"skönhetens ande, som i den stunden for sväf-vande
öfver barnets själ." Sjelfva händelsen har han tecknat
i det lilla, täcka stycket Spegeln, tillhörande
diktcykeln Selma och Fanny. Denna mor var ännu på
ålderdommen Franzéns dyrbaraste minne, liksom hon
varit ett af de första ämnena för hans sång i stycket
Modern och sonen.
Under denna oskuldsfulla fostfarinnas
hägn. försiggick den blifvande skaldens
utveckling hastigt. Yid tretton års
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
