Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mirandas födelsedag. Af Theodor Fischer - En kostbar lyxartikel. Hans Hildebrand - Löjet. Egerius - Dockteatern. X+
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15
Pastorn var i klämma. Han orkade ej längre
hålla Elfrida uppe och bägge segnade så småningom
ned. Fallen föll omkull och helt ofrivilligt stötte
pastorn sin näsa mot Elfridas.
"... till himlarnas sällhet Vigs af bägges förenta
kyss",
deklamerade ingeniören på det känslosammaste sätt i
verlden. Pastorn hjelpte Elfrida upp och sökte sig
sedan plats i den aflägsnaste vrån i bersån, men
Elfrida ville ej släppa ur händerna ett så gynnsamt
tillfälle, utan ställde sig bredvid honom och hviskade
högt nog, att höras af alla:
". . . Minns, i en koja Jullen från orons bränningar
landas1, Om blott kärlek är hjertats boja."
Miranda tackade varmt för all den uppmärksamhet och
öfverraskning, som kommit henne till del Frukosten
åts under
skämt och glam. Miranda satt mellan sin far och kusin
Fritz och Elfrida bredvid pastorn. Efter frukosten
promenerade man i parken. Elfrida tog sin pastor och
det sista, sällskapet hörde, då de försvunno bakom
häcken, var Elfridas röst, som känslofullt framsade:
"Suckar, suckar äro elementet."
Kusin Fritz och Miranda företogo äfven en promenad,
och vid deras återkomst tycktes hon hafva tagit mot
äfven hans sista gåfva, »en ynglings hjerta».
Ingeniören var smått obelåten. Miranda hade nog tackat
honom, och mycket artigt till och med, för den vackra
dekorationen, men hon tycktes icke hafva varit i
stånd att tyda hans rebus. Han tröstade sig med,
att »hon är bestämdt dum och kan just passa åt den
der löjtnantssnobben.»
En kostbar lyxartikel.
*land de i konstnärligt hänseende dyrbara
föremål, som i forna tider prydde Sverges
.konungaboningar och numera, såsom ett minne från vår
storhetstid och hennes maktägande, förvaras i
Statens historiska museum, intager det å sid. 12
af bildade föremålet ett framstående rum. Det är,
om man så vill, en skål, men skålen spelar en
ytterst underordnad roll, det är foten, som blifvit
så rikt,
så utsökt väl arbetad, att den utgör hufvudsaken;
skålen är allenast ett oväsentligt bihang.
En grupp af sjöjungfrur stiger ur hafvet, öfver
dem leka bevingade genier. Hvar figur, hvart /drag
vittnar om den okände konstnärens fina smak och
stora skicklighet.
Det hela är egnadt att gifva en föreställning om det
ädla, som ingick i 1600-talets lyx.
Hans Hildebrand.
Löjet.
låt vara, I vänner, att sorgens son 5 Har fått här
i tiden så lagom gladt,
Och att hvad man lättast sig håller från,
Är, alldeles såsom I yrken, skratt:
Från unga da’r
Jag också har
Den saken klar;
Men säger v ändå, att jag den vill se,
Som skulle få hindra mig -just att le!
Jag menar ej löje, som fyller opp
All bredden emellan ett öronpar,
Om grannen nu ropar bad »hi» och .»hoppv
Om grannen nu puckel och skulder dra’r.
Så flin som hån
Mer fjermadt från,
Än vi från mån’,
Är - vanten, det bör jag uttryckligt ge
Till känna, - det leende, jag vill le!
Och konsten, den tycks sig ej falla svår,
När lyckan ej snörper sin skäppa, karg;
Ej så, att för det man i solen står,
Man derför skall grina, som trots en varg,
Af mätthet slö: -
Nej, äng och sjö
Och luft och snö
I solen blott klarare färger te:
Så klarnar den rätt vill i glädje le.
Men frestar ock smärtan sin grymma lek, Hon kommer
med löjet stort ingen vart; Är regnande himmel bad’
grå och blek, Om dagen han sällan ändå är svart. Så
länge jag Bak’ töcknen dag, Om också svag,
Kan skymta, så länge skall intet ve Mig nå’nsin
förtaga min lust att le!
Dock- glädje och qval, hvi dem söndra, när
I samma ett löje de sammanbo?
Jag ler åt er glädje, som bräcklig är,
Ät qval, som här trubbig bad’ tand och klo:
Den löjet gett,
Har ljuft och ledt
Försmält m ett:
Det största bland under, han låter ske,
Vi röna, för den skull, hvar gång vi le.
En fjäder, som trotsat, i menskobröst,
Årtusendens tryck på vår arma jord;
Ett jubel, som stiger med hejdlös röst,
Ett språk, som kan orda med mer än ord -
Förstån I än,
Hvi, om igen,
Min bön är den:
Må himlen af nåd mig förmena se
Den dag och den stund, jag ej mer kan le!
L
1 or e visar en hade uppslagit sin lilla skådebana -
af trä och skynken - midt på den öppna platsen. Vid de
första ljuden af Pulcinellos röst lemnade qvinnorna
det porthvalf, i hvars skugga de sladdrat, och
nalkades med skyndsamma steg, bärande sina barn på
armen eller ledande dem vid handen; två män, som gått
gatan fram under sam-
språk om sina angelägenheter, vände genast om; ett
par munkar, stadda på väg förbi stället, med hufvudet
nedlutadt och händerna instuckna i de vida kåpärmarna,
stannade, och den ene af dem, som var närsynt, satte
ett par grofva horn-brillor på näsan. En landtman,
som återvände från torget, sittande på ryggen af sin
åsna, knappade in på tygeln en smula och hans grålle
stod genast orörlig på sina fyra ben, <
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
