- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 20, årgång 1881 /
16

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dockteatern. X+

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

16

medan ryttaren lade armarna i kors öfver bröstet,
i afvaktan på allt det underbara, han skulle få se.

n.

En af de småttingar, som funnos bland åskådarna -
han hette Beppino -, fick en ingifvelse af det
slags vetgirighet, som kommer en att sprätta upp
så många dockor och slå sönder så många trummor,
"för att taga reda på huru de se ut-inuti?». Han smög
sig ända intill "teatern", upplyfte ytterst varligt
en flik af förhänget på dess ena sida och var just
i begrepp att sticka in-hufvudet, för att göra sina
studier af ^lifvet" bakom kulisserna", då han hastigt
och lustigt fick sig ett nyp på fingerspetsarna
af något, som kändes likt en käpp. Svedan var en
småsak mot skrämseln, som kom honom att genast taga
sin tillflykt in i klungan af öfriga åskådare, der
han tröstade sig med att stoppa fingrarna i munnen,
storligen undrande, om det varit någon af dockorna
eller deras direktör sjelf, som gifvit honom den
tydliga tillrättavisningen. Yara liYem det ville,
så ansåg han sig nu djupt förorättad.

minnt sig, huru den stackars mannen, just i samma
ögonblick, han knep publiken med sitt mest uppsluppna
skämt och det besattaste af sina upptåg, kunde rynka
ögonbrynen och lägga sin panna i veck, för det denna
publik höll sig så fåtalig och för öfrigt tycktes
mera benägen att skratta än att betala. Kanhända
hade Beppino på köpet, så mycket stoltare öfver sin
nyvunna erfarenhet, ju dyrare han fått betala den,
inför sina kamrater gifvit sig min af att vara både
öfverlägsen och blaserad; kanske hade han funnit
för godt att låta dem veta, huru litet bevändt det i
sjelfva verket vore med dessa så beundrade sujetter:
huru de ingenting annat vore än groft tillyxade
träklossar, svepta i trasgranna lappar och satta i
rörelse af en utsvulten och brummande mansperson.

Ja, nog hade han haft skäl att rosa den marknaden! IV.

Hvari består den sanna visheten? I att veta jämnt
så mycket, som vi böra veta, och för resten - blunda!

Hvem skulle väl någonsin kunna läppja på ett glas
vin, om han oupphörligt såge framför sig det kärl,
deri drufvorna

Marionetterna. (Teckning af Pinetti.)

IIL

Emellertid var detta så långt ifrån
öfverensstämmande med verkliga förhållandet, att
hans osynlige vederdeloman, då han hindrat honom
att tillfredsställa sin nyfikenhet, tvärt om bevisat
honom den afgjordaste tjenst. Hans lilla förtret var
inom ett par minuter skingrad vid åsynen af de rika
kostymerna, de praktfulla dekorationerna och, framför
allt, Fritellinos upptåg, Pulcinellos käppslängar
samt Arlecchinos krumsprång. Skulle väl hans nöje
varit lika lifligt, hans beundran lika oblandad, hans
glädje lika högljudd och hans skratt lika klingande,
derest han förut på nära håll sett huru passerad
den förtjusande Colombina, huru illa medfaren den
lustige Pulcinello. och huru rent af utsliten den gode
Fritel-lino i sjelfva verket voro? Troligen hade han
i så fall också ofrivilligt fått för sig direktören,
som var orakad, röd i synen som en pion och vanställd
till följd af den tryckande luften i den lilla skrubb,
der han var instängd; och han skulle på-

trampats? Hvem vågade någonsin bryta sig en bit bröd,
om han alltid tänkte på träget, deri degen knådats,
och de händer, som härvid varit i verksamhet? På
hvilken åskådare vore ej dekorationsmålarens konst
förspilld, om den förres inbillningskraft mellan
hans ögon och det mest bländande sceneri ställde
bilden af det dammiga maskineriet, af ramar, hjul,
hissverk och tyngder och en hop folk i arbetsdrägt,
som rör sig efter maskinistens pipa?

Huru verkligt och sannt är ej deremot vårt nöje,
då vi lefva i okunnighet om frånsidan af åtskilliga
berättigade njutningar och af förströelser, som
kunna kallas nödvändiga; - då vi med ett ord i
fråga om dessa bibehålla våra illusioner? Hafva vi
emellertid genomskådat den nedslående verkligheten,
så är det klokaste, vi kunna göra, att efter bästa
förmåga glömma den och, framför allt, ej skämma
glädjen för andra, genom att i förtid för dem yppa
denna verklighet.

X+.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1881/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free