Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur andra länders folkdiktning. Af V. Hugo Wickström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur* andra länders folkdiktning-.
Af W. Hugo
.-’ända yr oss nu till den bulgariska diktningen,
så speglas deruti ett folk, så diametralt motsatt
italienarna, att man ej nog kan förundra sig
öfver, att så olika begåfvade folkstammar under
århundraden varit skilda från hvarandra blott
genom en jämnförelsevis obetydlig landsträcka och
dock meddelat hvarandra så litet af sina nationella
sträfvanden och lifsåskådningar. Ej nog med, att den
bulgariska folkdiktningens versmått, den femfotade,
orimmade trokéen, genast faller i ögonen såsom
en anmärkningsvärd kontrast mot den italienska
folkdiktningens mera konstnärligt bildade form,
och att de* täta omsägningarna af vissa ord och
satser göra dikterna tunga och något enformiga - ej
nog med detta, äfven hvad innehållet beträffar råder
stor olikhet. Bulgarens poetiska verldsåskådning är
nämnligen betydligt mera omfattande och innehållsrik
än italienarens, ty i stället för att ensidigt och
lyriskt besjunga kärlekens fröjder och missöden,
omfattar han i sina sånger hedendom och kristendom,
stat och kyrka, natur- och menniskolif, lyrik
och epos, fabel och idyll, med ett ord, bulgarens
folkdiktning är lika rik på ämnen, som något lands
konstdiktning. Man kan indela denna rika skatt af
poetiska stämningar och bilder i fyra afdelningar:
.efter-klang från hedendommen, kyrkliga dikter, bilder
från lifvet på Balkan-halfön ..’ och, till sist,
poetiska berättelser, fabler och idyller. ,
Hvad först och främst beträffar minnena från
hedendommen, så skildra dessa sånger menniskornas
ställning till de mer eller mindre oblidt stämda
gudomligheterna och naturkrafterna. Här talas, bland
andra, om ormkonungen, som råder öfver alla ormar,
Dewas, rena, jungfruliga väsen, som betjena den
högste guden, samoviler eller viler, skogsrån,
som lidelsefullt älska dansen och ofta skada
menniskorna, Judas, sjörån med långt böljande hår,
hvarmed de fånga sköna ynglingar och jungfrur, nornor,
qvinliga varelser, som aftonen efter ett barns födelse
skynda fram till dess bädd samt bestämma den nyföddes
lifslängd och öden, drakar och lamier, »hvilka älska
att leka med menniskornas hår» och derför öfverfalla
samt döda dem, och till sist pesten, en gammal fru,
som Gud tager i försvar emot de okunniga menniskorna.
Det är ,en sällsam stämning, som ligger utbredd
öfver dessa fantastiska sånger om de mäktiga
naturgudomligheterna. Det är icke någon känsla
för naturens skönhet eller af menniskans förmåga
att genom sin kraft beherrska densamma, som gifvit
impulsen, till dessa dikter; tvärt om besjunga de
alla vemodigt, huru dunkelt naturens lif ter sig
för henne och huru svag hon är i Jämnförelse med
den. Det ligger icke någon försonande afslutning uti
denna skildring af menniskans och naturens förhållande
till hvarandra; det finnes ingen sådaii harmoni deri,
som den germaniska folkvisan så tydligt låter framstå,
vare sig den skildrar necken, som tjusad af harposlag
återlemnar en brud, den han röfvat från en brudgum,
eller en lindorm, som älskar en ungmö och sedan vid
bröllopsnatten kastar af sig sin ormskrud samt träder
fram som en präktig prins.
De kyrkliga sångerna äro foster af en fantasi, som i
viss mån erhållit en lärd bildning och pregel, men som
till största delen är så naivt fästad vid hemlandets
natur och förhållanden, att den- blott inom denna
ram kan skåda kyrkans helgon. Den förlägger således
Guds moders och alla helgons bostad i sin hembygd,
liksom om den aldrig haft en aning om Palestina och
Jerusalem, Grekland och Athen. Kristi kors ligger
begrafvet vid Sitnizabäcken i det gamla Serbien,
och jungfru Maria promenerar ibland på Dimna Göra,
ett berg i det forna Dardanien. Äfven gifva de
förhållandet mellan dessa helgon en mera jordisk
anstrykning, i det de till exempel skildra jungfru
Maria såsom en förnäm nunna, som tager emot snubbor
af den helige Elias och fördrifver tiden med att
tillverka broderier, hvilka hon sedan skänker åt
kyrkan. Den helige Petrus är en ung, förhoppningsfull
prestman, hvilkens
Wickstr örn..
(Fqrts. fr. sid. 3-1.)
moder är en girig och oreåiig kroger ska, och den
helige Elias låter en gång en enka från Kaneo berusa
sig, för att af henne kunna erhålla en i öfrigt
loflig sak.
Bilderna och minnena från Balkan-halfön innehålla
många för den bulgariska andan betecknande drag. De
sysselsätta sig företrädesvis med haidukernas, de
vilda stigmannens, djerfva lif, och det är icke med en
känsla af medlidande och sorg, som dessas våldsbragder
omtalas-, tvärt om förefaller det nästan, som älskade
sångaren att försjunka i dessa gräsligheter och att
framställa dem, såsom läge just deri det sköna i
haidukernas lif.
Mera varma och blida äro de sånger, som den sista
afdelningen, innehållande poetiska berättelser, fabler
och idyller, erbjuder oss. Det är någonting så friskt
och öppet, som ligger i dessa hjerteutgjutelser,
något så allt omfattande och djupsinnigt, så
poetiskt sannt och likväl i hög grad realistiskt,
att jag länge tvekat, hvilka af dem, såsom utgörande
de mest betecknande och framstående, borde utväljas
och öfversättas. Till sist har jag bestämt mig för,
att i öfversättning meddela ett par dikter af en mera
vemodig pregel, jämte en idyll och en fabel, i den
öfvertygelsen, att saken sjelf talar mycket bättre
för sig, .än alla reflexioner och kommentarier. Dock
har jag tillåtit mig xatt förminska antalet .af dessa
oändliga omsägningar, hvilka inverka så störande på
styckenas skönhet. Det första stycket heter Donas
graf och lyder:
Matt och sjuk låg Dona Uti pestens armar, Och hon
säd’ till modern: "Moder, kära moder, Hädan skall
jag draga I min ungdoms knoppning. Ack, jag får ej
smaka Lifvets mogna frukter!"
Modern talte sakta: , "Dona,
kära Dona,
Frukta ej för döden, Ty ett rikligt offer Vill för
dig jag gifva: - "Tvänne feta getter Och en liten
oxe. Friikta icke, Dona; Pesten skall jag blidka."
Dona sade: "Moder, O, ej pesten önskar Dina
feta getter Och din lilla oxe, Nej, mitt lif hon
önskar. Moder, jag1 besvär dig Vid den mjölk, du gaf
mig, Då jag än var liten, Att du icke låter Någon
främling reda In min graf i lunden. Jag har fyra
bröder, Dessa bröder skola Gräfva graf åt systern
Och mig deri lägga. Fyra fönster vill jag Att min
graf skall äga. Ett afo fönstren, moder, Skall åt
öster vetta, Så att solens stråle Må mig se hvar
morgon Och mitt bleka anlet’ Skänka varma kyssar. Så
det andra fönstret, Hvarest vinden fläktar, SåQ att
friska dofter Må i grafven spridas. Så det tredje
fönstret Såo att daggens perlor Måtte bada vänligt
Mina svarta ögon. Så det fjerde fönstret, Ät det håll,
der bygdens Alla unga tärnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
