Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur andra länders folkdiktning. Af V. Hugo Wickström - Hannibals öfvergång af Rhône. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gå i aftonrodna’n, För att hemta vatten. Och de skola
ropa: "Nu, o Dona, gå vi För att hemta vatten." Och
då skall jag säga: "O, väninnor kära, Gån, o, gån
allena, Vanten ej på Dona. Mig min svärfar döden Och
min svärmor jorden I sitt sköte hålla, Att jag aldrig
mera Skall med eder vandra."
,Man märker af detta stycke, att mycket af
hedendom-mens fantasteri försvunnit och att i dess
ställe en stilla hängifvenhet under de högre makternas
rådslag inträdt. En blid och lugn stämning börjar att
hvila öfver dikterna, och i stället för haidukernas
stridssånger läsas sådana som denna:
Den döende krigaren.
Uppå fästet Budim dåna skotten, Och bevingad flyger
kulan framåt, Och banefets bärare hon fäller. Knappt
han andas, knappt han än kan säga: "O, kamrater, mina
stridskamrater, Framför allt sen till min häst och
leden Honom bort till källan, för att vattnas! Sedan
mån I mig i grafven lägga. Vid mitt hufvud resen upp
standaret Och en brunn vid mina fötter grafven Och
vid brunnen hägnen in en trädgård Och i denna sätten
fagra blommor. Sedan dit må Budims jungfrur komma, För
att vatten, kyligt vatten, dricka, För att blommor,
fagra blommor, plocka Och ätt mig, just mig, i sorg
begråta, Att jag ung och älskande har stupat."
Det är kristendommens milda verldsåskådning, som
börjar framträda i detta stycke. Hedendommens mörker,
kyrkans vidskepelse och vantro, röfvarelifvets bragder
hafva försvunnit och en ny, mildare och sannare
verldsaskådlling har trädt i den förras ställe. -
Äfven till naturen kommer menniskan i vänligare
förhållande, att dömma af följande älskliga dikt:
Blommornas förkärlek.
’’Flicka, du med svarta ögon, Svarta ögon såsom
drufvor, , När de glänsande och fulla Uti solens
strålar mogna, Dig en gång jag nu må fråga: Säg
på hvem det är du vredgas, Du nu vredgas och är
missnöjd? Har din moder, har din fader Eller dina
båda bröder Skymfat dig och gjort dig skada?" Talte
flickan då ooch sade: "Jag vill svara på din fråga. Ej
jag vredgas nu, o, yngling, På min moder, på min fader
Eller mina Jbåda bröder. Det är uppå dig, jag vredgas,
Du, som vandrar långt och vida Öfver berg och genom
dalar Med en skara anatolier,
Vandrar ifrån österns höjder Och dit bort, der solen
dalar, Ty du aldrig funnit blomster, Som till mig
du kunde skänka, Att en gång jag kunde säga: Se,
hvad blommor! Dessa blommor Har jag fått af den,
jag älskar!"
Talte ynglingen och sade^ "Blommor fann jag väl
på färden, Och jag skyndade dem plocka, För att
se’n dig dem förära. Men till mig de talte sakta:
Hör oss blott, du unge gosse, Du må plocka, du må
bära Dem i dina mörka lockar, Men åt flickor gif oss
icke; Ty de bära oss förhatligt Mellan tinningen och
örat, Hvarest hufvudklädet trycker Och förstör oss
allesamman. Och, när sedanohem de komma, Rifva de oss
hårdt ur håret Och på golfvet ned oss kasta. ^Sedan
tidigt nästa morgon Taga skyffel de och viska f Och
oss sopa ut på marken, Hvarest sedan vi förtrampas. -
Ynglingarna åter bära Oss bland lockarna i pannan,
Hvarest fritt i vindens fläktar Och i solens glans
vi gunga, Och när hem om qväll’n de komma, Taga de
oss ned ur håret, Oss i öppna fönstret lägga, Så att
daggen oss befuktar, Och den friska vind oss smeker."
Äfven finnas fabler af en frisk, lefnadsglad
anstrykning, såsom följande utvisar:
Igelns undsliyllan.
Till ett gästabud, som paddor Uti stilla endrägt
höllo, Var en igel också bjuden Och tog för sig så
vid bordet, Att till sist han hjertligt kysste Utaf
paddorna den skön’sta. Och när paddans fader såg det,
Hoppade han fram och sade:
"Fy, du oförskämde igel! Hvilkens qvinna har du
skymfat?"
Också kräftan hof sin stämma Upp och sade uti vrede:
. "Fy? du oförskämde igel! Du till gästabud är bjuden,
Till att äta, till ^att dricka, Till att fröjda dig
och glädjas, Ej att andras qvinnor kyssa." Henne
svarade då igelii: "Stilla, kräfta, stilla, åttfot,
Du med väldiga niustascher! Ej så högt, du vilda
stridstupp! Om du äter, om du dricker, Skall till
slut ock du bli ’drucken, Och då skiljer ingen mera,
Hvad man sjelf rår om, hvad andra."
öfvergång- af
, et var år 219 före Kristus, den tjugosex-årige
kartagern Hannibal, son af Hamilkar Barkas, i Spanien
utkastade den djerfva planen att. eröfra Bom och
Italien; och hans derpå följande ryktbara tåg till
sistnämnda land inledde det andra puniska kriget.
En annan härförare, helst tillhörande en -sjömakt,
som Kartago, skulle sannolikt föredragit den
jämnförelsevis lättare vägen öfver hafvet; Hannibal
insåg hela vådan af en sjöexpedition mot ett land,
der man ej ägde att förfoga öfver en enda hamn för
landstigningen. Än mer: hans plan var till stor
del byggd just på förbundet med öfre Italiens mot
Rom fiendtliga folkslag, dem han fördetta ändamål
helst uppsökte
i hjertat af deras eget land. På denna grund beslöt
han sig för ett jätteföretag, som det, att bana
sig väg till lands, och uppbröt i öfverensstämmelse
med detta beslut om våren 218 med nitio tusen man
fotfolk och tolf tusen ryttare från Carthagena
(Carthago nova). En del af sin styrka förlorade han
redan före framkomsten till Ebro, under strider och
skärmytslingar med de infödda; från en annan del -
tjugo tusen - skilde han sig frivilligt, på grund
af deras opålitlighet; underkufvandet af de mellan
Ebro och Pyrenéerna boende folken kräfde nya offer,
och den styrka, i spetsen för hvilken han inryckte i
Gallien, hade redan ned*gått till femtionio tusen man,
deraf nio tusen ryttare, förutom tretiosju elefanter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
