Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hannibals öfvergång af Rhône. E. - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad som under tåget genom Gallien erbjöd de
största svårigheterna, var öfvergången af Rhône. Att
medgifva denna öfvergång i godo, låg ej i de der
omkring boende stammarnas lynne; en af dem, volkerna,
samlade sig på andra stranden till strid. Hannibal
begagnade sig af en list, i det han sände en del af
sina trupper utmed floden till ett ställe några mil
ofvan om gallernas läger, med befallning att der i all
hemlighet verkställa öfvergången och sedan anfalla
fienden i ryggen, under det han sjelf gick öfver
med hufvudstyrkan. Planen hade önskad framgång och
volkerna, öfverraskade af de redan landstigna, medan
de hade ögonen blott på den landstigande fienden,
slogos utan svårighet på flykten.
Denna Rhône-öfvergång (framställd å föregående sida,
som, enligt de sannolikaste uppgifterna, ägde rum
mellan städerna Orange och Avignon, torde erbjudit
ett i mer än ett afseende märkligt skådespel för de
vilda åskådarna å ömse sidor om floden. Särskildt
förfärande måste de funnit den för dem nya anblicken
af elefanterna, hvilka med sina bevarade torn
öfverfördes på färjor, kring hvilka hästarna summo; en del
af manskapet fraktade sig öfver på båtar, hvilka de
tagit med våld eller tillbytt sig af strandborna,
andra betjenade sig af sina träsköldar eller hvad
flytande gods de kunde öfverkomma. Floden var vid
tillfället upprörd; luften genljöd af böljornas slag
mot farkosterna, af vapenbrak och rop.
Nya strider följde härpå, i hvilka Hannibal förlorade
ytterligare fyra tusen af sitt folk. Med återstoden
var det, som han (i slutet af Oktober) företog
sitt, genom de omständigheter, under hvilka det
skedde, exempellösa tåg öfver Alperna (vid lilla S:t
Bernhard). Skildringen deraf tillhör egentligen ej
denna uppsats. Såsom bevis på de mödor och lidanden,
hären – till större delen afrikaner – hade att uthärda
under den femton dagar långa marschen, till hvilkens
lindrigaste svårigheter hörde, att man i de trängsta
passen, för att kunna framskaffa elefanterna, nödgades
hugga undan sjelfva berget, vilja vi blott nämna, att
den vid framkomsten på italiensk botten befanns hafva
sammansmultit till tjugo tusen man fotfolk och sex
tusen ryttare. Och dock var det, stödd på denna lilla
skara, Hannibal, måhända den snillrikaste och säkert
en den ädlaste af alla tiders härförare, ej blott
vågade mäta sina krafter med det "oöfvervinnerliga"
Roms, som befallde öfver en härsmakt, uppgående,
med bundsförvandterna, till mer än en tredjedels
million krigare, utan äfven visste tillfoga det
en rad nederlag, sådana som vid Ticinus, Trebia,
Trasimenus och Cannse. Hvad som räddade Rom, var minst
dess eget mannamod; det var hjeltens eget, otacksamma
fädernesland, der afunden hos de maktägande undanhöll
honom hvarje förstärkning, eller hjelp under de femton
oafbrutna år, han obesegrad hotade Roms portar.
E.
-
Ett besvuret hederslöfte.
Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.
Första afdelningen.
VII.
Dottern i sitt nya, rika hem.
Omkring det lilla, förfallna Landsby, hvilket, med en
ovårdad skogstrakt, skulle blifva den unge grefvens
enda, fattiga arf, slöto sig tre stora egendommar,
hvar för sig med betydliga manbyggnader helt och
hållet dominerande sin rucklige granne. Den ena
af dessa, Runstaholm, hade, som män vet, denna vår
tillträdts af patron Berthel, den andra, Anneberg,
tillhörig enkelagmanskan H., och den tredje,
Hahlensborg, med aristokratiska minnen från
åtminstone två århundradens generationer. Detta
oaktadt hade aldrig på något af dessa tre, i södra
Sverge belägna, herregods lefvat en herrskarinna,
så dryg och förnäm, som vår utarmade grefvinna på
det genomsorgliga, mossgråa Landsby.
Det var hennes tröstrika, oskyldiga öfvertygelse,
att namnet härledde sig från de lansstötar, hvilka
der fordom under torneringar blifvit gifna, och hon
kände sig ytterligt sårad, om någon lät påskina,
att namnet härledde sig af, att der i äldre tider
varit en landtby under det ståtliga Hahlensborg,
som äfven hade en fiskareby på sin sjöstrand; men
den förra byn hade blifvit raserad och sedan såld
med sin skog under svåra krigstider.
Det var en söndags förmiddag. Grefvinnan hade nyss
lagt bokmärket mellan bladen i postillan och ernade
ringa efter Malena, för att få sina skrifsaker:
hon skulle börja ett bref till sonen, som blott för
några dagar sedan lemnat henne, då hon öfverraskades
af bullret från en vagn och derefter af två damer,
hvilka med verklig ifver skyndade att omfamna henne.
Det var lagmanskan H. och hennes fröken dotter,
en storväxt, ung dam, med förnäm hållning och icke
just oskönt ansigte, fast det ej sade mycket, ty det
hade en viss slapphet och en dragning på munnen,
som särdeles missklädde, ehuru den tycktes vilja
motsatsen.
»Min bästa grefvinna», utropade lagmanskan, en
mycket massiv och högröstad dam, »jag sade just till
Selma, att då vi reste så nära Landsby, på väg till
Runstaholm, der herrskapet Berthels ger middag och
dans för den hemkomna dottern, så skulle det vara
oförsvarligt att icke fara upp till vår kära, söta
grefvinna och höra efter, huru det står till.
Och det kan väl aldrig vara annat än bra, nu, när
sonen kommit hem. Jag förmodar, att vi i öfrigt träffa
honom på middagen?»
Då grefvinnan ändtligen blef i tillfälle att
svara, skedde det med en icke alldeles besegrad
förlägenhet. »Min bästa vän», sade hon, »vad helsan
beträffar, kunde den vara både sämre och bättre, men
mitt humör kan icke vara stort sämre än det är. Tänk
er (hon snörpte ihop läpparna till ett slags leende,
egnadt fröken Selma, som blifvit alldeles blodröd),
att min stackars Detlof fått order af sin chef,
att genast efter det han hemkom från badet fortsätta
resan till öfverstens egendom. Det är, oss emellan,
en hederspost i fråga. Det gäller ett militäriskt
arbete.»
»Hvad hör jag», utbrast lagmanskan med den allra
onådigaste ton. »Han har då rest, utan att hedra
Anneberg med sitt besök.»
»Det hade aldrig kunnat komma i fråga, min bästa du,
om han ej för de två dagar, han vistats hemma, varit
upptagen af en affär med den der karlen, som köpt
Runstaholm. Det var en utmark, som han ville lägga sig
till, och min son, som vanligen ställer sig à pied
egal med allt slags folk, lät bjuda sig på en helt
förtrolig middag, och så blef det uppgjordt. Men,
käraste mina vänner, ni hafva väl hört den stora
nyheten, att baron Patrik von Hahlen kommit hem? Han
är enkling och tänker väl se sig om efter en svensk
gemål. Säkerligen träffa ni honom i dag, ty jag har
hört, att han lofvat patronaget att hedra festen för
dottern med sin närvaro. Jag gissar, att herr Berthel
kan användas i ett och annat och att han derför vill
göra sig honom förbunden.»
Det var af slug beräkning, grefvinnan talat så mycket,
för att gifva de besökande fruntimrens harm tid att
sjunka och deras fantasi tid att uppdyka på ett nytt
område. Beräkningen blef icke heller förfelad.
»Nej, hvilken förvånande nyhet!» utbrast lagmanskan
i en helt förtjust och förbryllad ton. »Har den store
egendomsherrn varit här?»
»Han kom i onsdags, just som Detlof skulle stiga
upp i åkdonet. Ack, han var märkvärdigt förändrad,
mörk och fåordig, men obeskrifligt hygglig! Han
öfvertalade min son att resa med till Hahlensborg;
– Detlof måste gifva vika,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
