Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för det ligger en sådan makt i den der mörka
fåordigheten, att jag tror få motstå den.»
»Detta var mycket intressant – tycker du ej det,
söta Selma?»
»Jo, mamma, det är alldeles som i lord Lytton Bulwers
romaner, att viingenting hört!»
»Lilla Selma, det är helt naturligt! Anneberg ligger
längst bort, och baronen har förbjudit allt prat om
hans hemkomst under första veckan. Men som jag hört,
att han reqvirerat ned från Stockholm en gammal
fröken, hans kusin, att blifva värdinna i huset,
förmodar jag, att han ernar se ortens societet.»
Damerna hade redan fattat tag i sina kappor och man
åtskildes under det allra bästa förhållande.
»Ja, res nu och lägg ut näten på annat håll! Det
var då en Guds lycka, att baron Patrik skulle komma
hem och frälsa mig från den skärseld, min herr son
lemnat qvar åt mig. Men oändligt ledsamt var det,
att Anneberg skulle gå honom ur händerna. Selma är
i alla fall en god flicka, som han fått linda om
fingrarna. Men nu för tiden är det inte nog bra för
en herre med pretentioner. Gud vet huru flickan skall
vara? Malena, Malena, hör då, mina skrifdon ... Jo,
nu har jag ämne att skrifva om!»
Runstaholm, genom en just här icke synnerligen bred
å skildt från såväl det stora Hahlensborg som det
lilla Landsby, hade en modern manbyggnad, och derför,
brukade grefvinnan säga till Malena, »kunde det
inköpas af en parveny, utan att man behöfde harmas
synnerligen deröfver». Också fanns det ingen i orten
som såg onådigt på det rika, borgerliga patronagets
ankomst. Flera mödrar, icke så fördomsfulla, som
grefvinnan, tänkte på att bjuda hem sina söner
till julen, om den unga dottern befanns någorlunda
hygglig. Och det hade man hört jämte mera dertill.
Och nu återse vi nämnda unga dam, icke sjuklig och
nervös, såsom vi under mötet på gästgifvaregården
funno henne, utan stark, bländande vacker och frisk
som den ros, hvilken gungade vid kanten af den rika
hårflätan och hvilkens gröna blad lekte bland hennes
gyllene lockar. Hon bar en snöhvit drägt, med ett
fladdrande, körsbärsrödt skärp, och på halsen och
armarna ingen annan prydnad än svarta stenkolsperlor;
men hvad kunde väl också hafva tagit sig bättre ut
på den svanhvita halsen och de lika hvita armarna?
Hon stod framför fadern och modern i ett mindre
förmak, näst intill det stora förmaket, der doktorn
och fru doktorinnan slagit sig ned i paradhållning.
»Är jag bra så här, pappa? Är det ingenting att
anmärka, kära mamma? Men jag ser på er båda två,
att det är bra.»
Modern, en knappt medelålders, älsklig fru, smålog
blott, men fadern svarade allvarsamt: »Icke så bra,
som du i mina ögon kunnat se ut, om min kandidat i
dag fått sätta förlofningsringen på dig. Det var
ej vackert af dig, mitt barn, att du ej lät honom,
som jag litade på, följa med hit.»
ȁh, pappa, det skulle varit i min tanke ohederligt
och kunde blott passat en kokett, som velat skryta med
eröfringar! Jag försäkrar pappa, att efter hans och
mitt sista vänliga samtal, han icke ens sjelf ville
det. En sådan man behöfver väl icke truga sig till
en hustru, och allt nog, vi förblifva vänner, men
inom min lefnadsroman har han nu spelat ut sin roll.»
»Hör bara, huru modig hon är», sade doktorn, som nu
trädt till tröskeln mellan de båda rummen. »Men det
förargar mig ordentligt, att vi icke skulle träffa
löjtnanten, vår reskamrat. Jag tycker, att han väl
kunnat dröja eller hvad säger du, liten?»
»Jag säger, att vi få trösta oss. Hans resa var
väl angelägen.»
»Vet ni, mitt herrskap, hvad jag tror?» inföll
doktorinnan. »Jo, att herr grefven, som af idel högmod
icke vill nämnas vid sin titel, plågades af tanken på,
att vi, åtminstone min man, som väl också genast
gått öfver bron, skulle få se honom eller, rättare,
hans hem i det skick, det redan på afstånd synes
vara. Hvad tror du, Hulda, om den slutsatsen?»
»Låt oss för all del lemna löjtnanten å sido,
jag hör vagnshjul. Ack, hvad vårt nya hem är
förtjusande! Stora, väl möblerade rum, och ute en
gudomligt vacker natur, som mycket förhöjes af den
der tjocka barrskogen bakom bron.»
»Den», svarade modern, »tillhör Landsby. Det är för
väl, att den stackars, unge mannen åtminstone har
en god jagt att fröjda sig åt. Men nu gå vi väl in i
blåa salongen. Der har alltid, säger hushållerskan,
mottagningen vid större tillfällen varit. Tror du,
min vän, att baron von Hahlen kommer till middagen?»
»Det är ej säkert, och när sällskapet för öfrigt blir
fulltaligt, låter du väl servera, kära hustru. Vi
få ej visa oartighet mot de andra gästerna.»
VIII.
Storherrn från Hahlensborg.
Det skulle alls icke löna mödan att uppräkna flera af
den mängd inbjudna grannar, som infunnit sig, än de,
vi få mer eller mindre att göra med. I öfrigt var det
alltsammans välbergadt folk, som ansåg sina söner,
ett icke obetydligt antal unga landtbrukare, fänrikar,
nya underlöjtnanter, studenter med mera, väl värda
att fånga den lilla arftagerskans hjerta. Dessutom
fanns en veritabel notabilitet, dommaren i orten,
en knappt medelålders, utmärkt presentabel ungkarl,
som för balens räkning medfört ej mindre än en vice
häradshöfding och två notarier.
Lagmanskan hade tagit värdinnan om hand, och på hennes
fråga, om man borde vänta på baron von Hahlen med
middagen, med stor vigt på orden svarat: »Min lilla,
kära patronessa, jag förmodar, att ingen gäst, om
än aldrig så hungrig, föredrager att sätta sig till
bords, innan man väntat den förnämste gästen ännu
en halftimme.»
Då värdinnan nu upptogs af andra pligter, vände,
sig lagmanskan till doktorinnan, för att, simpelt
att tala, pumpa ur henne allt, som rörde familjen,
särdeles dottern, som hon fann nästan oförsvarligt
elegant till utseende, hållning och ledigt väsende.
Under tiden gjorde fröken Selma närmare bekantskap
med Hulda och upplyste henne om, att den förnämste
kavaljeren fattades, nämnligen löjtnanten eller,
rättare, den fattige grefven från Landsby.
Hulda hade mycket svårt att dölja det underliga
intryck, hon erfor, då hon visste sig nu sitta bredvid
den unga dam, som löjtnant Detlof förkastat, men
hon bibehöll den bästa takt och upplyste (emedan det
kunde medföra obehag att ej häruti vara uppriktig),
att hon under resan träffat honom som hastigast.
Denna underrättelse skulle satt fröken Selma i
fullkomligt misshumör, om hon ej tyckt sig märka,
att »nådig dommaren» betraktat henne med en viss,
ovanligt nådig uppmärksamhet och dessutom baron Patrik
von Hahlen var i antågande.
»Nå, säg, hvad tyckte mamsell Hulda om
grefven? Han var väl mulen och insvept i
sin otillgänglighets oridderliga mantel?»
»Ja, ungefär. Men hvem kommer pappa der med? Vi hafva
ingen vagn hört och ändå kan det icke vara någon
annan än baronen. Han har väl ridit och lemnat hästen
på stallgården.»
»Ack», hviskade fröken Selma, allaredan i full extas,
»hvilket ovanligt distingueradt utseende! Han är ej
så vacker, som löjtnant Detlof, men, o, I gudar,
tusen, tusen gånger intressantare. Det är ju en ny,
alldeles underbar upplaga af Hamlet!»
»Ja», svarade Hulda, »det var verkligen ett anslående
ansigte. Men, jag vet ej hvarför ... Han är rysligt
blek och olivfärgad, och ehuru de der stora, svarta
ögonen skulle kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
