Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska missionärer i Kina. August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-75-
Elgqvist* sjelf berätta’om förloppet och om de närmare omständigheterna vid deras vistelse och verksamhet i Midtens rike, hvilket han på ett sakrikt och målande sätt har gjort i sina bref till sällskapet.
"Broder Fast och jag", skrifver Elgqvist den 2 December 1850 från Fuh-Cheu, "fortsatte vårt började vistande i Buddha-klostret Sä-Sing-Sä samt sysselsatte oss dels med att studera kinesiska språket och dels gjorde vi utvandringar i trakten omkring staden, för att se på hus, hvilka mandarinerna erbjödo oss till blifvande boningsställe. Men alltjämnt fingo vi göra den obehagliga erfarenheten att de icke egentligen åsyftade att lemna, oss något hus, utan sökte att genom hycklade löften uttrötta oss, för att slutligen blifva af med oss. Fastän det lägre folket flera gånger visade sig villigt att borthyra hus till oss, så vågade likväl ingen att utan förut skedd förfrågan om tillåtelse hos mandarinerna gifva oss skriftligt kontrakt. Således hände det ofta, att hvad en kines lofvat muntligen den ena dagen, det förnekade och ändrade hau den följande. Våra penningar voro slut och vi måste använda den enda utväg, som här i Fuh-Cheu är tillgänglig, för att erhålla våra penningar, nämnligen att på kinesiska båtar gå ned till utloppet af Minfloden, hvarest tvänne engelska handelsskepp äro stationerade, för att sålunda erhålla spanska dollars mot vexlar, som sändas för vår räkning från ett handelshus i Hongkong.
Fast och jag begåfvo oss derför tidigt på morgonen den 12 Oktober till de åtminstone fem svenska mil aflägsna skeppen och återkommo lyckligen samma dag vid midnattstiden till en af de amerikanska missionärerna, hos hvilken vi förvarade den penningesumma, som vi hemtat.
Men ännu hade vi icke erhållit något hus att flytta in uti, oaktadt trägna derom gjorda ansökningar och ehuru den älskvärde engelske interpreten (tolken) herr Charles Sinclair, som för det närvarande förestår konsulsembetet, gjort allt hvad han på den enskilda vänskapens väg kunnat, för att befordra vår sak. Ändtligen erhöllo vi af en kines ett kontrakt, hvarigenom han lemnade sitt hus till oss mot en årlig hyressumma af ett hundra fyratiofyra tusen cash, som är enligt kursen i Fuh-Cheu lika med ett hundra tre spanska dollars. Yi skulle enligt kontraktet äga att behålla samma hus och plats, utan någon vidare ändring af kontraktet, så många år, som vi behagade betala hyressumman, samt förändra och bygga efter eget godtfinnande. Denna öfverenskommelse uppgjordes den 9 November; men emedan vi skulle betala i förskott hela hyressumman för första året, förr an vi flyttade till detta ställe, och icke ägde hela denna summa till hands, så hade vi att gå ned till ofvannämnda skepp, för att hemta myntet. Broder Fast och jag togo således en af våra tjenare med oss och gingo om aftonen den 12 November ned för floden och ankommo till skeppen klockan ett på morgonen den 13 samma månad. Vi qvarblefvo om bord på ett af skeppen till klockan tio på dagen, vid hvilken tid den i Minfloden varande ebb och flod skulle vända sig till vår fördel, för att med lätthet gå tillbaka till staden. Under den tiden, som vi dröjde på skeppen, hade våra båtkarlar tagit sin båt för att gå i land, men återkommo snart. Vi hade icke gått om bord på det skeppet, hvarest vi skulle mottaga penningarna, utan på det andra. Derför stego vi i båten, för att omedelbart före vår afresa afhemta penningarna om bord på det andra skeppet. Då vi gingo i båten frågade en af båtkarlarna broder Fast helt oförsynt: "Har ni ännu erhållit silfret i båten?" Denna fråga ådrog sig vår uppmärksamhet, så att broder Fäst vid vår ankomst till det andra skeppet yttrade sina anmärkningar. Men vi föranleddes icke till så starka misstankar, att vi anade den stora fara, som hotade. \Efter att hafva, mottagit två hundra dollars begåfvo vi oss på hemvägen. Genast visade våra båtkarlar genom sitt förhållande, att vi hade skäl till att misstänka. dem för att umgås med andra afsigter mot oss. Ty snart efter det vi lemnat skeppen, kommo tvänne båtar, som, ehuru de gingo sakta, passerade oss, hvilket föranledde oss till att mana våra män till verksamhet’. De hörsammade och vi passerade snart förbi de tvänne båtarna, som syntes vilja följa oss. Snart kom en tredje kinesisk båt, som drog sig allt närmare intill oss. Fastän floden ännu var oss emot, så passerade vi förbi de batterier och militärstationer, som äro på ömse sidor af floden, nära dess utlopp i hafvet, och inkomna i sjelfva floden förlorade vi snart skeppen ur sigte bakom de höga bergen, hvilka höja sig vid båda sidor af floden. I detsamma blef jag varse några män uppå bergen, hvilka, liksom om de varit utställda på vakt, följde vår båt med sin uppmärksamhet, hvilket syntes oss besynnerligt. Broder Fast satt bredvid mig i båten under ett sammanflätadt bambutak, som kineserna vanligen hafva på sina båtar. Han satt och läste, under det jag alltjämnt var uppmärksam på de åtföljande båtarna. Liksom tvungen och drifven af en dold förkänsla af vår osäkra ställning yttrade jag till Fast: ’Här måste vi vara på vår vakt!’ Men han med sin vanliga trygghet forsatte sin läsning, under det vår båt långsamt framskred upp åt floden. I detsamma såg jag framför oss en större kinesisk båt tätt intill den höga bugtiga flodstranden, hvilken hade ett segel uppe, men liksom af brist på god vind låg stilla. Yåra båtkarlar, i stället för att styra midt ut i floden, föregåfvo att de af strömdraget tvingades att hålla sig vid landet och styrde således tätt intill den nämnda kinesiska båten. Knappt hade vår båt hunnit komma till långsidan af densamma, förr än jag såg en män med en på en lång bambustång fästad krok fatta vår båt och på en gång voro vi nu öfverfallna af tretio till fyratio sjöröfvare, som hade långa på träskaft fastade lansar. En stor manilahund, som vi erhållit till skänks af de^engelska sjökaptenerna och som låg bunden i fören af vår båt, blef genast genomstungen med lansarna samt kastad i vattnet. I ögonblicket rusade jag ut undan bambutaket och undantryckte tvänne mot mitt bröst riktade lansar och sökte försvara mig. Broder Fast var ännu under taket och emedan de stungo sina spjut igenom detsamma, så blef han genast illa sårad i hufvudet vid ena tinningen samt stungen i sidan. Jag ropade till honom, men han svarade mig vanmäktigt: ’jag förmår intet’ – och han gick hufvudstupa öfver bord åt’ landet till. Jag undanhöll alltjämnt de mot mig riktade spjuten, men nu fick jag liksom ett regn af stenar i ansigtet från röfvarehöpen, så att blodet flöt ur ansigtet. Motstånd var förgäfves, jäg släppte vapnen, och för att undvika deras styng kastade jag mig på ryggen öfver bord utåt floden och gick djupt under vattnet. Strömmen förde mig hastigt tillbaka nedåt floden medan röfrarna bemäktigade sig vår båt med hela dess innehåll samt gingo öfver den breda floden till andra sidan. Jag simmade till land och satt för några ögonblick utmattad på stranden, gick åter tillbaka till stället der vi anföllos och ropade många gånger: ’Fast! Fast!’ samt såg ned i vattnet och sökte mellan de stora, branta klipphällar, som på det stället sträcka sina skrofliga kanter ned till vattnet. Jag såg ögonblickligen liksom om en hand hade rört sig under vattenytan, men strömmen var stark, och derefter hvarken hörde eller såg jag det minsta af broder Fast! ... Hvad var nu att göra? Jag kröp ned mellan höga stenar för att dels gömma mig undan menniskors åsyn och dels hvila mig. Det var blott en båt, som anföll oss, men som ofvan är nämndt, trenne andra voro helt nära såsom åskådare, och då rånet skett, drogo alla fyra båtarna sig utåt floden. Nu, emedan vi seglat mot strömmen omkring en half timmes tid och endast hunnit vid pass två engelska mil från skeppen, så var det naturligt, att närmaste vägen till att rädda mitt eget lif var att försöka komma tillbaka till skeppen. Men huru skulle jag komma dit? Af matthet nödgades jag aflägga mina stöflar och rocken, för att kunna gå, med ansigtet flytande af blod samt utan hatt och för öfrigt med genomvåta och rifna kläder var det ej lätt att återvända, ty jag fruktade att blifva bemärkt af någon menniska, emedan jag väl visste att i hela den trakten voro flera byar, hvilkas invånare voro tjufvar och sjöröfvare. Men hvartill tvingar ej nöden. Från flodstranden hade jag genast ett högt berg att bestiga, och när jag hade hunnit ett stycke uppåt höjden såg jag en kinesisk båt komma från det håll, dit jag ville, och jag fattade mod, för att pröfva hvad medlidande känslor den hedniske kinesen har af naturen till
* Anders Elgqvist lefver ännu och är kyrkoherde i Tranemo, Elfsborgs län.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
