Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Hvem der?" - "Najaden!" Ett svenska flottans minne, upptecknadt af H. af Trolle - Södertelge. Herman Sätherberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
hastighet slogo hans knytnäfvar ned ’på deras ulliga
hufvuden eller hamrade på deras bröst, under det att
hans fötter bearbetade deras nedre delar.
Plötsligt blixtrade en knif. Det var en sambo, som
dragit blankt. Striden började att blifva fullt
allvar. De svarta voro ursinnigt uppretade, den
hvite mannens lif sväfvade i den största fara. Att
europeiska sjömän ofta blefvo mördade i Klo, var ej
någon ovanlig händelse. I sjelfva Lissabon hade en
svensk underofficer från der liggande fregatten
Josephine blifvit mördad, liket plundradt och
derefter kast a dt i en kloak. * Hvad som händt i
en europeisk hufvudstad, kunde ännu lättare äga rum
i den brasilianska, med dess dåliga polis och bland
dess usla negerslödder.
Sandberg, _som såg knif ven blixtra inför sina ögon,
gjorde ett hastigt språng åt sidan och undgick
derigenom stöten.
»Aj, aj, ä’ dä’ på dä’ viset! Nå, får gå då! Men kom
ihåg, att jag ej var den, som först ville pröfva huru
många tum stål en svart eller hvit man kan tåla. Nu
ska’ ni få pröfva på hustru mins knifvar och gafflar."
Nu började från Sandbergs sida en ordentlig »kinesisk
knif- och gaffelkastning».. Den ena knifven och
gaffeln efter den andra flög ur Sandbergs rockficka
och i kroppen på någon af hans angripare. Vrålande
flydde negrerna åt alla sidor och lemnade vägen fri
och öppen för den nordiske vikingen, som skyndade i
fyrsprång ned till kajen. Utan betänkande kastade sig
Sandberg hufvudstupa från kaj en ned i vattnet och
började att med friska tag simma hän mot kor vettens
ankarplats. »Två lanternor under gaffeln och en på
förtoppen har kor-vetten hissade, således goda fy-v
rar att styra efter», pratade Sandberg, landkänning
har jag Således allt godt och väl bestäldt.
Järnvägsbron öfver Södertelge kanal.
(Teckning af C. S. Hallbeck,}
i det han’ sträckte framåt. »God om styrbord
och strömmen med mig. Sjöräkningen ä’ börjad
och med ett par knops fart går det framåt. Halfva
dussinet af mina knifvar och gafflar har jag lemnat
qvar i land, i kroppen på niggrerna. Men full valuta
ha’ de bekommit och vår flagga har jag hedrat.»
Han sjöng:
"Nej, ingen ledsen hemma här.
Det är min lag\
På vågen framåt nu det bär
Med friska tag.
I morgon, när vår chef lian gör
Sin stora rond,
Beröm jag får. som det sig bör,
Af vår - sekond."
Ett pustande, som mannen, kom denne att vända
sig om.
hördes tätt bakom den hurtige
sjö-
»Hvad!» utropade han. »Ser jag rätt? Jo, serra tri,
sticker der icke upp en, två, tre, ja, till och
med sex niggerskallar! Hallo! .Det är slafskutorna,
som djerf vas jaga efter örlogsmannen. Men. vänta,
tills jag far mitt batteri i ordning. Nu vänder jag
genom vinden. Skutan manövrerar som en stormsvala,
Nu smäller det!»
Sandberg höjde sin högra arm och - en af
knifvarna satt mellan den närmast varande negerns
skulderblad. Med ett högt jämmerrop vände förföljaren
om och simmade mot hamnen.
»Så skola de klämmas!» utropade vår sjögast, i det
han återtog sin afbrutna kurs mot korvetten, allt
emellanåt vändande sig om, för att observera de efter
honom simmande negrerna. Ännu en sådan gynnare måste
han affärda, denna gång med en gaffel, innan de öfriga
funno det rådligast att lemna honom i fred. Simmaren
närmade sig nu raskt kor-vetten, hvilkens smäckra
toppar, liksom hvassa nålar, aftecknade sig mot den
stjernklara himmelen.
Utkiken om bord, som såg ett mörkt föremål närma
sig intill korvetten och hörde Sandbergs plaskande
i vattnet, tog honom för att vara en låt från land,
så mycket mera, som
chefen, kapten Puke, bevistade en bjudning hos
stadens guvernör och ännu ej återvändt om bord. 1^1
Hvem der? 11 anropade posten. » Na joden! .» svarade
Sandberg, gifvande samma lösen, söm bruket är, då
chefen anländer till sitt fartyg *. »Man må gerna
gifva mig stor honnör om bord, ty jag har ju levererat
både land- och sjöbatalj och ej strukit flaggan»,
mumlade Sandberg. »Ett styft arbete har jag haft,
men så har också vinet dunstat bort ur hufvudet p å
mig. Jag lägger rätt till
vid styrlords fallrepstrappa, ehuru det strider
mot reglementet, Någon ersättning bör jag väl ha’,
då jag förlorat markattan och blott har några få par
knifvar och gafflar i behåll. Uff, det börjar att dra’
i armar och ben, men nu är jag framme.»
»Fallrepspojkar med lanternor!» kommenderade
vakt-hafyande officeren, som jämte sekonden stod vid
fallrepstrappan, för att, enligt bruket, mottaga
chefen. »Blås öfver, skeppare!» Det sistnämnda,
kommandot var en signal för fallrepspojkarna att
äntra ut och räcka chefen fallrepen samt lysa med
lanternorna, .
»Tack, gossar, tack!» yttrade Sandberg, under det han,
drypande af vatten, äntrade upp för trappan och steg
in på däcket. Posten skyldrade gevär och de båda
officerarna förde handen till sina mössor.
»Hvad vill det här säga, hvem är ni, karl?» frågade
sekonden. »Lys hit med en lanterna, fort, säger jag!»
* När denna händelse inträffade, befann sig
författaren om bord på denna fregatt.
** Om bord a svenska örlogsmän svarar båtstyraren,
vid anrop från -bord, fartygets namn, när chefen
medföljer i officer, svarar lian: o"Ja, ja!" Är det
en underofficer: c"Nej!" Medföljer intet befäl: "Nej,
nej!" Endast officer och de; rättighet att med båt
lägga till om styrbord samt erhålla honnör af post
och fallrepspojkar.
båten. Är det en dess vederlikar hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
