Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - "Hvem der?" - "Najaden!" Ett svenska flottans minne, upptecknadt af H. af Trolle - Damernas vapen. Emal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
118
»Sandberg!.» utropade de båda öfverraskade
officerarna. »Hvad, i herrans namn, har detta
att betyda?»
»Jo, herr kapten, att jag lyckligt och väl är
återkommen om bord och ödmjukast får tacka för
permissionen», svarade Sandberg. »Nykter ä’ jag,
herr kapten, spik nykter, och att jag hedrat den
tretungade flaggan, det kan jag äfven försäkra.»
»Om den saken skola jag och ni tala med hvarandra
i morgon», svarade med barsk röst sekonden. »Sök er
hängmatta, det är det bästa, ni kan göra.»
Sandberg begaf sig ned på trossbottnen, i det han
mumlade:
»Jag tror, skamfa mig, att sekonden var litet smått
förargad på mig! Nå, nå, otack har alltid varit
verldens lön, men i morgon blir det väl annorlunda.»
Följande dag var Sandberg inkallad till sekonden,
för att göra reda för sig. Öppet och ärligt berättade
han de äfventyr, han haft i land. Sekonden afhörde
honom med mulen uppsyn. När han slutat sin berättelse,
yttrade kaptenlöjtnant P.:
»Och det der allt kallar ni för att sköta er i land
och att hedra vår svenska flagga? Ni har en alldeles
felaktig uppfattning af abåda delarna. Ni är en vildhjerna,
som ej vidare får sätta er fot på land under den
återstående delen af resan. Detta blir ert straff,
ty jag vill ej besvära chefen med era dumheter;
det var mitt fel, som gaf er permission.»
Sandberg såg helt fundersam ut. Slutligen sade han,
i det han skrapade med foten:
»Jag har läst om kung Karl och hans kalabalik
i Bender. Turkar och niggrer kunna just vara
enahanda. Jag följde blott hans exempel och får
straff derför, då kungen erhöll pris och beröm för
sin hjeltedat.»
»Det är en betydlig skilnad på en kung och en
underskeppare», svarade sekonden. »Hvad som är
berömvärdt hos den ene, är det ej hos den andre. Adjö
med er, och tacka ni Gud, att ert straff ej blef sju
resor värre.»
»Jo, jo, så går det, när man handlar efter order»,
mumlade Sandberg, i det han helt nedslagen gick upp på
däcket. »Hedra flaggan», sa’ han, och det gjorde jag
som en karl. Det var emellertid hederligt af honom,
att Puken ej fick nys om saken. Han brås på sin far,
den forne general-amiralen, och det var en gubbe,
.som kunde både risa och lisa.»
Damernas vapen
Det är sannt, att damernas arsenal är stor, ty de
hafva till sitt förfogande blickar, genomträngande
som spjut, leenden, som locka fienden i snaran,
små kastningar med nacken, som fullständigt taga
fienden i ryggen, och Gud vet allt hvad! Men hvad
som förnämligast utgör deras rustning är näsduken och
solfjädern, och att den senare kan vara ett farligt
vapen, derpå hafva vi flera bevis. Så säger till
exempel Byron i sin Don Juan, första sången:
"Solfjädern kan bli’ dolk, i fall det gäller",
och Shakespeare antyder till och med, att männen
vore i stånd att använda dessa bräckliga ting som
mordvapen. Låtom oss höra hvad Percy i Henrik IV
säger: »Vore jag bara hos den skurken, kunde jag
spräcka skallen på honom med hans hustrus solfjäder.»
Äfven hvad näsduken beträffar, låter Shakespeare
mannen falla qvinnan i embetet, ty den lilla tingest,
som i Mohren i Venedig spelar en så ofantligt stor
roll, är mera ett vapen i Othellos, än i Desdemonas
hand. Sannt är, att på den tiden voro näsdukar en
sådan raritet, att Othello väl kunde hafva skäl att
hålla reda på, huru hans hustru förvarade en dylik.
Näsdukens historia går långt tillbaka i tiden,
och om man får tro den engelska bibeltolkaren
Henderson, skall den svetteduk, som omtalas i
Apostlagerningarna, kap. 19, v. 12, icke hafva
varit annat än en näsduk. En engelsk egyptolog påstår
också, att de förnämare af Israels döttrar redan under
fångenskapen i Egypten bestodo sig den stora lyxen af
»svettedukar», hvilka de begagnade »på samma sätt,
som man i våra dagar brukar näsduk, nämnligen att
torka ansigte och händer med». Således tycktes icke de
förstå att kokettera med denna »lyxartikel». Detta
visste emellertid Greklands och Roms skönheter,
ty under romerska kejsaredömmets förfall hade
grekinnorna sina faciolas indränkta med parfym,
och romarinnorna använde de finaste och dyrbaraste
tyger från Peloponnesus, »hvaraf de klippte sig
qvadratformiga lappar, af hvilka de betjenade sig
snarare som något att hålla händerna på, än för
nyttan», som det heter i en gammal beskrifning.
I Turkiet är näsduken, som bekant, af stor
betydelse, och perserna fira sin förlofning på det
sätt, att fästmannen skickar fästmön en näsduk, med
inneliggande en ring och ett guldmynt. Kineser och
japaner begagna fint, mjukt papper såsom näsduk, men
också användes hos dem en sådan nödvändighetsartikel
icke mer än en gång, och de förundra sig storligen
öfver »barbarerna», hvilka gömma i fickan en nyss
begagnad näsduk!
Vesterlandets döttrar hafva troligtvis af presterna
lärt sig att begagna näsduk. Redan tidigt buro
munkarna i sin gördel en duk, som de kallade sudarium
(svetteduk), »och allt sedan hafva presterna begagnat näsduk
som prydnad», säger Quicherat. Det berättas också, att
erkebiskop Hinkmar i Rheims erhöll af påfven Leo IV
en näsduk, med det smickrande yttrande, »att det var
en ärebetygelse, som han (påfven) aldrig beviljat och
aldrig skulle bevilja någon annan kyrkans dignitär».
Emellertid dröjde det ännu en god tid, innan
vesterlandets skönheter förstodo att göra sig till
godo näsdukens alla fördelar - kanske emedan de icke
hade någon ficka att lägga den i. Den första ficka,
som omtalas i någon beskrifning, förekommer nämnligen
först i början af elfte seklet. I nationalmuseet
i München visas ännu ett plagg från den tiden, -
om det ej vore vanvördigt, skulle jag vilja säga en
kolt, ty formen är alldeles densamma som på en så
kallad »ofvandel», hvaraf den, som icke händelsevis
känner till denna de landtliga jäntornas primitiva
nödvändighetsvara, kan få se prof i etnografiska
museet i Stockholm. Det i München förvarade plagget
säges hafva tillhört kejsar Henrik II, och som en
kuriositet anmärkes »en lång, öppen ficka», hvilken
dock, besynnerligt nog, har sin, plats nästan ända
upp vid halsen. Senare uppkommo de täcka väskorna,
hvilka damerna under medeltiden buro vid sidan, och
mången stolt borgfru har väl der gömt en näsduk, för
att i afskedets stund hafva den till hands att dermed
kunna tillvinka sin tappre riddare ett ömt farväl.
Nu för tiden består näsduken ofta, som man vet,
af en lapp, stor som längsta sidan af ett kort i
fyrkant, och för resten af spetsar, hvilka stundom
äro utomordentligt dyrbara. En fransman, som såg
en »dam på modet» kokettera med en sådan »guipure»,
frågade henne, om hon icke lika gerna kunde hålla i
handen en fem hundra-francs-sedel, men hon svarade,
att hon icke vågade det, emedan hon då skulle fa flera
beundrare, än hon kunde reda sig med, och i detsamma
gaf hon den näsvise frågaren ett slag med solfjädern.
Bruket af detta damernas vapen är urgammalt och
härstammar från orienten. En kinesisk tradition
förklarar ursprunget dertill på följande sätt:
»En afton, då den sköna Kan-Tsi, dotter till en
mäktig mandarin, var närvarande vid en fest, der
facklor brunno i tusental, blef hon så varm, att
hon icke kunde uthärda, utan att ett ögonblick aftaga
masken. Emellertid vågade hon icke trotsa lagen och
utsätta sig för profana blickar, hvarför hon höll
masken så nära ansigtet, som möjligt, och fläktade
dermed så hastigt, att ingen kunde urskilja hennes
drag. De öfriga qvinnorna, hvilka iakttogo detta lika
djerfva, som förtjusande påfund, aftogo genast sina
masker och började fläkta på samma sätt. Från den
stunden ersatte man i Kina masken med solfjädern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
