Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påsken i Moskva. Ett reseminne af Semper Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
ett värdigt skådespel för titanen Napoleon. Det
var storhet mot storhet, våld mot våld, härjning
mot härjning!
Sedan vi gått igenom porten, påsatt hatten och
sträfvat uppför en kort hacke, äro vi sålunda på
Kreml. Det första, vi göra, är att gå ut på terrassen
och taga en öfverblick af den stora staden, som
utbreder sig under våra fötter.
Då har man vid foten af terrassen den gamla
tinn-beprydda muren med sina vårdtorn på hvar sex
hundrade fot, der bågskyttar och musketörer fordom
gått på vakt. Tornen äro fyrkantiga, af rödt tegel
med pyramidformiga, gröna spetsar. Man får ursäkta,
att jag talar så ofta om färgblandningen, men detta
är. alldeles nödvändigt. Bortom muren flyter i en
bädd af huggen sten Moskva-floden med sitt smutsiga
vatten, behändigt of ver sprungen af ett par ny mö
di ga järnbroar. Bortom floden vidtager plankartan
af staden.
Det är icke, som hade man stigit upp på en höjd i
någon v af vestra Europas städer, att man ser en
oändlighet af hustak i sammanhängande rader, röjande
plan och symmetri, drätsel och sundhetsnämnd. Nej,
här är ingenting ordentligt, ingenting uppradadt,
ingenting sammanhängande. Husen kastade huller om
buller, på sina ställen knuffande hvarandra, så att
de hota att falla omkull, på andra ställen med stora
öppningar emellan, upptagna af trädgårdar, plank, kaos
och afskräden. Låga tvåvåningshus, för det mesta hvita
med gröna tak, men mångfaldiga andra färgskiftningar
derjämte, vändande än fram-, än baksidan, än gafveln
till. Somliga utaf dem, stackare, som knappt hafva
fönster och dörrar, prunka med pelare!
Detta är bottensatsen i täflan. Nu kommer en och
annan bjesse, som höjer sig öfver bytingarna - här
en hvit fyrkant, sldnande .som ett snöslott, der en
röd tegelmassa, förgäfves sökande hålla småpacket
på afstånd; men i allmänhet är den verldsliga
storheten åt denna sida af staden föga framträdande,
den andliga deremot så mycket mer. Det är kyrkorna,
jag upprepar det, som gifva Moskva sin underbara,
obeskrifligt pregel. Fyrtio gånger fyrtio, det
hafva vi redan kommit öfverens om, och hvar och en
med, om icke fyrtio, så åtminstone i medeltal ett
halftjog kupoler. Man kan tänka sig, att det skall
hvimla! Oräkneliga äro formerna, pyramider och
half-klot, hvassa spiror, utdragna från tärningar
eller cylindrar, korthalsade champignoner och framför
allt lökar, älsklingsformen. Och alla dessa kyrkor
ojämnt fördelade. På sina ställen sparsamt skymtande,
äro de på andra åter hopade. I detta senare fall,
då. de sluta sig tillsammans och bilda här och hvar
liksom ett större helt för sig sjelfva, taga de sig
ut som bränningar i hafvet.
Hon är förtjusande, denna tafla, och någon beskrifning
kan ej göras. Jag kan blott påstå, att hela denna
massa af hus och kyrkor, än stigande, än sjunkande,
än tätnande, än glesnande, med alla sina nyckfulla,
orimliga former, så godt som förlorande sig i
horisonten, kan uti sin gripande storhet endast
jämnföras med, hvad jag nyss nämnde, - hafvet.
Nu talar jag ej om hus och kyrkor vidare - åtminstone
ej på en stund! Jag skall i stället nämna några ord
om folket, sådant det lefver och röres på sista dagen
i fastan.
På gatorna nere i staden märkes det,ej mycket, att den
stora helgen är inne. Der skrikes och handlas alldeles
som vanligt. Skäggiga ansigten, pelsar, långrockar,
kaftaner och stöflar, droskor och återigen droskor
bilda" här en oupphörlig ström, under det att en
verklig ström af smuts och smältande snö på samma
gång fljter öfver de förfärliga kullerstenarna,
En liflig anblick visserligen, men knappt någon
upplifvande. Det är ett drönande slägte, som rör sig,
ett slägte af gubbar, både små och stora. Der saknas
bland annat det element, som uti vesterländska städer
ger gatan sin glädtighet, sin friskhet, sin sprittande
liflighet. Jag menar gatpojkarna. De ryska pojkarna
äro inga grinande, skränande och hoppande odjur, utan
stadiga och allvarliga ynglingar i pels och stöflar.
Men finnes det inga gatpojkar, så finnes det så mycket
mer tiggare. Öfverallt, dessa olyckliga stackare,
trasiga och skäggiga, lytta och krymplingar, som
ödmjukt med hatten i hand önska den förbigående en
lycklig helg. Och den förbi-
gående ger ofta nog sin skärf. En beskedlig muschik
eller dräng lemnar en femkopekslant, men det är för
mycket, tycker han, och begär derför att få tillbaka
tre kopek, hvilket med tacksamhet efterkommes.
Det är den beskedligaste menniska i verlden, denne
Ivann Ivannitsch - ett namn, som vill säga detsamma,
som hos oss Andersson, Pettersson och Lundström
tillsammans. Och icke kan man heller till honom
säga detsamma, som Margaretha sade till Faust: »Du
är en hjertans god man, men jag fruktar, att du har
föga religionl» Ty om någon har religion, så är det
Ivann Ivannitsch!
Betrakta blott dessa oupphörliga mössaftagningar,
med niofaldiga bugningar och korsningar på gatan
framför kyrkor och kapell, icke på slarf, icke i
förbigående, utan efter att vederbörligen hafva
stannat och gjort ordentlig front mot den tillbedda
helgedommen. Se denna ström af folk in och ut ur de
öppna, små kapellen, der ljusen och bilderna skimra
och presterna syssla! Märk, hvad som föregår just
nu utanför Iverska kapellet, vid ingången till Eöda
platsen! Det är den stora Mariabilden, som, buren af
prester och omringad af troende, stufvas in i en stor
täckvagn, der hon sättes, som sig bör, i framsätet,
allt under det presten med lykta i hand sätter
sig sjelf baklänges. Hon är nämnligen undergörande,
denna Maria, och skall nu ut på sjukbesök, uppbärande
femtio rubel för besväret, antingen kuren lyckas
eller ej. Kom sedan och säg, att icke folket har
religion! ,
Det lider emellertid mot aftonen, och den stora
stunden är .snart inne. Jag har tillbragt dagen med
en vän, en landsman, hvilken varit flera år bosatt i
staden. Kloqkan half tolf på natten gå vi tillsammans
upp på Kreml.
Vf stanna på den med qvadersten belagda plats, som
om-gifves af de tre förnämsta kyrkorna: Erkeengelns,
Bebådel-sens och Himmelsfärdens, af hvilka den senare,
tsarernas "kröningskyrka, i afseende på rang är
nummer ett. Jag skall, nu ej nämna mera om dessa,
än att de äro hvitglänsande, med förgyllda kupoler,
och att invid dem reser sig Ivann Ve-likis torn,
med sin likaledes förgyllda kupol, stadens högsta
punkt, på hvilken Karl den tolfte lär hafva lofvat att
upphänga sina sporrar - ett löfte, som beklagligtvis
ej infriades " - samt vidare att här står kolokoljnan
eller det stora klock-huset med sin ena stora och
många mindre klockor.
På denna plats hvimlar nu en massa med .folk, än
trängande sig in i kyrkorna, än väntande på hvad som
komma skall, under tiden gapande på mareschallerna,
som börja att tändas.
Det var under denna .väntan, som min vän för mig
beskref högtidlighetens allmänna gång.
När klockan i tornet öfver Frälsarens port slår tolf,
när det sista slaget gått, sätter sig processionen
i gång från Us-penski Sabor eller Himmelsfärdskyrkan.
I detsamma dånar den stora klockan der uppe från
kolokoljnan. Detta är signalen.
Efter denna följa alla stadens tusentals klockor,
stora och små, »Du må tro, att det är ståtligt!» sade
min vän. - »Ja, det kan jag tänka mig», svarade jag,
redan gripen af en högtidlig rysning.
Sedan processionen återvändt till kyrkan och
metropoli-ten, erkebiskopen eller hvem det nu vara må,
förkunnat, att Kristus är uppstånden, går en raket upp
från terrassen och så kommer saluten, styckeskotten
från batteriet der nedanför, och i ett nu ser man
ljusen tändas i staden som till en illu-mination.
»Storartadt,, öfvermåttan gripande!» utropade
jag. »Men nu felar ej klockan mera än fem minuter
i tolf. Jag tycker, att de kunde hafva tändt alla
mareschallerna redan.»
»De göra allting i sista stund», anmärkte min
följeslagare.
Medan han ännu talade, hördes liksom dånet af ett
af-lägset vattenfall. Hvad nu då? Det ökas. Tusende
ljudv komma susande, starkare och starkare. Sådana
dumheter! Det är klockringningen i staden, som’ börjar
alldeles för tidigt och olofvandes. Den stora der uppe
har ännu icke gifvit tecknet! Yi sågo upp .till henne,
der hon hängde tyst som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
