Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Det är bra, min gosse, du kan lägga dem inne på mitt
skrifbord. – Nå, huru går det med din svenska
historia? Vi taga ihop med målningen så snart du läst
upp din lexa. Du kan titta litet närmare på den, medan
jag ser på brefven.»
»Ja, det var mycket snällt, farbror. Det kan allt
behöfvas.»
-
XXI.
Hvad posten medförde och återförde.
Fred fick så god tid att läsa öfver svenska
historien, att han äfven gick igenom den följande
dagens beräknade pensum. Men när grefven då ännu icke
slutat sin post, gläntade han försigtigt på dörren
med förfrågan, om farbror nu ville förhöra honom,
så att de kommo till målningen.
»Det blir ej på förmiddagen. Du har lof i dag, min gosse.»
»För hela dagen! Slipper jag geografien och kartan
och grammatikan också?»
»Alltsammans. Och gå nu till ditt trädgårdsarbete,
men stör mig icke under några omständigheter.»
»Nej, det aktar jag mig nog för!» Och lycksalig
öfver sin opåräknade frihet, sprang Fred till
trädgårdsdrängen, för att rådgöra om en torfbänk,
såsom lämpligaste öfverraskningen för Patrik,
hvilken bara längtade hem till Landsby och till
Fred sjelf. Det hade farbror fått bref om.
Under tiden gick vår historias hjelte oupphörligt
fram och åter. Han kastade sig emellanåt på soffan,
men måste genast upp, ty blodet jagade med ohejdad
fart genom ådrorna och ögonen förrådde en eld, som
der ej strålat på månget år.
Slutligen tog han plats framför skrifbordet.
»Nu», sade han, liksom i förtroende till sig sjelf,
»är jag säkert tillräckligt lugn. Men kanske handen
ändå skulle darra något. Det får ej synas. Jag skall
läsa hennes bref en gång till. Gud välsigne hennes
ädla, oskuldsrena hjerta, som sträfvat sig igenom
sina dimmor.» Han upptog ett bref, som icke hade sin
plats bland de andra på bordet, utan hvilade mellan
västens tillknäppta slag.
Brefvet var naturligtvis från herrskarinnan på
Hahlensborg och dateradt Varberg.
»Min bäste grefve Detlof!
»Jag vet, att ni tror mig, då jag bedyrar, att
icke tio minuter förflutit, sedan vår konferens
rörande lille Patrik afslutats, innan jag erfor
den allvarligaste ånger öfver min häftighet, mitt
oförstånd och min oändliga orättvisa mot er. Men
det syntes mig då, och har allt sedan synts mig, som
skulle det varit en oss båda ovärdig handling, i fall
jag alltför hastigt utbedt mig er tillgift. Ni hade då
kunnat tro, att mitt fel af mig ansågs lätt ursäktadt.
»Det är för att visa motsatsen, som jag dröjt, men
nu beder jag er af hela min själ, att ni glömmer och
förlåter för barnens skull. Fordras mera, så beder
jag att – löjtnant Detlof förlåter Hulda. Men om
detta vädjande kanhända var för djerft, så beder jag
den ädelmodige och redlige vännen till min make att
icke öfvergifva hans söner. Och Patriks vän förlåter,
det vet jag.
»Emellertid har jag föresatt mig att derjämte meddela
er, att jag ångrar och beklagar, att jag i två år,
underkastad väldet af flera olika skugglif, ständigt
hyst fruktan för ett närmande oss emellan.
»Detta har varit orsaken till det tvång, den afund,
den sorgsna bitterhet, hvarigenom jag hållit gränsen
mellan modern och förmyndaren så sluten, som jag
förmått. Jag var svartsjuk på allt, som jag ej ville
veta af att det kom på er lott. Och likväl visste
jag ju, att min make aldrig varit svartsjuk på er. Om
det varit jag i stället, som blifvit kallad af Gud,
skulle han så gerna unnat er (i fall ni det velat)
att lägga era blommor bredvid hans egna på den kulle,
under hvilken jag hvilat. Ack, hvarför blef det ej
så? Jag skulle då hafva sofvit så godt, hvaremot
jag nu aldrig känner en lugn sömn. Det är ständigt,
som om något stode framför mig, hvilket jag mot min
vilja nödgas fly... Är det Patrik, som vill säga mig
något? Nej, då skulle jag icke vilja fly... Det är
icke han.
»Doktorn för ständigt ett underligt tal om nya,
friska vyer af lifvet. Och han ser ut, som han hade
dem tillreds, men jag ser dem ej. Han menar väl,
och så gör äfven mamma och flera personer, som äro
goda och artiga mot mig. Men det är förspilld välmening.
»Om det är en andlig eller kroppslig börda, jag bär
inom mig, det vet jag ej. Men det vet jag, att ingen
ser mig sådan jag är ohöljd, som jag nu, följande ett
oafvisligt behof, visar mig för er. Jag har efter hand
lemnat min egen forna natur och råkat in i en dröm,
som jag ej kan komma ur.
»Det har blifvit med sanning sagdt (af en engelsk
predikant, hvilkens skrifter jag älskar), att
’menniskohjertat liknar qvarnstenen, hvilken, om den
har spannmål inunder sig, maler för att sprida helsa,
och i motsatt fall, lydande den vilda stormvindens
vilja, ännu fortfar att mala – men sig sjelf. Så
maler äfven hjertat sönder sig sjelf mot sin egen
tanke’. Förfärligt! Är då allt slut? Skall själen ej
växa mera, skall den ej träda ur sina visioner ut i
det fulla solljuset?
»Min vän, min gamle vän, jag misstror er icke. Jag
vet, att ni ej en sekund skall föreställa er, att
jag med detta språk velat fresta er att träda öfver
den gräns, der ni vid er ära och riddersmannatro en
dag besvor ett löfte. Nej, ni skall förstå, att det,
jag nu vill återfordra af er och som jag såsom ett
slags räddning vill mottaga, för att aldrig förlora,
det är den sympati, den oskyldiga, förtroliga vänskap,
öppen, ren, hedrande och gagnande, som ni då egnade
mig, ty annat språk hade mellan oss ej funnits förr,
än sista morgonen, hvilken är utesluten. Kanhända,
om jag så återfinner er, skola dimmorna fly. Det hade
utan tvifvel för länge sedan varit så, om jag ej haft
denna nervösa spökrädsla för er. Och kanhända skall
den återkomma, i fall jag länge lefver i osäkerhet,
Skrif derför några ord.
Hulda.»
Nu, sedan brefvet åter blifvit gömdt, gömdt med
den ömmaste rörelse, satte han sig ned att skrifva,
och så lydde det svar, han samma afton afsände:
»Hulda!
»Det första, jag vill uttrycka för er, är en högtidlig
förklaring, att jag aldrig, sedan vi en viss dag
skildes åt, erfarit ens ett svagt skimmer af hjertats
sanna lycka, förr än jag i dag från er mottog detta
för mig så heliga bref. Det är icke skrifvet af den
första Hulda, hon, som på gästgifvaregården under en
sömnlös natt roade sig med att genomgå ’den fattige
riddarens’ (jag har hört, att ni kallade mig så)
förtroliga skrifvelse till hans mor och som sedan på
ångbåten, barnsligt ljuft och genialiskt, gjorde sin
oskyldiga syndabekännelse. Det är ej heller skrifvet
af den andra Hulda, den unga friherrinnan, som med
stel artighet helsade sin mans vän, den hon helst
velat slippa att helsa. Icke heller är detta kära bref
skrifvet af den tredje Hulda, den alltid på sig sjelf
och andra tviflande, stundom förtviflade, unga enkan,
hvilken mjeltsjukan snart skulle hafva fullkomligt
besegrat, så framt icke en fjerde Hulda framstått
ur de tre föregående och som, i det hon afkastade
sin tunga drägt, visade, att ett nytt väsende gått
ur puppan, ett väsende, i hvars solglans en stackars
enstörig fånge ännu skall få värma sig.
»O, Hulda, kanske har ni redan ångrat, att ni
ändtligen ville se det tunga skenlif, som omgaf oss,
bortkastadt! Men jag besvär er, ångra ej detta, utan
tro, att just så, som ni ordnat vårt kommande lif,
blir det ett jordiskt paradis. Lyckligtvis har jag
i två år så ofta under min förmynderskapsvärdighet
besökt Hahlensborg, att aldrig en flägt af nyfiken
undran skall förmörka solskenet.
»Jag har ju, som det påstås, haft två hjertesår:
chefens brorsdotter och dommarens gemål, hvilken
lagmanskan påbördar mig att ännu i dag med troskap
egna min tysta dyrkan. Och hvad er beträffar,
ville ju millionären genom doktor Murman låta
inackordera sig hos mig, för att i ro kunna sköta sitt
frieri. Säg då, om vi, så väl upptagna å båda hållen,
ej opåtaldt kunna få nära en sann, öppen, ren och varm
vänskap? Och vill vår lilla verld sent om sider undra:
hvilken väg kommer den? Vi äro två oberoende väsen,
som anse, att det, vi hafva att erbjuda hvarandra,
är nog. Ni vill icke gifta om er. Se der allt, med
undantag af att jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
