Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutligen, den gamle ungkarlen, förblifver er trogne
riddare intill det sista.
«Dör jag först, så känner ni er liksom enka efter två
män. Hela skilnaden är blott, att då ni lägger röda
rosor på vår dyre Patriks graf, lägger ni hvita på
min. Och skulle det blifva ni, som först kommer till
honom, så blir det jag, som lägger de röda rosorna
på hans sida, de hvita på er.
»Jag vet, att jag icke här berört alla delar af ert
bref. Dit komma vi nog! Jag var angelägen att visa er,
det ni återvunnit den forne
Detlof.
»Tusen gånger välkommen hem med barnen!»
-
Då Detlof förseglade sitt bref, kysste han Huldas
namn på utanskriften.
»Så», hviskade han, »kan jag våga det. Jag hoppas till
Gud, att mitt svar skall åstadkomma ett uppfriskande
element i alla de sjukliga, som finnas hos detta
arma, evigt älskade, men ej mera som maka åtrådda
väsen. Sju år hafva kufvat, men ej urblekt min
känsla. Huru mycket mildare dömmer jag henne ej nu,
mot då! Och denna vilda, vansinniga ed blir för mig
detsamma som ett celibatlöfte. Man kan väl icke få en
hustru, utan att hvarken skriftligen eller muntligen
fria till henne. Och hon är dessutom nu så förändrad,
så eterisk, att hon, som det synes, fritt kan beröra
det flydda. Således ingen fara för löftesbrott,
men outsäglig, himmelsk ersättning för de qvalfyllda
sju åren.»
Dagen efter kom det påräknade inhiberandet af doktorns
kommission.
»Hvad tycker du», skref han till patron Berthel,
»Hulda, som, till följd af några ord från modern,
ändtligen uppväcktes till medvetande genom den spådom,
hennes herr son hört uttalas i badhuslokalen,
skickade efter mig och försäkrade (det är ju
kostligt), att hon aldrig sett, aldrig anat, hvad
hela badsocieteten visste komplett, nämnligen att
vår millionär hade fullkomligt tydliga afsigter på
henne. Hon bad mig genast göra slut på saken, hvilket
jag ock på hyggligaste sätt verkställt. Och huru
stor sjelfbeherrskning en så utmärkt man än äger,
så syntes dock, att han blef ofantligt nedslagen.
»Till följd af detta, min käre bror, en ära, som
mera än en svärfar skulle sörja, håller jag med om
hvad både lagmanskan, Selma och din såväl som min
fru tro, nämnligen att hon aldrig förändrar sitt
enkestånd. Men det vore icke det värsta, huru ung hon
än är, om hennes själ blott kunde få ett kraftigare
fäste i lifvet. Men det förekommer mig att... Nå, nå,
man spår icke ondt väder i onödan! Ännu vill jag tro,
att hon skall finna mera intresse i allt, då barnen
blifva större. Om en vecka har du de dina hemma. Vi
resa på samma gång åt vårt håll; lagmanskan och hennes
dotter med barnen stanna ytterligare fjorton dagar.
»Jag har talat förtroligt med din fru om Huldas
tillstånd. Hon är sämre, än då hon kom hit. Kan man
ej inleda henne i några arbeten, kan ingen muntra
henne? Denna variation mellan feberaktig retlighet och
slö likgiltighet är, rent ut sagdt, temligen farlig.»
När den bekymrade fadern lade detta bref i sin unge
väns hand, kände han liksom ett slags elektrisk flägt,
då Detlof, afläggande sin tillbakadragenhet, hiertligt
svarade: »Doktorn öfverdrifver nog. Men i alla fall
skola vi väl göra vårt bästa att muntra henne. Hon
har skrifvit till mig ett fullkomligt ursäktande bref,
mycket vänligt, så att förmynderskapet blir jag vid.»
»Gudskelof för det! Du är nöjd med henne?»
»Ja, och det skall jag visa. Jag har redan svarat.»
-
XXII.
Huru de nya förhållandena gestalta sig.
Det var den 12 Augusti, således en månad ingången på
tredje enkåret, när det bantåg, med hvilket Hulda
jämte mor och barn skulle ankomma, stannade vid
stationen närmast hemmet, det vill säga något mer än
tre mil derifrån. Klockan var elfva på förmiddagen,
och det var redan afgjordt, att Hulda skulle stanna
öfver de första dagarna hos föräldrarna och blott
den egentliga packningen med betjeningen afsändas
till Hahlensborg.
»Naturligtvis möter pappa oss?»
»Det förstås», svarade fru Berthel, ifrigt seende ut
genom fönstret.
»Fred! Fred är här, mamma!» ropade unge Patrik. »Och
farbror, mamma, farbror!»
»Du ser miste, min gosse ... Skulle grefven resa
tre mil för att möta dig.»
»Miste!» utbrast gossen förtrytsamt. »Kan någon taga
miste på farbror, som är så högväxt och vacker. Om
de nu icke öppna vår dörr, kastar jag mig genom
fönstret.»
»Han har rätt», sade fru Berthel, medan hufvud och
ögon helsade hennes man. »Det är verkligen grefven.»
Hade den värde frun sett inåt, i stället för
utåt, skulle hon fått se huru den skäraste rodnad
öfvergjutit dotterns ansigte och huru en stråle af
något ljuft glänsande tändts i hennes ögon. – Så
fort dörren kom upp, var Patrik, alldeles hejdlös
af glädje, genast i grefvens armar, som bar honom
öfver till andra sidan, der Fred med nästan lika stor
förtjusning mottog sin läs- och trädgårdskamrat. Under
tiden hade patronen hjelpt ned sitt äkta vif jämte
sköterskan och den lille, minste baronen, som äfven
fick den höga äran att komma öfver till de stora
herrarna Fred och Patrik.
Patron Berthel, som fann att hans kompanjon icke
borde stå sysslolös, lemnade dottern åt hans försorg,
och der var han nu inne i vagnen och lade i den unga
fruns hand en den utvaldaste bukett, medan han,
kyssande handen, utan att mera än till hälften se
på henne, hastigt sade: »Det är en liten skörd från
Landsbys orangeri.»
»Tack, grefve Detlof! Denna gåfva är en fortsättning
af ert bref. Låt mig säga er i flygten, sedan tala vi
icke derom, att ert ädla, uppfriskande och finkänsliga
bref gjort mig den största nytta. Jag tycker lifvet
icke mera ser så grått ut, som det under två år gjort.
»Nu», svarade Detlof glädtigt, »då ni beslutat er för
att låta andra få hjelpa till med anordnandet deraf,
blir det friskare. Jag har redan många förslag.»
»Hulda, mitt dyraste barn», ropade fadern, »har du
då så mycket lösgods, att du aldrig blir färdig?»
»Här är jag, pappa, grefven får taga det öfriga.»
Och hon försvann så hastigt i den faderliga
famnen, att Berthel med glädje fann, att badet
hjelpte åtminstone mot de långsamma, likgiltiga
rörelserna. »Nå, men», utbrast han, alldeles
förvånad, då han fick rätt betrakta hennes ansigte,
»hvad är det doktorn pratar i sitt bref om, att du
icke skulle befinna dig bättre, än när du reste? Du
blomstrar ju som en ros, gudskelof! Men låt oss nu
komma i vagnen. Grefven blir kusk och Patrik får sin
plats bredvid honom, Fred åker i bagagekärran med
din jungfru.»
»Men Fred kan ju sitta bredvid pappa», invände Hulda,
»Det vore så roligt att hafva hans trefliga ansigte
midt emot oss.»
»Men då finge han ju icke köra. Drängen har blifvit
mutad att öfverlemna honom tömmarna, och som han
står bak på vagnen, ser han sig nog flitigt om efter
kärran. Och den här lille gynnaren ser också frisk
och välbehållen ut», han klappade den lille, yngste,
som icke var blyg, men aldrig synnerligen språksam.
-
Då sällskapet hunnit inemot halfvägs, stannade
vagnen till unge Patriks verkliga förtviflan, der
han, sladdrande hela tiden för farbror, satt med
den stora piskan i sin ena lilla hand och ändan af
tömmarna i den andra. Men det hjelpte ej, drängen var
redan framme vid hästarna, och ögonblicket derefter
befann sig grefven vid den vagnsdörr, som var Huldas
plats närmast.
Aldrig hade det stolta, allvarsamma ansigtet haft ett
så intagande, hjertligt uttryck, som då han föreslog
damerna att, medan hästarna betade, förtro sig åt hans
omsorg. De stackars hästarna hade gått hela natten,
men det fanns ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
