Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skäl för, att ej andra också kunde behöfva
förfriskning vid en vacker plats i löfskogen. »Det
är min värda hushållerska, Malena, som dristigt
bjuder på en liten frukost.»
»Jag och tant Huldas jungfru komma med korgen,
farbror!» ropade Fred.
»Är detta ej en lysande tanke?» frågade herr och fru
Berthel nästan samtidigt.
»Tanken är för ögonblicket ordentligt oskattbar»,
sade Hulda, i det hon lät Detlof hjelpa sig ur vagnen,
»ty kaffet i morse var rysligt dåligt och jag, liksom
gossarna, hvilka redan jubla i sky, skall göra heder
åt Malenas vänliga möda.»
»O, tusen tack!» hviskade Detlof. »Se, nu hafva vi
ju strax bredvid oss en den herrligaste, skuggrika
plan att duka på. Här sätta sig damerna, medan vi
ungersvenner sköta serveringen ... Äro ni framme,
gossar? Bra! Nu hjelpas vi åt att packa ur korgen. Se,
der hafva ni först duken, bed din mamma, Patrik lille,
att hon hjelper dig och Fred att lägga den rätt.»
Och den unga frun visade en sådan beredvillighet,
att då Detlof, hållande upp en liten form mellan
händerna, alldeles rådlös utropade: »Det här begriper
jag alldeles icke», Hulda trädde fram till honom med
ett småleende på läpparna och frågade blygt, om hon
kunde våra till någon hjelp.
»Ja, säkerligen», svarade Detlof, döljande sin
hemliga förtjusning, som alldeles skulle bortskrämt
den åter började förtroligheten, »säkerligen
kan ni, som fruntimmer, förklara mig den här
mystifikationen. Malena kallade den i formen
inneslutna saken för en à la daube och den skulle
uppslås på ett litet fat, som verkligen finnes,
men huru få upp honom?»
»Vi sätta fatet öfver formen, det är mycket enkelt,
vända om det och ... Nej, för all del, håll det
icke på sned!» Och Hulda måste med sina egna små,
fina händer komma herr grefven till hjelp i det
vigtiga bestyret. Och det gick så väl, att patron
Berthel och hans fru, som hoppats få skratta litet
åt en scen à la Lafontaine, det vill säga, att hela
herrligheten skulle legat i gräset, blefvo fullkomligt
bedragna. Detlof kom helt stolt bärande fatet och
Hulda följde efter med kycklingarna. Fred tog hand
om det öfriga, medan Patrik af alla krafter sträfvade
fram med två brödbullar.
Denna idyll i gröngräset, så utan förberedelse,
värmde ännu mera den stackars unga qvinnans oroliga
hjerta, men emellanåt gick dock en skuggning öfver
hennes så liljefina och poetiskt sköna ansigte. Man
märkte, åtminstone märkte Detlof det, att ett
doft af något kylande lade sig öfver det varma
solskenselementet, men derpå var han beredd. Hennes
sjukliga sinne kunde ej så hastigt botas. Helt
säkert förebrådde hon sig, att hon erfor flägtar af
lycka. Det var ju som en stöld från hennes make.
»Nå», tänkte grefven, då de hamnat i hennes
föräldrahem, »så mycket är det då, att hon med Guds –
och hvarför icke också med min – hjelp aldrig mera
skall falla i detta letargiska dödlif, som så länge
hållit henne bunden.»
Och så trodde flera än den mest intresserade. På
eftermiddagen kom häradshöfding Reuterdal, för att få
nyheter om sin familj, och då han och de båda andra
herrarna rökte sina cigarrer på gungbrädet, förklarade
dommaren, att doktor Murman, liksom fruntimmerna,
måste varit förhexad, för att icke kunna finna, att
friherrinnan var betydligt förbättrad, »Se hennes
ögon nu och då hon reste! Tänk, mina herrar, hvilket
lif vi kunnat få, om hon bönhört millionären!... Men
hon vill ej gifta om sig.»
-
Följande morgon for den unga enkan med sina barn till
kyrkogården, der Patrik hvilade, och då hon kastade
sig ned och dolde sitt ansigte bland de rika och
friska blomstergrupper, som en ädel väns hand ordnat
der, strömmade varma tårar ned och badade dem. Och hon
frågade och frågade om igen, om det fanns något orätt,
något, som icke borde finnas, i den nya vändning,
hennes själslif började taga. Och i hennes hjerta
hviskade den förtrogna röst, som hon igenkände för sin
makes, att detta var ljus och frid, som skulle hjelpa
henne ur de tunga töcknen och att det derför vore
mycket orätt, om hon vägrade mottaga dessa skatter,
då de erbjödos.
Af grannlagenhet kom grefven icke denna dag förr, än
på aftonen. Men så fort han nalkades henne, såg han,
att hon väl tagit ett djupt och högtidligt intryck
af det gjorda besöket, men ej ett, som motstred de
förhoppningar, han fattat för återvändandet af hennes
lifskraft i såväl kroppsligt som moraliskt hänseende.
Denna afton var Detlof sjelf högtidlig och nästan
lika förbehållsam, som förut, men en undrande blick
från hennes djupa, hänförande ögon lät honom glömma
de tankar, som hela dagen oroat honom, att nämnligen
detta nya, förtroliga lif skulle medföra fara för det
besvurna löftet. Han ville intala sig, att han numera
icke älskade Hulda annorlunda, än med en lugn och öm
tillgifvenhet, men den flydda dagen, den lilla scenen
vid frukosten och Huldas blyga, ljufva väsende,
tydande på möjligheten att äfven hon trodde, att
något mera, än varm vänskap, kunde ligga under hans
ohöljda glädje, allt detta, förenadt med vissa inre,
starka rörelser, gjorde honom bäfvande och han beslöt
att hädanefter vara – mycket försigtig. I stället för
att föreslå en promenad, inbjöd han således Hulda
till ett schackparti. Hon hade spelat schack med
sin man, men aldrig med grefven. Efter någon tvekan
biföll hon och kände sig snart så obesvärad, att hon
blef intresserad och mottog en ordentlig lektion,
ty grefve Detlof var för stor älskare af detta spel,
att vilja just nu öfverse med många fel.
Då han efter några dagar återvände till Hahlensborg,
underrättades hon vid ett helt vanligt, vänligt
samspråk, att han öfvat in hennes ridhäst, som nu
på långliga tider icke haft någon verksamhet. Hon
måste rida. Men att öfvertala henne härtill, lyckades
ej förr, än häradshöfding Reuterdal, fått hem sin
svärmor och gemål, då Detlof med all artighet föreslog
denna senare, fullkomligt för saken intresserade dam,
att sätta ridpartierna i gång.
Lagmanskan hviskade till sin måg: »Du ser huru
rätt jag hade! Han utmärker ännu Selma. Men du kan
vara lugn, hon tillber sin man och grefven är en
sådan karl, som ingen äkta herre behöfver frukta,
Ridderlighet och elegant artighet, det är allt.»
»Ja, sådana utmärkelser äro mera smickrande än
besvärande för en tillitsfull make. Han må alltför
gerna visa henne litet uppmärksamhet, det skadar ej.»
Och så kommo ridpartierna i gång, hvarvid
häradshöfdingen oftast red bredvid Hulda och
visade sig högst glad och älskvärd. Dertill kom nu,
att lagmanskans närvaro på orten ryckte upp hela
societeten att öfverbjuda hvarandra i alla slags
tillställningar. Hulda måste låta sig ryckas med. Men
då hennes mor försäkrade, att hon, som under badtiden
erfarit så mycken artighet af lagmanskan, omöjligt
kunde undgå att sjelf hafva en tillställning, der
hennes mor var hennes biträde och hennes far tog
värdskapet om hand, så blef Hulda nästan förtviflad
vid tanken, att hennes tysta Hahlensborg, som under
mera än två år varit slutet för främmande, skulle
öppnas för sällskap och sällskapsglam. Hon ryste vid
blotta tanken, att der skulle skrattas högt – hvilket
eko genom de stora hvalfven! – och att derjämte det
kinesiska lusthuset finge släppa till sitt sorgliga
klockspel för öron, som ej passade att höra det. –
Omöjligt!
»Låt grefve Detlof afgöra», sade fru Berthel. »Du
känner till såväl hans grannlagenhet som hans
hjertliga vänskap för dig.»
»Ja, jag skall fråga honom.» Och Hulda frågade.
»Det blir en mycket tråkig affär», svarade han, med
deltagande för de känslor, han så väl förstod. »Men
bjudningen kan arrangeras i trädgårdarna, och några
bräder, slagna för fönstren i templet på kullen,
annonsera reparation. Går ej det an?»
»Men nu håller ju grefve Detlof med mamma och icke
med mig.» Det låg en liten förtrytelse i tonen.
»Jag bemödar mig alltid att hålla med nödvändigheten,
och i min tanke är det nu en sådan. Hela den förgätna
societeten med lagmanskan i spetsen har visat sig så
lycklig öfver att ännu en gång ibland sig få räkna
herrskarinnan på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
