Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén - Fördolda svenska städer, floder med mera - Bokstafsfyrkant. GottFriEd - Geografisk namngåta. GottFriEd - Rebus - Uttydningar - Lösning af schackuppgifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetsrummet har hon väl inte så mycket att beställa med,
men sängkammaren är tarflig nog till och med för en
ungersven, och bästa rummet, som gudbevars skall heta
salong, har ju alls inga, möbler. De stackrarna,
som köptes till förmaket, då vi skulle ha’ det der
kalaset, ä’ bara skräp, och sedan skall det väl vara
allt annat till.»
»Men, Malena, har du då intet hjerta, efter du kan
komma med en sådan pro memoria? Nu, ser du, reser
jag om måndag upp till Stockholm och jag lofvar dig,
att jag skall hafva med mig hem ett så vackert och
tillräckligt bohag, som kan passa för Landsby. Linne,
silfver och allt sådant der behöfver du icke heller
hafva bekymmer för, det ställer svärmor om. Du skall
blott hafva tillsyn öfver det hela och ordna köket
med tillbehör, efter rådplägning med patronessan. Är
du lugn nu, du goda själ, så dricka vi ett glas vin
och klinga på löjtnant Detlofs högtidsdag.»
»Så göra vi väl det, då!»
-
Veckan bortblåste lik en ljuflig sommarvind och den
vigtiga högtidsdagen, då lysningen skulle afkunnas i
kyrkan, kom med blänkande solsken för de båda, öfver
hvilkas själar det högre solskenet redan utspridt
sitt ljus.
Detlof hade fruktat, att denna dag skulle blifva ett
svårt prof för Hulda och i så fall äfven för honom
sjelf, som ej visste, huru han på denna högtidsdag
skulle kunna bära att få se en kufvad oro i hennes
ögon, ett tilltvingadt leende på hennes läppar. Men
han slapp denna ångest, så fort han fick syn på
henne, ty om solen strålade på den blåa himmelen,
så hade deremot hennes blåa ögon ett återsken, som
kastade sina bländande och löftesrika strålar rakt
in i hans eget hjerta. Han hade sett och läst allt,
hvad han högst begärde.
Naturligtvis uppstod på kyrkbacken, då alla
pastoratets herrskaper kommo ur kyrkan, de
lifligaste diskurser. Nyheten hade länge sedan
spridt sig och förvåningen något hunnit stadga sig,
då saken verkligen blef kungjord, och man hade den
godheten förklara hvarandra, att slutet på affären
varit förutsedd och att ingenting kunde bättre lämpa
sig, än att den unge förmyndaren erhöll den höga
värdigheten af äkta man och styffader.
Under alla tre lysningssöndagarna hölls öppen taffel
på Hahlensborg för både grannar och underhafvande,
och patron Berthel gaf såväl pappersbrukets som
fabrikens personal stora middagar – dock välbetänkt
på ömse sidor om ån, alldenstund det ännu icke kommit
till någon fullt harmonisk anslutning mellan Landsbys
nya koloni och brukets gamla, väl ackrediterade.
Vid sjelfva vigseln funnos inga andra främmande gäster
än dommaren med gemål och brudgummens officierande
fader, doktor Murman, desslikes med sin fru.
»Hvem», sade doktorn under sin friskaste glädtighet
till Hulda, »skulle också vara närmare att föra
brudgummen till dig, än just jag, som allra första
gången, han kom i din närhet, ledsagade honom till
min sanslösa patient? Var det icke lycka med den
svimningen, säg? Det är på det hela en märkvärdig
sak att följa sjelfva början till en allvarsam
utveckling. Hade icke en liten koherde satt upp den
stång, på hvilken han upphängt sin våta tröja till
torkning, så hade icke hästarna blifvit skrämda och
du icke buren på en ung krigares armar och ej i dag
blifvit grefvinna. Jag skall, min själ, höra efter
pojkens namn och skicka honom en hel tiokrona!»
»Och minst femtio för min räkning», hviskade Hulda,
Då den lilla bröllopsskaran sent på aftonen från
föräldragården vid fackelsken, som herrligt speglade
sig i ån, och med brudsvennerna Patrik och Fred i
spetsen tågade öfver den nymålade bron till den af
otaliga vaxljus upplysta Landsby-villan, hviskade
Detlof till sin brud:
»Den höga lycksalighet, jag nu erfar, har icke
varit för dyrt köpt med sju års qval. Men jag måste
förtro dig, att äfven om den lille parlamentären icke
skjutit fram den vigtiga händelsen, hade den likväl
slutligen måst komma, ty så länge hade jag under
den sista tiden parlamenterat med mig sjelf, att jag
hunnit ända derhän att erkänna, att det var en han
ovärdigt att för alltid göra sig till slaf af ett i
sorg och vrede aflagt löfte. Men nu vill jag göra ett
annat löfte, det, att mot mina medmenniskor försöka
återgälda Herrans oförtjenta nåd. Han skänkte mig
allt, då jag ägde intet och när jag ständigt fruktade,
att jag ej skulle blifva bönhörd.»
»Tack för denna bekännelse, min Detlof! Jag upptager
ditt hjertas mening om den rätta tacksamheten
mot försynen, men jag vill ändra orden så, att jag
säger: ’Huru skall jag kunna nog tacka dig, min Gud,
som efter att förut hafva skänkt mig så mycket af
lefnadslycka, slutligen sparat åt mig den högsta
lycka, jag kunnat drömma om?»
»O, min Hulda, hvad denna grannlaga omkastning var
dig värdig! Värdig dig och honom, som ständigt skall
lefva i våra tankar. Men se, älskade, nu är du framme
vid din ’fattige riddares’ hem!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
