Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Gustaf II Adolfs dagar. Anteckningar om konungens hof, hans resor, familjförhållanden m. m. Af J. M. IV. (Åren 1621-1624.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II
liof, lians i*esor, fajiiiljförliållaiixlexi IYL.
iii.
Af J. M.
IV. (Aren 1621-1624.)
lemnade den tjugofyraårige konungen, då han i
slutet af år 1620 hemfört sin sköna drottning, den
tjugoettåriga Maria Eleonora. Vintern tillbragt
e s af de nyförmälda på Stockholms slott under
fröjd och gamman, och detta så mycket mera, som
hofkretsen blifvit tillökt med drottningens moder,
enkefurstinnan Anna af Brandenburg, med en ung faster
till drottningen, som hette Katarina, och med en yngre
syster, hvilken äfven hette Katarina, jämte deras
tyska uppvaktning. Den kungliga familjen utgjordes
dessutom af konungens yngre broder, Karl Filip, då
närmare tjugo år gammal och nyligen i hemlighet gift
med Elisabeth Ribbing; vidare af konungens moder,
enkedrottning Kristina, då fyrtioåtta år gammal och
hvilken residerade på Nyköpings slott, der äfven
Karl Filip vanligtvis vistades; och så af Gustaf
I:s ännu lefvande, åttiofemåriga enkedrottning,
Katarina Stenbock, Ebba Brahes beskyddarinna,
som bodde på Strömsholms slott. Gustaf Adolfs son
med Margaretha Kabeliau, den nu fyraårige Gustaf,
uppfostrades hos riksamiralen Gyllenhjelm, konungens
naturlige broder. Konungens äldre syster, Katarina,
vistades i Tyskland på sin gemåls, pfalzgrefve Johan
Kasimir af Zweibriicken, besittningar.
Hofvets stjerna var den bildsköna,
glänsande, konst-älskande och nyckfulla Maria
Eleonora. Uppfostrad under sydligare luftstreck och
begåfvad med en varm, fantasirik natur, trifdes
hon dock ej rätt väl i den kalla norden, hvarest
hon och folket icke förstodo hvarandra. Hennes
besynnerligheter uppvägdes icke alltid af hennes
älskvärda egenskaper. Med passion älskade hon
skön konst och svärmade för musik, målningar och
byggnadskonstens alster. Hon hade en särskild
skådespelare vid namn Kristian Thuen, som »agerade
comedia»; dessutom en organist och kapellmästare:
Andreas Dtiben. Ingenting sparades för att
tillfredsställa hennes konstsinne, hvarjämte smaken
för juveler, guldprydnader och annat, som hörde
till en kostsam utstyrsel, ofta medförde utgifter,
hvilka bragte drottningen i penningeförlägenhet
och ådrog henne skulder utan konungens vetskap,
om han äfven i detta hänseende var frikostigare,
än i något annat. I öfrigt hyste han för sin gemål,
som i yttre företräden kunde jämnföras med Ebba Brahe,
men i själsgåfvor och odling stod vida öfver henne,
en lugn tillgifvenhet, hvilken aldrig grumlades af
någon * Se denna tidskrifts afgång för 1874 sid. 257,
289 och 321.
äktenskaplig otrohet. Med jämnmod fördrog han
hennes vexlande nycker och efterhängsna kärlek,
om än öfvermåttet deraf en gång frånryckte honom
det yttrandet: Ȋfven jag har mitt malum domestwum
(husliga onda), som trycker mig och hindrar mig att
blifva öfvermodig öfver mina framgångar».
Oaktadt det solsken, som af drottningen med hennes
qvinliga slägtingar och fruntimmer utbreddes öfver
Gustaf Adolfs krigiska hof, var detsamma i allmänhet
allvarligt och gudfruktigt. Det var berömdt för
ordning och goda seder. »Ingen flärd i något,
men allvar och ärlighet i allt, samt skrymtfri
gudsfruktan framfor allt.» Inga spelare, gycklare
eller lättfärdiga dagdrifvare tåldes.
Hoftjensterna söktes af personer, hörande till
rikets förnämsta slägter. I spetsen för hofvet
stod hofmarskalken, hvilkens befattning i början
bekläddes af Svante Baner och sedermera af
Didrik v. Falkenberg, som stupade i Magdeburg,
hvarefter Bernolf von Kreilsheim i Tyskland blef
öfverhof-mästare. Dernäst kommo kammarjunkare och så
hofjunkare. En hofstallmästare och en stallmästare
hade uppsigten öfver stallet med dess talrika
betjening, hvars betydelse i en tid, då vägarna voro
dåliga och vagnarna klumpiga samt hästryggen allmänt
användes till fortskaffningsmedel, under .både fred
och krig, var vida större än nu. Under köksmästaren
stodo kockarna med deras svenner, såväl i konungens
kök, som svenneköket, hvartill leveranser lemnade s
af jägmästare, vin-skänker och trädgårdsmästare. En
särskild befattning var vinskänkens, med hans drängar,
och hvilken ensam fick hålla gårkök för hoftjenarna,
Konungen hade egna spelmän (ett kapell). Bland
höfprester nämnas Bothvidi och Fabricius såsom de
förnämsta. Den skickligaste lif läkaren var Jakob
Robertsson.
Drottningen hade en hofmästarinna. Dessutom jungfrur
af de förnämsta adliga slägter; till och med Axel
Oxenstjernas dotter Karin ansågs ej för förnäm
härtill. Vidare kammarjunkare och kammarpigor med
både adliga och oadliga namn.
Hofmarskalken skulle förordna, hvilka junkare och
andra hoftjenare, som skulle blifva i konungens följe
eller förrätta annan anbefalld tjenst. Kammarjunkarna
stannade i konungens kammare. Hofjunkarna skulle
uppbära maten för de kungliga personerna och beledsaga
konungen, när han gick
Sv, Familj-Joiirn. 1881.
21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
