Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kamomillen. X+ - Ett fosterländskt Bildergalleri. LXXXXII. Nils Rosén von Rosenstein. Axel Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
trädet af ett nytt tidehvarf för läkarekonsten i
Sverge. Han erhöll genast förordnande att förestå
professuren för Rudbeck, som arbetade på sitt vidt
omfattande verk om språken. Äfven den andre medicinske
professorn, den förträfflige Koberg, var af ålder
ofta förhindrad att sköta sin tjenst, som då äfven
handhades af Rosenstein.
Dennes rykte trängde snart vida, och Lunds universitet
ville återbörda sin son samt gifva honom medicinska
professuren efter hans förre lärare Stobseus. Men
Rosenstein föredrog att stanna qvar i Upsala, der
professorerna sjelfva erbjödo sig att till honom
sammanskjuta två hundra daler silfvermynt, om ej något
motsvarande understöd kunde beredas den dittills illa
lönade unge vetenskapsmannen. Äfven hedersbetygelser
tilldelades honom, i det han 1734 blef assessor i
Collegium Medicum, följande året lifmedikus, medlem af
Vetenskaps-societeten och 1739 af Vetenskapsakademien.
En dag stodo Rosenstein och Linné midt emot hvarandra,
ja, med blottade värjor. Rudbeck dog 1740, och hans
syssla, som i nio år föreståtts af Rosenstein,
blef nu ledig. Han borde väl varit till densamma
sjelfskrifven-, men det var en lärostol i botanik, och
i den vetenskapen hade Linné då vunnit verldsrykte och
glänste som en ny-upprunnen stjerna. Han fordrade med
skäl professuren i den vetenskap, för hvars skapare
han erkändes. Men lärostolen tillhörde medicinska
fakulteten, och Rosenstein var allt för henne.
»Linné", säger Franzén i sitt äreminne inom Svenska
akademien, »var ett af dessa vetenskapliga ljus, som
tillhöra hela verlden och alla tider, hvilkas bana
bestämmes endast af deras förmåga att framskrida och
lysa, och som med skäl kunna förakta den i vägen för
dem framkastade frågan: hvad låtar det? Rosenstein
deremot var skapad för sin tid och sitt land, till
ett nyttigt ändamål inom den krets, der menniskor
lefva och handla; och den välgörande verksamhet,
hvartill han bestämdes både af sitt hjerta och
sina förmögenheter, var en fordran af sjelfva hans
vetenskap.»
Rosenstein fick sysslan och Linnés löfte att vinna
befordran efter den gamle Roberg, som väntades snart
skola taga afsked, det han ock gjorde, då nya omsvep
restes för att utestänga Linné. För dessa stämplingar
ansågs Rosenstein ej vara främmande.
Linné fick embetet, och nu lemnade misshälligheterna
mellan de tvänne unga professorerna snart rum för
ömsesidig vänskap. Ar 1743 utbytte de sina lärostolar
och verkställde ny fördelning af läroämnena. Ifrån
den tiden tager den verkligt svenska läkarebildningens
tidehvarf sin början.
Linné var det stora, öfverglänsande snillet,
vetenskapens heros. Rosenstein var läkare, och detta
i praktisk mening. Han hade ock sitt stora värde. Han
fann, liksom Hoffvenius och, Roberg fore honom, en
för medicinen och dess ändamål liknöjd allmänhet. Han
sökte derför, på samma gång han bildade unga läkare,
äfven att folkliggöra läkarekonsten, att uppmuntra den
svenska allmänheten att sjelf efter förmåga utöfva
den, på det att hon derigenom måtte fatta kärlek
till densamma och förtroende till dess egentlige
idkare. Då Hoffvenius sökte införa läkarekonsten
i Sverge, trodde han sitt mål kunna nås genom att
nära sammanhålla den med den högre vetenskapliga
forskningen och sålunda ej blott utveckla dess egen
kraft, utan äfven förvärfva åt den värdighet och
aktning hos de bildade. Rosenstein deremot ville demo-
Kamomillfolomman. (Tillhör texten sid. 163.)
kratisera den, så att säga. Han ville väcka den
större allmänhetens deltagande och hos denna
framkalla den mildare och för den sjukes plågor
och fara medlidsamt ömmande sinnesstämning, som gör
läkarekonsten till ett behof; ty der-förutan skulle
en verklig läkares skicklighet förgäfves erbjuda
sin hjelp. Hans medel var utgifvandet af populärt
medicinska skrifter, och i denna art af skriftställen
ansågs han för en verklig mästare. Hans afhandling om
barnsjukdommarna var epokgörande i sin väg och hade
ett ofantligt inflytande på läkarekonstens praktiska
utveckling. Den utgafs först i den mest anspråkslösa
form, såsom enskilda, populära underrättelser i
almanackorna, der både Linné och Rosenstein voro
flitiga författare. Sedan dessa strödda underrättelser
blifvit samlade och utgifna som helt, öfversattes den
sålunda uppkomna boken på flera språk: på holländska,
tyska, franska och engelska. Det var den lilla boken,
som gjorde läran om barnens sjuk-dommar till en med
nit, skicklighet och framgång sedermera behandlad
specialdisciplin inom den praktiska medicinen.
De första åren efter Rosensteins hemkomst
från utrikes orter voro i Upsala och Stockholm
hvardags, annandags och tredjedags frossor allmänna
farsoter. Dessa vexelfebrar kunde den tidens läkare
sällan bota eller vågade af vissa fördomar icke
att hämma dem. Rosenstein, som utomlands lärt känna
italienarenPortis sätt att umgås med dessa febrar,
bekämpade dem kraftigt medelst den nu så allmänt
nyttjade, då här okända kinabarken, varande så
»allt mera mästare öfver det så kallade ödet». Han
var äfven en af de förste, som i Sverge införde
koppympningen, hvilken han verksamt främjade och med
mod försvarade emot dess motståndare. Detta nit hedrar
hans sinnesstyrka ej mindre än hans menniskokärlek,
ty den tragiska lotten vardt honom förelagd att se sin
egen dotter dö af ympade koppor. Hans faders-hjerta
skalf, men hans läkareblick var fast och klar, fastän
hans inre tårqvaldes. Der var, såsom någon yttrat,
en spådomsande i honom-, han såg med den djupa blicken
millioners frälsning genom detta medel; faders-hjertat
fick blöda, läkarens panna höjdes i triumf.
Såsom utöfvande läkare utmärkte han sig för sin
säkra blick, hvilken genast såg roten af dejt onda,
sin enkla metod, som följde naturens
stora regel att spara och med litet åstadkomma mycket,
och sin intagande vänlighet och godhet, hvilken genom
den från hjertat utströmmande värmen ofta verkade
hos den sjuke mer än alla läkemedel.
Hans förtjenst i lärostolen var ej mindre, än hans
anseende som läkare. Det var icke en död bokstaf, han
som lärare meddelade, utan en lefvande ande. Då han
gaf regeln, lärde han tillika att använda den. Också
underviste han icke blott i lärosalen, utan äfven vid
sjuksängen. Genom hans omsorg inrättades ett sjukhus
till öfningsskola för de unga. Äfven i katedern
var han utan like. Han utvecklade enkelt och tydligt
äfven det svåraste ämne, hans röst och uppsyn hade ett
behag, som intog. »Han lefde med sin vetenskap. Alla
hennes framsteg blefvo hans. Ännu i sin höga ålder
antog han nya sanningar, antog dem af de unga, af
dem han undervisat: och han var en stor lärare just
derför, att han aldrig upphörde att vara lärling.»
Hans åhörare följde honom ifrån lärosalen till hans
hus och lärde af hans samtal och genom tillträde till
hans bibliotek ej mindre, än genom hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
