Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssarna i Helsingland 1721. Anteckningar för Svenska Familj-Journalen af O. v. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
stuga bodde en gammal man, vid namn Henrik, med sin
likaledes ålderstigna hustru. Denna trakt var då
sannolikt skog-bevuxen, så att stugan låg någorlunda
undanskymd. Gumman bidrog till hushållets försörjning
med att brygga och sälja dricka, och förmodligen var
det lukten af brygden, som vägledde ryssarnes fina
väderkorn, ty plötsligt öppnades dörren och åtta till
tio. skäggiga moskoviter inträdde. I häpenheten visste
gumman ingen annan råd, än att sätta fram ett kar med
dricka, hvilket ryssarne ock läto sig väl smaka och,
belåtna som de blefvo med välfägnaden, gjorde intet
vidare öfvervåld. Likvisst togo de gubben Henrik,
den ock Finn-Ilenrik kallades, med sig, för att
blifva deras vägvisare till några bondbyar eller
rika gårdar i den afbrända stadens närhet. Nödd och
tvungen, förde han ryssarne upp på Galg-berget och
förmodligen vidare till Tuna och Rogsta.
Natten kom, men ingen Henrik hördes af, hvarför
gumman tog för afgjordt, att hon sett sin käre man
för sista gången. .Så mycket mera gladt öfverraskad
blef hon, då gubben Henrik, fram emot aftonen den
påföljande dagen, steg fryntligt in i stugan och
i sin kära hälfts förbluffade åsyn ur en medförd,
rysk uniformsmössa tömde på bordet en hel mängd
slantar, dem han af ryssarne fått för sitt besvär
såsom vägvisare. Allt detta har blifvit berättadt
af en ännu år 1880 lefvande, gammal gumma, »som hört
det af sina föräldrar, hvilka åter hört det af sina
föräldrar». Alltså: re-lata refero.
Om en annan stuga, äfven denna då för tiden belägen
djupt in i skogen och förmodligen derför benämnd
Djupestugan, berättas likaledes åtskilligt, som
står i sammanhang med ryssarnes påhälsningar i
Hudiksvallstrakten både 1721 och 1809. Till denna
stuga, som ännu står qvar på samma plats, omkring
en qvart mil från Hudiksvall, men nu omgifven af en
vacker och väl underhållen park invid fabrikören
Edv. Frisks täcka landställe Djupe, ett godt
stycke upp från Storfjärdens strand, hade stadens
invånare, då fiendens annalkande 1721 blef bekant,
fört allt sitt silfver. Det låg der i godt förvar och
förblef också oupptäckt och orördt, medan all annan
lösegendom, som ej kunde föras ur staden, rof vad e
s eller förstördes.
Under senaste krig med Ryssland skola några ryska
soldater hafva ett par dagar bott i samma stuga,
hvilken, såsom en historisk märkvärdighet, med mycken
pietet underhålles och vårdas af ägaren till Djupe.
Strax nedanför sydvestra hörnet af det förut omnämnda
Köpmanberget finnas, helt nära hafsstranden,
två små kullar, hvilka kallas Eyssgrafven. Några
ryssar äro nämnligen jor-dade under dem, och
på senare tider har der påträffats lik af ryska
soldater, inlagda helt rätt och slätt i bastmattor,
i stället för likkistor. Deremot skall ett af de
uppgräfda liken hafva burit en tydligt igenkänlig,
rysk öfverste-uniform. Denna rryssgraf» lär dock
datera sig från 1808-09 årens krig. Detta framgår,
dels af de väl bibehållna kläderna å de kroppar,
som anträffats i jorden, och dels deraf att, enligt
hvad man har sig bekant, ett svenskt fartyg med sjuka,
ryska fångar under sistnämnda krig några dagar legat
förankradt just utanför Köpmanberget och att fem
till sex af dem aflidit och begrafvits på stranden
derinvid. Häri öfverensstämma ock åtskilliga, i orten
boende, ålderstigna personers berättelser. Och en
sjutioårig fiskargubbe, som för min sagesman nyligen
utvisat platsen, berättade, att hans (fiskarens)
hustru, hvilken dog för några år sedan, flera gånger
omtalat för sin man, att hon, såsom flicka, tjenat hos
ett herrskap i staden, hvilket af medlidande flera
gånger sändt henne med mat till de sjuka ryssarne,
hvilka sedan dogo och begrofvos i »ryss-grafven».
Men återvändom till 1721 års härjningar, hvaraf
åtskilliga minnen äfven finnas längre bort från
staden Hudiksvall.
En udde på Idenors-landet, på andra sidan om
Storfjärden, öster om nuvarande Saltviks såg- och
lastageplats, kallas ännu i dag Batteri-udden. Här
skall ett batteri hafva varit uppfördt, hvarifrån
skjutits på ryssarne, då de år 1721 afbrände
Hudiksvall.
Då ryktet kom, att de, efter denna illbragd, började
göra ströftåg utåt landsbygden, hade en äldre gumma i
Tuna, närmaste socken norr ut, förskaffat sig en så
kallad muske-dunder. Detta gevär laddade hon skarpt
med spik och stora varghagel och kröp så in under
en bro ett stycke vester om Tuna kyrka. Medan hon
satt der på lur, kommo fem kosacker ridande framåt
vägen, och så snart de passerat bron, lade gumman
an och aflossade sitt skott med den påföljd, att
en af kosackerna träffades och föll af hästen. De
öfriga, som trodde, att här låg någon beväpnad
styrka i-bakhåll, blefvo förskräckta, vände strax
om och skyndade hals öfver hufvud bort i riktning
mot staden. Vägen kring nämnda bro kallas än i dag
Billingegatan, till ära för den_ oförskräckta »mor
Billing», som utförde denna klippska bragd.
Inom Idenors socken, hvaraf det nyss omnämnda
Idenors-landet utgör en del, som äfven sträcker sig
ned mot Båsfjärden, var af Idenors-bönder på ett berg,
söder om Holms by, uppförd en vårdkas eller »vas»
af törrved och tjära, för att, om ryssarne skulle
landstiga vid Dellångers-ån, antändas så snart fienden
nalkades. Denna »vas» daterar sig dock sannolikt
från sista kriget mot Ryssland, enär ännu för tjugo
år sedan spillror af densamma funnos qvar.
Från en bondgård i Yik, också i Idenors socken och
hvilken gård af gammalt kallas Jons Jönsgård, hade,
då rysr sarne år 1721 anlände till trakten, inbyggarna
skyndat bort, medtagande allt hvad de i hast kunde
föra med sig. Tvänne äldre gummor, hvilka stannade
efter, blefvo af inträngande kosacker misshandlade
och lågo till utseendet liflösa-, men då kosackerna
aflägsnat sig till närliggande gårdar, hade gummorna
rest sig upp och skyndat bort i samma riktning,
som gårdens öfriga folk flytt, och hunno fram till
Vikabron, hvilken de också lyckligen kommo öfver,
innan den blifvit helt och hållet upprifven af deras
i förväg bortilande anhöriga. I riksdagsmannen Per
Erikssons gård, som då ägdes af en annan slägt än
nu, hade vid samma tillfälle några ryska soldater
inträngt. De skola dervid hafva ur ladugården
infört en ko i ett rum.i mangårdsbyggningen, der
malt var utbredt på golfvet, och lemnat efter sig
en papperslapp, på hvilken de, på svenska, skrifvit
följande: »Här ha vi varit och mycket godt erfarit.»
Antagligen voro de forna krigsfångar, hvilka under
fångenskapen lärt sig svenska språket. Måhända
hade de gästat dessa bygder förut och då blifvit
väl bemötta. I Nybyn brändes då en bondgård och i
Öfverberga äfven en. sådan, hvaraf endast badstun
återstod, och i den måste bondhustrun med åtta barn
inlogera sig.
Till Norrala prestgård kommo trenne kosacker
ridande. Husets folk hade flytt upp på ett närliggande
berg. Kosackerna slogo sönder och förstörde allt, hvad
de kommo öfver. Bolstervaren tömdes ut på gården,
så att fjädern spriddes vida omkring. Emellertid
hade en äldre, halffjollig mansperson i trakten
under tiden smugit sig, medförande en laddad bössa,
in i en af kyrkstallarne. Då kosackerna, efter väl
förrättadt värf i prestgården, redo derifrån upp mot
kyrkan och passerade nära förbi dessa kyrkstallar,
small den fjolliges skott med den påföljd, att en
kosack föll död till marken, hvarefter de tvänne
öfrige skyndade bort hals öfver hufvud.
Ett antal ryssar hade, allt under samma års
plundringståg, landstigit på de så kallade
Jätteholmarna, belägna tre till fyra mil norr ut
från Hudiksvall, i fjärden nästan rätt i öster från
Jättendals kyrka. På dessa holmar påträffade de några
getter, dem de spetsade, samt en gammal gubbe, som de
tvungo att lotsa sig in i Jättendals mellanfjärd. Men
gubben satte hela det ryska sällskapet på grund -
med hvad påföljd, förmäler icke sägnen.
De härjande ryssarne besökte äfven Enångers församling
och om deras framfart derstädes förtäljer folksägnen
följande:
Befolkningen omkring Enångers kyrka hade, motseende
ryssarnes ankomst, beredt sig att möta dem, dertill
uppmanade af en prest eller klockare - härom äro
uppgifterna olika. Ryssarne inseglade och ankrade
med sina skepp i Enångers yttre hafsfjärd (ungefär
midt emellan Hudiksvall och Söderhamn) och färdades
sedan i smärre båtar uppför
25*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
