Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jemtarnas stad. -n. - Om brännspeglar. X+
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
der, för att citera en resandes ord, .»såsom en
mausolé öfver bokligheten, en pensionsanstalt
för mal och mask och ej som en källa för vetande,
eagrufva för upplysning».- Men förhoppning gifves om
ändring i detta sakernas tillstånd, enär, sedan de
gamla skollokalerna numera visat sig otillräckliga,
ett nytt, tidsenligt skolhus är påtänkt att inom
den närmaste framtiden uppföras, och då den nya
byggningen kommer att blifva af sten, möjliggöres
derigenom bibliotekets förflyttande, med uppfyllande
af gifvarens vilkor, att böckerna ovilkorligen
skola i stenhus förvaras. Då först kan den vackra
donationen blifva, hvad gifvaren afsett den till, och
då gifver ej längre det öde huset derute på Frösön
resande främlingar anledning till föga uppbyggliga
betraktelser, huru en gagnerik stiftelse genom
förändrade förhållanden helt och hållet kan förfela
sitt mål och blifva af intet eller ringa värde. Men
icke länge fasthåller främlingen sådana tankar, när
han låter blicken irra omkring öfver den storslagna
tafla, som naturen här danat under hans ögon. Yid
anblicken deraf försvinner tanken på menniskoverkens
brister, och man glömmer sitt eget slag-tes oförmåga
och svaghet inför denna väldiga tafla af vatten och
skyar, skogar och fjell.
Djupt under ens fötter ligger Storsjöns vattenspegel,
här och der afbruten af några öar, hvilkas
skogomgärdade stränder afteckna sig i vattnet. Till
venster synas nere vid stranden
Sunne kyrka, liksom omedelbart uppdykande ur vågorna,
bland en mängd öar och skär, och sedan rundt omkring
sjöns stränder den ena tornspiran’ efter den andra
afteckna sina konturer mot en bakgrund, än af mörk,
allvarlig furuskog, än af saftigt grönskande björkar,
leende ängar och odlade fält. Eundt om det hela
höjer sig fjellens, här och der snösprängda ram,
den ena toppen öfver och invid den andra, mörka
och skarpt aftecknande sig i förgrunden, under det
längs bort vid synrandens gräns formerna försvinna
i ett blånande, obestämdt, kaos. Och sedan, hvilket
lifligt spel af skuggor och dagrar öfver detta vatten,
dessa skogar och fjell! ... Se, till exempel, när den
ljusa solskifvan skymmes af mörka, silfverkantade
moln, som då lemnar några partier af den väldiga
täflan b e täckt a af djupa, skarpt begränsade
slagskuggor, hvilka långsamt flytta sig följande
molnets gång-. under det samtidigt andra delar af
synvidden ligga badande i solljus och värme! Det är
ett ständigt vexlande spel, som man aldrig tröttnar
att betrakta, och kommer så en regnby med mörka,
blåsvarta moln svepande öfver sjön och en eller annan
blixt hoppar mellan molnhoparna, under det samtidigt
en praktfull regnbåge aftecknar sig mot den mörka
bakgrunden af furor och fjell, då har skådespelet
nått sin högsta stegring - ett skådespel, som man
beundrande skådar, och helt visst aldrig glömmer.
Om
rfarenheten lärer oss att under en klar vår-
eller sommardag uppvärmes jordytan och föremålen på
densamma till en högre temperatur än luften. Marken
kan Vara ganska varm, under det luften kännes
kylig. Solstrålarna genomgå sålunda luften, utan
att hos densamma åstadkomma någon betydligare
temperaturhöjning. Denna solens verkan blir ännu
tydligare på höga berg, hvarest, som vi veta,
lufttemperaturen är ganska låg.
Icke heller alla fasta föremål uppvärmas i så hög
grad, som jordytan, af solens strålar. Att kropparnas
egenskaper äro i detta afseende mycket olika, kan man
lätt finna. Om man hänger bredvid hvarandra tvänne
lika stora och på samma sätt graderade termometrar,
men den enes kula är öfver-dragen med sot eller kimrök
och den andres är bar, så kommer den senare att visa
ett lägre gradtal, än den förre. Detta beror derpå,
att den förres yta reflekterar en mängd solstrålar,
under det att den senare, som icke har blank yta,
upptager större delen af värmestrålarna. Lägger
man bredvid hvarandra i solskenet tvänne lika stora
skifvor af samma metall, den ena med blank och den
andra med repad eller sotad yta, så uppvärmes den
senare mycket starkare. Skälet är detsamma, som i
fråga om termometrarna. Den blanka ytan återkastar
de flesta värmestrålarna och upptager endast en
obetydlig del, under det motsatsen äger rum med den
sotade skifvan. Yärmestrålarna undergå således, liksom
ljusstrålarna, reflexion eller återkastning, och denna
värmets reflexion följer samma lagar som ljusets.
Man kan lätt förvissa sig härom genom experiment
med sferiska eller paraboliska speglar. Dessas inre
konkava yta är polerad och de hafva den egenskapen,
att om ett lysande föremål uppställes på afstånd
och får sända sina strålar mot den speglande ytan,
så återkastas de till en punkt, hvarest sålunda en
bild af det lysande föremålet uppkommer. Då föremålet,
som utsänder ljuset, befinner sig på ett afstånd från
spegeln, som är lika med halfva radien i den sfer,
hvaraf den speglande ytan utgör en del, så återkastas
alla strålarna i samma riktning och någon bild kan då
icke uppkomma. Om tvärt om parallela strålar falla
på spegeln, måste de återkastas till samma punkt,
som utsänder strålar, hvilka efter reflexionen äro
parallela. Denna punkt kallas spegelns brännpunkt.
Följande experiment visar icke allenast brännpunktens
tillvaro, .utan bekräftar äfven alla de för värmets
reflexion
uppställda lagar. Tvänne konkava speglar uppställas
midt emot hvarandra på några alnars afstånd. I den ena
spegelns brännpunkt sitter en liten korg af järntråd,
innehållande glödande kol, och i den andras brännpunkt
insätter man en lätt antändlig kropp, såsom krut
eller fnöske. De från kolen utgående värmestrålarna
reflekteras först af den närmaste spegeln, utgå
derefter parallela och råka den andra spegeln, i hvars
brännpunkt de sammanträffa, hvilket bevisas deraf,
att krutet eller fnösket antändes, något, som deremot
icke inträffar i någon annan punkt än brännpunkten.
Med dessa speglar kan man visa, att ljus och värme
återkastas på samma sätt, Ty om ett ljus ställes i den
ena spegelns brännpunkt, uppkommer bilden deraf i den
andras, således på samma ställe, der värmestrålarna
sammanträffade och alstrade den höga temperatur, som
vållade antändningen. Till följd af sina verkningar
att åstadkomma stark värme, hafva dessa konkava
speglar fått namn af brännspeglar, och sådana hafva
konstruerats redan af den berömde matematikern och
fysikern Archimedes (född år 287 fore Kristus),
som berättas hafva med dem antändt den romerska
flottan, hvilken hotade hans fädernestad Syracusa
på Sicilien. I senare tider hafva brännspeglar af
jättelika dimensioner konstruerats af Buffon. Denne
sammansatte ett hundra plana, folierade glasspeglar,
hvar och en rörlig kring sitt gångjärn, så att de
alla återkastade solstrålarna till en och samma punkt
och sålunda bildade en brännspegel. Buffon lyckades
på detta sätt smälta bly på ett hundra fyrtio och
silfver på ett hundra fots afstånd från spegeln.
Någon praktisk användning har brännspegeln ännu
icke erhållit, men ett af nutidens största mekaniska
snillen, vår landsman John Ericsson, har, som bekant,
redan lång tid varit sysselsatt med lösningen af
detta problem. Ericssonska solarmaskinen är väl
nämnligen ingenting annat, än en kombination af en
brännspegel af stora dimensioner med en. ångmaskin,
genom hvilken det koncentrerade värmet förvandlas
till rörelsekraft. Sannolikt skall denna maskin,
äfven om den visar sig praktiskt användbar, aldrig
komma att arbeta i våra trakter, till följd af de
täta och oberäkneliga afbrotten i himmelens klarhet
vid vår polhöjd. Men den har ändock ett oerhördt fält
för sin verksamhet inom de trakter af jorden, der
solen ständigt eller under hela årstider, sänder sina
glödande strålar från en aldrig molnbetäckt himmel.
X+.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
