Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jemtarnas stad. -n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
Detta vann dock föga bifall .- ja, gaf till
och med anledning till en svarsartikel, hvaruti
behöfligheten af en stad i Jemtlands län vederlades,
enär landskapets dåvarande handelsrörelse ansågs vara
för länet tillräcklig.
Uppmärksamheten hade dock nu en gång blifvit dragen
till frågan om stadens vara eller icke vara, och den
förra åsigten segrade så småningom, ty tio år senare
eller 1768 ingick konungens befallningshafvande i
Yesternorrlands län, hvilket Jemtland då tillhörde,
samt åtskilliga af landskapets invånare till kunglig
majestät med begäran om en stads anläggande vid
någon af Storsjöns stränder, antingen i Brunflo
eller Sunne socken. Frågans afgörande fördröjdes dock
ansenligt, ty först år 1786 den 23 Oktober utfärdades
privilegier för staden Östersund, att anläggas å
skatteafradslandet Östersundet samt å,hemmanet n:o
6 af 2L mantals skatt i Odensala by, hvilka båda
lägenheter kronan låtit inlösa och nu donerade till
staden. I början af 1790-talet började så platsens
bebyggande, hvarvid de första invånarna i den nya
staden, enligt privilegier, fingo åtnjuta tjugo års
skattefrihet, hvarjämte tillika åt femtio till sextio
af dessa första bebyggare kostnadsfritt tilldelades
byggnadstomter och planteringsjord.
En nitisk och verksam vårdare af detta stadsembryo
erhöll det nya samhället uti apotekaren Samuel Perman,
som vid Östersunds anläggning innehade apoteket
å Frösön, men år 1793 inflyttade detsamma till
staden. Åt honom anförtroddes det maktpåliggande
uppdraget att vara ordningsman för den nya staden
samt äfven skötandet af dess administration. Denna
sin befattning handhade han i öfver tretio år och på
ett sätt, som gör hans namn oskiljaktigt förenadt med
den stad, åt hvilkens utveckling han med uppoffrande
nit egnade det bästa af sin tid och sina krafter.
En hans samtida skrifver om honom som följer:
»Hans första göromål efter tillträdandet af
ordningsmannabefattningen blef att vidtaga åtgärder
för stadslokalens planerande, hvilket förut var
nästan helt och hållet åsidosatt och öfverlemnadt
åt stadens blifvande invånare att sjelfva efter hand
utföra. Han började då att å det utstakade torget och
de närmast deromkring belägna utstakade gatorna låta
uppbryta trästubbar och stenar, hvarvid han sjelf stod
i spetsen för arbetet, och, för att minska kommunens
omkostnad härför, uppmanade de fåtaliga stadsborna,
att med egna händer verkställa platsens upprödjande
och ordnande. Enär staden vidare var i saknad af
presterlig gudstjenst, utom hvar tredje helgdag,
då gudstjenst af presterskapet i Brunflo pastorat
förrättades, sökte Perman i någon mån afhjelpa denna
brist sålunda, att han å mellanliggande helgdagar
utur någon postilla uppläste predikan för dagen,
då han äfven förrättade klockaresysslan och med sin
starka stämma upptog psalmerna och ledde sången. Bland
sina många vänner hade han insamlat medel till inköp
af en äldre byggning, att, efter någon omredning,
tills vidare såsom kyrka begagnas. Då under en längre
tid (till år 1810) ingen läkare fanns i staden,
sökte Perman, efter sitt medicinska vetande, att
med råd och föreskrifter gagna dem, som anlitade
honom såsom läkare, och detta utan emottagning af
betalning för annat än läkemedlen. Ordningen inom det
nybildade samhället sökte han att i alla afseenden
uppehålla. I sin person förenande polismästare- och
konstapel-värdigheten, förde han sin staf med fast och
understundom, då så behöfligt syntes, med temligen
hård hand, härvid likväl sällan underlåtande att,
om tillfället så medgaf, medelst fyndiga utvägar
uppnå det åsyftade målet. I allo högst originell,
var han dessutom aldrig rådlös om medlen för en saks
utförande, helst om denna rörde samhällets förkofran
och bästa.»
Perman, som var född i Ulricehamn år 1760, afled i
Östersund år 1839 i torftiga omständigheter. Deri
enda yttre utmärkelse, han för sina förtjenster
om samhället under lifstiden erhöll, var en af
Patriotiska sällskapet honom tilldelad förgylld
silfvermedalj med kedja, att om halsen bäras. Genom
enskilda sammanskott har ett honom värdigt monument
nyligen blifvit jest på hans graf. Det består af en
större, råtuktad sten, å hvilken på en planhuggen
yta läses: »Apotekaren Samuel Perman, född 1760,
död 1839. Han inlade oförgätliga
förtjenster om Östersunds grundläggning och styrde
staden nitiskt och redligt i 40 år. Tacksamme
efterkommande reste stenen 1877.»
Från denna stadens första barndomstid har dess
utveckling raskt fortskridit, i synnerhet sedan de
bägge landskapen Jemtland och Herjeådalen förenats
under en gemensam länsstyrelse, hvilkens säte då
förlades till den nyanlagda staden. Nu räknar den
öfver två tusen invånare, ett högt tal i betraktande
af dess ringa ålder, och med all säkerhet kommer den,
såsom hufvudort för länets affärslif samt säte för
dess civila och militära myndigheter, att l framtiden
blifva en af Sveriges betydligare småstäder.
Staden har förträffligt valdt läge, der han från
Storsjöns strand höjer sig på en jämn sluttning,
i hvilken stadens fyra längs gående parallela
hufvudgator bilda lika många plana afsatser. Längs
dessa fyra hufvudgator reser sig nu .hus vid hus,
alltid dock med dessa mellanrum, som man saknar i
större städer, der hvarje qvadfatfot af jorden är
värd guld. Inga skyhöga kaserner verka nedtryckande
med sina hopade massor, man har här öfverflöd på
ljus och luft. På de sista åren har man af van
börjat skatta litet åt begäret att se det yttre af
sina bostäder i tilltalande skick; de flesta hus
förete nu ett nätt och prydligt yttre - ja, till och
med den nyfranska renässansen med sina tornformade
takafslutningar har redan hunnit förirra sig till
denna höga breddgrad. Stenhus finnas i staden ej fler
än två - landshöfdingeresidenset och cellfängelset -,
det förra ett två våningshus’ med frontispis, fritt
och öppet beläget nere vid sjön. Utan några anspråk
på stil, verkar det dock lugnt och harmoniskt i all
sin enkelhet, på samma gång dess dimensioner göra
det dominerande i förhållande till stadens öfriga
publika och enskilda byggnader.
Det andra stenhuset i staden - cellfängelset - blir
dock genom sitt läge det mest i ögonen fallande, der
det vid slutet af öfversta hufvudgatan högt upp på
sluttningen höjer sina tornprydda tinnar. Den yttre
prydligheten j af vas ej af den inre, och cellernas
invånare hafva här i all beqvämlighet tillfälle
att. ångra sina felsteg, men man läser dock på deras
tärda ansigten, att fri bostad och fri kost äro en
klen ersättning för friheten, fastän kosten då ofta
kunde vara knapp och bostaden öppen för himmelens
vindar.
Hvad Djurgården är för Stockholm, det är Frösön för
Östersund: en sevärdhet i naturskönt hänseende och
en omtyckt .boningsort för dem af stadens invånare,
hvilkas omständigheter tillåta dem att vistas utom
stadens råmärken.
Den emot staden vettande sidan af ön höjer sig i
brant lutning från stranden uppåt; den nedre delen
af sluttningen är klädd med lummiga björkpartier,
mellan hvilka der och hvar boningshusen skymta fram,
den Öfre deremot är skroflig och steril och kantad
af mörka, allvarliga furor. Söderut bildar så åsen en
jämnt fallande linie, endast afbruten af Öhneberget,
som, tvärt höjande sig, bildar en skogbeväxt, sferisk
kalott, hvarefter det hela sedan utlöper i en långt ut
i sjön springande landtunga. Här öfver Öhnebergets
topp har man vårtiden tillfälle att iakttaga de
praktfullaste solnedgångar, man gerna kan se, med
ett slöseri af guld och purpurfärger i förgrunden,
medan Oviksfjellens aflägsna snöfält glindraiden
matta aftonbelysningen.
Frösön äger äfven sin märklighet i kulturhistoriskt
hänseende, ty der var fordom platsen för den sedan
1674 bestående Trivial-skola, hvari bildningens
utsäde meddelades det uppväxande slägtet inom
landskapet. Först år 1847 flyttades denna skola
till staden, då den samtidigt äfven förändrades
till Högre elementarläroverk. Så lämplig en sådan
förflyttning än var, medförde den dock en väsentlig
olägenhet. Yid skolan pä Frösön fanns nämnligen
ett af medicine doktor Carl Zetterström till skolan
doneradt bibliotek af omkring elfva tusen volymer, men
åtskilliga bestämmelser i gåfvobrefvet omöjliggjorde
dess förflyttande till Östersund samtidigt med
läroverket. Huru olägligt detta förhållande skall
vara både för de lånesökande och för den, som har
böckernas vård om händer, låter lätt tänka sig. Det
prydliga stenhus, hvari böckerna förvaras, står der
också nu öde och öfvergifvet på sin aflägsna plats,
en obrukad vetandets grufva. Det står
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
