Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farväl. (Af Lamartine.) J. A. Drysén - Den äkta ringen. E-g.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
När dagen åter gryr, för oss till Gud. Och fromma
tjenare oss fåfängt söka, När de till dagens- arbete
gå ut, Och trogna hundar allas saknad öka Med sina
ömma, hesa tjutr .
Och jag har systrar, som -: blott. skilda grenar,
Af samma stam - gemensam moder bar; Och vänner, som
ett själens "bänd förenar, Som läsa i min blick hvar
tanke klar. Och jag har äfven månget okändt hjerta,
Som jublar eller sörjer, hvarje gång Jag gjuter ut
min glädje eller smärta I någon enkel ton och sång.
Men själen har instinkter, som naturen Ej känner till.
Flyttfågeln lik hon är, _ Som flyger bort, på
djerfva vingar buren, Att annan föda söka sig än
här. Hvad vill i morgonrodnans land han vinna? Har
han ej mossa här och bo ackså? Kan han på våra fält
ej kärfvar finna Och frön till mat åt sina små?
Jag har, som fågeln, ju mitt bröd för dagen, Jag har,
som han, en kulle och en våg; Och dock jag känner mig
af läsngtan dragen Till Österlandet, som jag, förr
ej såg. Ack! Jag har icke sett de sköna länder, Der
Gud den första menskan lifvet gaf, Och jag ej vidrört
har med mina händer Den jord, hon skapad blef utaf.
Jag har ej gungat öfver sandens vågor På "öknens
skepp» i beduinens bygd; Och jag har ej fått släcka
törstens-lågor I Hebrons brunnar under palmers
skygd. Jag har ej hvilat ännu under tälten, Der Job
blef pröfvad och blef renad förr, Och ej drömt Jakobs
drömmar på de fälten, Der han såg öppen himlens dörr.
Af jorden har jag qvar att se en sida; Jag vet ej,
huru stjernan tindrar der, Hur der det är att fröjdas
och att lida, Hur hjertat klappar, hvarest Gud är
när. Jag vet ej, hur - när gamla dagars minnen Sig
sänka heligt öfver barden ned - Hur gräs och blommor
tala till hans sinnen, Hur sjelfva vinden gråter med.
Jag har ej hört bland gamla cedrar skälla Utaf
nationers skri ett återljud, Och ej från Libanon sett
örnar falla Ned öfver Tyrus på en vink af Gud. Jag
har ej hvilat der - förutan like
I prakt och glans –Palmyra en gång stått; Och hvar
i fordomtid stod Memnons rike, Der har min fot ej
ännu gått.
Jag har ej liört, hur klagosuckar stiga Upp från
Jördanen i’dess stilla; gång, Ack, suckar mera. höga,
innerliga, Än Jeremiås’ dystra .klagosång. .. Jag
har ej hört min egen själ sig bikta Uti den grotta,
der i nattens tid Förr kungaskalden lät sin harpa
dikta, Än hymner, än en bön om frid.
Jag har ej vandrat uti Guclaspåren I ängder, hvarest
Kristus gått förut-/.’ Jag har ej sökt på marken
helga tåren, Som afundsenglar ej ha plånat ut. Och
uti Örtagården, der vår smärta, Der våra strider och
der våra brott Ett genljud funno i hans milda hjerta,
Jag ännu icke vaka fått.
Jag har ej kommit, stödd vid vandringsstafven, Till
platsen, hvarest Frälsarn döden ljöt; Jag har ej
stenen kysst i helga grafven, Der tyst hans moder
honom inneslöt. Jag har ej sett det land, der han
sin sanna Och sköna lära gaf en syndfull verld; Och
jag har icke,ödmjukt sänkt min panna På platsen för
hans himmelsfärd.,
Se derför ifrån hemmet bort jag hastar Och vågar
detta korta lif - hvad mer? Likt godt det är, hvart
vinterstormen kastar Det torra träd; som ingen skugga
ger. Du dåre, säger hopen. Han ej anar Allt det,
som hvälfver sig i skaldens bröst; Det finns en stämma
der, som honom manar; Han måste lyda denna röst.
Farväl, min gamle far, I systrar kära! Farväl, mitt
hem i valnötsträdens lund! Farväl, I springare! I fån
ej bära På länge mig. Farväl, min trogne hund! Mitt
hjerta klappar och mitt öga gråter Yid tanken på min
svunna, sälla tid. Ack!, Må vi alla se hvarandra åter
En gång i glädje och i frid!
Och du, mitt land, som drifs af ödets bölja Mer
hårdt än skepp på stormigt haf, farväl! Snart,dunkla
dimmor dilla kuster dölja" För mina skumma blickar,
o, farväl! Ack,, må en himlens stråle molnet rifva,
Som. täcker tron och tempel, folk och land! Och
må din lyckas fyrbåk nytänd blifva Uppå din sköna,
helga strand!
J. A. Dry.sén.
Den älcta
4tt dunkelt minne föresväfvar oss, att vi någonstädes
läst, att Kahl skulle hafva förfärdigat den första
ringen och lemnat den; på Adams inrådan, tijl sin
son, att han dermed skulle’fästa sin hustru. Detta
påstående är; dock lika otillförlitligt, som
åtskilliga andra uppgifter om menniskans första
göranden och låtanden på jorden, hvilka fortlefvat
som trosartiklar intill vår tid. Så är det, ibland
annat, ännu oafgjordt, trots hvad i motsatt riktning
blifvit påstått, om ebreerna verklig^ begagnade
vigselring, ehuru den israelitiska trolofnings*
formeln är egnad att gifva stöd åt en sådan förmodan;
Hvarken i bibeln eller Talmud omtalas dock ringen
såsom äktenskapstecken;
Detta hindrar emellertid icke den katolska öfyertron
på relikers saliggörande förmåga att antaga, det
ringen varit ett äktenskapstecken redan: i det judiska
landet under dess blom-stringsclagar. Nunnorna;
r S:t! Annce kloster i Kom räkna sålunda bland sina
heligaste reliker-jungfru Marias vigselring, groft
arbetad af silfver. Enligt en annan klosterlegend,
skulle deremot Josefs och Marias" äktenskap blifvit,
besegladt med en ring, prydd med två ädla stenar,
en onyx; och en ametist. Denna ring uppgifves hafva
blifvit påträffad år 996, hvar namnes ej, och skänkt
af en guldsmed i Jerusalem till en stensli-pare,
hvilken genom ett underverk plötsligt blef öfvertygad
om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
