Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Saga från skogen. Aster - Ett dansgille. Norrländsk allmogebild af Thyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Saga från skogen.
*er stod en björk på enslig strand, r vinden kom
från fjärran land, Och hennes håg han visste nog,
Men björken teg och vinden log.
Hon var så ung och späd och skön, Så smärt och hvit
och sommargrön. Sin arm han omkring henne slog Och
björken skalf - men vinden log.
Han lekte gladt med henne se’n, Han strödde lof,
han bräckte gren. Snart hennes sista blad han tog
Och björken grät - men vinden log.
Och nu farväl, farväl, min vän I Vi se väl ej h
var ann’ igen. Ett famntag innan bort han drog,
Och björken föll - men vinden log.
Aster.
Ett
Norrländsk allmogebild af Tliyra.
, rängarne, sex unga, raska karlar, med fördrängen
Olle i spetsen, förde de skarpt slipade liarne genom
det täta gräset med en fart, som kom stålbladen att
glänsa och skimra som skiftande ormar. Pigorna,
också sex, gingo efter och slogo ut de doftande
hösträngarna med en brådska, som ej stod drängarnas
efter. Aftonvar den, mjukt, syrligt bröd med tjocka
skifvor amerikanskt fläsk, låg orörd på dikeskanten,
och på ena ängen, som skulle »satas», växte hövålmarne
upp som genom ett trolleri. Med ett ord, ovanlig
liflighet och rörelse rådde på Jan Janssons i Marksta
ägor, men så skulle det också blifva bal på logen,
bara Långängen var färdigslagen. Ej under således,
om arbetet gick som en dans.
Jan Jansson hade hvarje år en »rolighet» för folket
under slåttern, ty för det första fick han den dagen
sina tofvigaste ängar slagna utan knöt och för det
andra förskaffade detta honom ett visst anseende af
att vara både hedersam och frikostig, något, hvarpå
han satte mycket värde att synas» men så mycket mindre
att vara, ty det inbringade ingenting, menade han
för sig sjelf.
»Sof du, Petter Anders?» ropade Olle, en ung, vacker
jätte med svart, glänsande hår och bländhvita tänder,
till sista drängen i ledet, en tjock, nitton års
pojke, från hvilken svetten strömmade och hvilkens
lie tycktes hafva anlag att komma fram litet senare
än de andras.
»Kanske du vill byta med mej?» gäckades Märta Stina,
ladugårdspigan, en satt, bredaxlad jänta, som i
hemlighet suckade för Olle. »Rår du me’ räfsa, om
jag slår pinna ur’na?»
»Låt vara mej», mumlade den antastade, under de andras
högljudda skratt.
»Jag tror, att. Långänga ä längre än vanligt i dag»,
knölade Lasse, »lill-drängen», och tojkade sig i
pannan med skjortärmen.- »Å, far vet nog, hvad han
gör», svarade Olle och tog ut ett nytt slag så bredt,
att ingen kunde »stå ut me’t». »Men spott i näfven,
pojkar, å ta’ bättre tag, Tjo!» Och så gick arbetet
raskt undan.
Ändtligen var hvarje strå afmejadt, allt gräs
uppräfsadt ur dikena, och »svartmyran», Långängens
besvärligaste sida, slät och fin, »som om den vore
nyrakad», påstod Lasse. Sedan aftonvar den nu i
största hast förtr.rts, begaf sig slåt-terfolket
under skratt och skämt hemåt, pojkarne gående förut
med lien på axeln och brynstickan i hand, jäntorna
följande efter, två och två i bredd, bärande räfsorna
hop-hakade mellan sig till ett kors. På förstugubron
tog »a mor», en liten mager, utarbetad qvinna med
oroliga ögon, emot dem med biandstopet i hand -
blanda kallas sur mjölk-vassla eller också sur mjölk
uppblandad med vatten -, och sedan en hvar druckit sig
otörstig, skred man till förberedelserna till festen.
Pigorna hemtade ut ett par vattenpytsar, litet såpa
och en grof handduk på bron samt började,.fullkomligt
ogenerade för kommande och gående, att skura och
feja sig lika hård-händt och lika omsorgsfullt,
som om de varit en samling kopparkastruller,
ämnade att ställas på hyllan.vid julpynt-ningen,
såsom bevis på husets rikedom. I synnerhet var Märta
Stina outtröttlig. Hon bokstafligen sken som en sol,
när hon, följande de andras exempel, troppade af
till vinterstugans vind, för att sätta på sig »den
storrutiga» - årets husbonde-klädning, som a mor
alltid måste väfva sjelf, och ur botten på sin med
eldröda tulpaner och tvänne brinnande hjertan målade
kista framtaga silkesschalettcn, »-vängåfvan» -
ST. Familj-Jour», 1881.
29.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
