Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett dansgille. Norrländsk allmogebild af Thyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.26
och, om Olle varit gif våren! - samt en flaska
hårolja, hvilkens innehåll ymnigt göts ut jöfver det
obstinata, linfärgade håret, »som rakt inte ville
bete sig som folk».
Pojkarna togo saken enklare. Sedan de neddoppat sina
upphettade ansigten i ån, som flöt strax nedanför
byggnin-gen, och utbytt de af svett genomdränkta
arbetsskjortorna mot rena, hvita, på hvilka de röda
hängslena togo sig ståtligt ut, ansågo de sig färdiga
och begåfvo sig till logen för att städa - alla
utom Lasse, som framför det spräckta spegellocket i
bleckdosan, der »tobaka» låg, grinade och grima-cerade
af alla krafter, för att se hur »kudde vagnen», nyss
upprest med tillhjelp af en pinnfattig messingskam
och »po-made au naturel», tog sig ut.
För värre städning har väl aldrig en balsal varit
utsatt och konstigare föremål har väl en sådan
aldrig inneslutit. Kärror, skacklor, harfvar,
vältar, tröskdon, allt hyfvades huller om buller ut
på.! backen, dock med bibehållande af en viss ordning,
ty »far va’ inte god te tas’ med, hur slät han än va’
i synen», som Olle nogsamt visste. Yärsta skräpet
och bosset räfsades sedan i en hög och kastades på
sop^ backen, så slogo s några ämbar vatten öfver
golfvet för att qväfva dammet, som stod i högan sky,
och så var salongen färdig. I hörnen gapade stora,
svarta hål, genom hvilka höet brukade nedkastas till
understa botten, men de blott bidrogo till att öka
nöjet, ty att söka skaffa ned hvarandra genom dem,
hörde till förströelserna mellan danserna.
»Si så der, ja!» sade Olle och kastade en belåten
blick omkring sig. »Nu tyck’ jag, att det ä rakt
kruserligt.»
»Men jag tycker», inföll nu en lång, mager gestalt
med näsan åt ena hållet och tupen åt det andra,»
att damerna borde ha’ nå’nting te sitta på.»
Det var Skräddar-Janne, som lärt ut i staden och
nu i kort rock, himmelsblå halsduk och hårslinga
öfver västen, spelade sprätt här hemma och väckte
stor beundran.
»Nej, hör på stadskycklingen, så han gal!» ropade
granngårds Per, som hade afgjorda anlag för
afundsjuka. »Liksom dom vore utan!»
»Bli jäntorna trötta, så kan dom slänga sej ned på
brädlappa’ der vid vagga», afgjorde Olle, och dermed
voro alla öfverläggningar om den saken slutade.
Nu kunde gästerna få komma.
»Allti’ ska’ damerna låta vänta på sej», upplyste
Skräddar-Janne och drog fram näsdukshörnet ur
bakfickan, så att det skulle göra effekt. »Likadant
va’ de’ i sta’n också.»
Nu kom Brita Kajsa Bygge in genom den smala
inhägnad, hvarigenom kreaturen ut- och insläpptes
och som kallas »tå», klädd i fullständig baltoalett:
storblommig nettel-dukskjol, eldröd garibaldiskjorta,
svarta bomullsvantar och små skor, fastbundna med
korsband öfver yristen. Det i alla färger skiftande
håret var hopsnodt till en knorr bak i nacken,
»tro, hopp och kärlek» af genomskinligaste karniol
glödde i halsgropen, uppträdda på en yllegarnsände,
och näsduken med en qvist lavendel och en ringblomma
i midten hölls hårdt hoprullad i handen. Med ögonen
envist fastade på andra sidan gärdesgården, nalkades
Brita på sned, liksom framdrifven. af en osynlig
makt, mot hvilken hon förgäfves kämpade. Lasse, nu
i ordning, gick att möta henne, hållande hufvudet
mycket stelt, för att inte rubba »kudde vagnen.»
»Stiga in? Aldri på tiden, tytjer nån det! Skulle
sånt vara passerligt? Det vore ju rakt
skamligt»––––––
Så stretade hon emot af alla krafter. Olle, som
»agerade hemma hos sig», puffade henne i ryggen, som
bevis på att hon var välkommen, Lasse halade henne i
armarna, och slutligen med förenade krafter lyckades
de få in den sköna genom logdörren, innanför hvilken
hon stannade som rotfästad och fortfarande liksom
attraherad af gärdesgården.
Skräddar-Janne, som kände sin pligt, öppnade samtalet.
»Så grannt väder vi ha hatt.»
»Så han säg», svarade Brita Kajsa.
»I går fick vi visst en skur upp i midda’n.»
»Hos oss sqvala det hela da’n», upplyste Brita Kajsa
och kastade en half blick på sin förföriske kavaljer,
»Hur är det med a öullros?» frågade nu Lasse, som
började tycka, att Skräddar-Janne krumbugtade sig
för mycket.
»Hon skente (dog) i går», svarade Brita Kajsa,
hvilkens känslolösa ansigte för första gången visade
en skymt af rörelse. »Maken till ko få vi aldri;
näst ny-suggan, som ä lika stor som jag, va’ ho’
den grannaste af alla krittra.»
Nu kommo de^ andra jäntorna utpyntade på bästa
vis, hållande hvarandra i händerna, fnittrande och
skrattande samt knuffande den ena den andra, för
att slippa gå först in genom dörren. Först sedan
samma ceremonier iakttagits, som med Brita Kajsa,
blef belåtenheten allmän.
Men hvad tänkte Spel-Jonke på, som inte kom!
»Bäst blir, att du Lill-Kalle lägg’ i väg yst åt
(öster ut) vägaskäle, kanske du får se’n», föreslog
Olle, som till Märta Stinas harm var allt för upptagen
af Anna, inpigan, för att vilja gå sjelf.
Kalle begaf sig i väg och var borta ungefär
en qvart.
»Nå, har du sett ’en?» ljöd det i korus. . »Ja ha,
nog har jag sett ’en», svarade Kalle betänksamt,
»Kom ’en snart?»
»Ha tror jag inte», svarade Kalle, kliande sig bakom
örat. »Han ligg’ i ditje (diket) ve klockarfars
potatisåker.»
När Spel-Jonke »låg i ditje», visste alla hvad det
ville säga. Någon musik blef det ej den dagen, det
var då säkert. Gossar och flickor betraktade hvarandra
med sorgsna blickar. I Annas vackra, blåa ögon glänste
till och med ett par tårar. Hon var bara aderton år,
och tanken på den här roligheten hade hållit hennes
mod uppe vid många sorgesamma stunder med »a mor».
»Om ni hade hatt nå’ vett i skallen, hade ni stängt
in ’en i går»-, afbröts nu tystnaden af Märta Stina,
hvilkens dåliga humör behöfde komma till utbrott.
»Det skulle du ha sagt då», snäste Lasse.
»En så’n fördömd fyll . . .»
»Det bly: väl ingen ann’ råd, än te springa efter
a Lisa Åker», föreslog, liksom litet tveksamt,
Skräddar-Janne, hvilkens näsa nu tycktes luta en hel
tum djupare ned mot axeln än nyss.
»Ne-hej, det blir väl .ingen annan råd», instämde de
öfriga långdraget.
»Hon kan sjunga, som det schangtilaste positiv.»
»Ja ha-, nog är det sannt.»
»Bäst du går, Lasse!»
»Ne-hej; gå skalf!»
»Än du då, Pelle?»
»Säj åt Petter Anders!»
»Int’ kan jag gå. Bäst blir, om du, Jacke–––-»
Men Jacke var lika litet hågad, som de öfriga: ingen
ville gå.
»Jag ska’ dra’ å sta’, jag», sade nu Olle, som icke
längre kunde motstå bönen i Annas ögon. »Hon kan
väl inte äta upp mig heller, och sjunga kan hon,
det ä då visst.»
Olle gick.
»Huga (husch) då», hviskade en liten, klotrund
hemmansdotter i svart bombasinsklädning, sättande
näsan lika käckt i vädret, som hvilkeon arftagerska
som helst. »Att dorn ska’ dra hit a Lisa Åker! Inf vet
jag, om jag kan stanna i lag me’na. Dom säj’ ju, att
hon kan förgöra folk, å mor påstår för visst, att hon
aldri bort slippa ut från häkte,-ty barnkräke’–––-»
»Tyst!» afbröt den tilltalade hastigt. »De’ för olycka
med sej, att tala om sån’ der otäckelse. Int’ kan vi
danse utan »låt» heller, så bäst tiga, tytje jag.»
Stämningen i balsalen var något tryckt.
Jäntorna hade skockat sig tillsammans, och pojkarna,
hvilka just kände sig litet »grufsamma», när de icke
hade Olle till anförare, stodo och skrufvade sig, utan
att tordas gä fram. Då hittade Jacke, Olles svåger,
på, att de skulle skaffa ned hela flickhopen i höet,
och nu blef det ett lif och ett oväsen, som kunnat
lyfta taket af logen, om det ej varit så bastant,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
