Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sagor från hafvet. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-231-
En holländsk sjökapten, Vanderbecken, utmärkt sjöman, men en ogudaktig sälle, hade nio veckor kryssat utanför Goda hoppsudden, utan att på hela denna tid komina en famn längre åt lovart, än mindre lyckats att kringsegla udden, hvilket var hans afsigt. Han utbröt då i de rysligaste hädelser mot allt, hvad heligt är, och aflade en fasansfull ed på, att om han också måste kryssa till yttersta dagen, skulle han aldrig återvända till Tafelbai, såsom hans besättning påyrkade, eller ingå i någon hamn förr än han kommit förbi udden. Hans ed blef hörd i himmelen, och nu kryssar hans osaliga ande med vålnaden af skeppet utan rast och ro, jagad af förfärliga samvetsqval, hvilka ökas hvarje gång han möter en seglare, emedan han bereder dennes olycka.
Den andra berättelsen om sagans ursprung synes mera trovärdig och förklarar bättre anledningen till namnet »flygande holländaren». Enligt denna skall en holländsk sjökapten, Barend Fokke, som lefde i början af sextonhundratalet, gjort så utomordentligt snabba resor emellan Holland och Ostindien, att hvarje annan sjöfarande behöfde minst två, om icke tre, gånger så lång tid, för att fullborda dem. Kapten Fokkes utmärkta sjömannaskicklighet, hans genom många års segling förvärfvade kännedom om vindar och strömsättningar, hans djerf het att alltid föra mera segel än någon annan vågade, att om nätterna, då andra skeppare nedtogo bräm-seglen och refvade märsseglen, låta sitt skepp gå för fulla segel och sjelfva fartygets goda seglingsegenskaper, voro icke nog att för hans samtids vidskepliga sjömän förklara möjligheten af de hastiga resorna. Man trodde, att någon trolldom, några öfvernaturliga medel användes af Fokke, och emedan han var ovanligt stark, hade en herkulisk gestalt och ett grymt utseende samt till hvarje ord, han yttrade, bifogade ohyggliga svordommar, var det solklart, att han hade ingått förbund med den onde.
Omsider slutades en af hans djerfva seglingar på det sätt, att skeppet gick till botten med kapten och besättning. Ingen vet, hvar eller när han sjönk, men när man visste, att han hade lemnat Batavia, utan att efter år och dag hafva hunnit hem, fanns icke mer något tvifvel om, att kontraktet med afgrundens furste var slut och att Fokke blifvit dömd till det straff, som här ofvan i berättelsen om Vanderbecken är omnämndt. Holländsk-Ostindiska kompaniet, som dragit stor nytta af den djerf ve seglarens mod och yrkesskicklighet, utan att dela de vidskepliga tankarna om hans förbund med menniskoslägtets fiende, uppreste den namnkunnige kaptenens staty af brons på en liten ö nära Batavia, der den var synlig för hvarje sjöman, som besökte Batavias redd. Detta minnesmärke skall, egendomligt nog, hafva blifvit förstördt af engelsmännen år 1811.
Den djerfvaste dikt, som upprunnit i någon fantasirik sjömanshjerna, är berättelsen om jätteskeppet Refanut, hvilket skall hafva plöjt vågorna i längesedan försvunna tider. Denna saga saknar hvarje tillstymmelse till historisk grundval; den är helt och hållet ett foster af en liflig inbillningskraft. Eefanut var icke något spökskepp, utan ett verkligt, med menniskohänder bygdt, fartyg af så oerhörd storlek, att, då det låg i Engelska kanalen med akterspegeln vid Dover, räckte förstäfven till Calais, hvars invånare blefvo högst förvånade och förskräckta öfver att se det ofantliga bogsprötet svänga öfver staden högt upp i molnen. Några qvinnor påstodo under skrik och tårar, att det var en ryslig karbas, nedsänd från himlen, för att bestraffa menniskornas synder; prester och munkar med krucifix i händerna tågade i procession omkring på gatorna och anropade helgonens förböner, för att af vän da den hotande faran.
Nu skulle man tro, att besättningen på detta kolossala, flera mil långa skepp bestod af idel jättar, svarande i storlek mot skeppets omfång; men så var ej förhållandet, ty folket der ombord liknade till storlek och styrka nutidens sjömän. Då matroserna skulle gå till väders, åtgick en lång tid, innan de kunde hinna högt upp i tacklingen, och de skulle aldrig förmått att äntra dit, om icke i hvarje block funnits ett värdshus, der de kunde hvila ut och intaga förfriskningar. En gång befalldes en skeppsgosse att äntra upp till stortoppen, för att klara vimpeln. Han uppehöll sig bra länge i restaurationerna på vägen, så att, då han slutligen kom ned igen, hade han blifvit en gammal gubbe med långt skägg.
Det var en gång en sjökapten, som skulle segla från Gröteborg till S:t Ybes, för att hemta salt. Då han med sin brigg kom ut i Nordsjön, fick han sigte på Eefanut, hvars namn lyste från akter spegeln i förgyllda bokstäfver, höga som kyrktorn. Just när briggen passerade skeppet, ropades på detta: "Alla man på däck! Klart att vända genom vinden!" Kaptenen på briggen fortsatte sin segling, intog saltlasten i S:t Ybes och fann vid sin återkomst till Nordsjön, att Eefanut ännu låg på samma ställe och nyss hade slutat vändningen.
En gång gjorde Refanut en segling in i Östersjön, hvilken då var djupare än nu, men det oaktadt stannade skeppet på grund midt emellan de ställen, der Öland och Gotland nu ligga. Dessa öar funnos ej då, ty de uppkommo just derigenom, att Eefanut, för att komma flott, hyfvade en stor del af sin barlast öfver bord. När skeppet vid utseglingen kom nordost om Bornholm, hade manskapet nyss slutat sin middagsmåltid och kastade de öfverblifna ärterna i sjön. Derigenom uppstodo Ärtholmarne!
Skeppet hade nog funnits än i dag, om man hade ägt en så stor docka, att det deruti kunnat repareras, eller om kaptenen lyckats upptäcka någon strand, der det kunnat kölha-las; men detta var omöjligt, och slutligen började det gamla .skrofvet läcka så betydligt, att fastän ett tusen pumpar och tiotusen man för deras serverande ständigt voro i verksamhet, kunde skeppet ej hållas läns, utan sjönk på det djupaste stället i verldshafvet.
Denna saga förtäljes något olika, allt efter berättarens individuella uppfattning och förmåga att utstoffera händelserna; men hvad ingen matros förgäter att omtala, är skeppsgossens mångåriga äntring i tacklingen och den förträffliga anordningen att hafva krogar i alla blocken.
Huruvida den stora sjöormen, hvilken många sjömän tro sig hafva sett, bör hänföras till diktens eller verklighetens område, är ännu svårt att afgöra. Det är väl möjligt, att i verldshafvens outforskade djup kunna finnas djur af ormlik skapnad och kolossal storlek, äfvensom att sådana tidtals förirra sig till vattenytan; men något fullt öfvertygande bevis om tillvaron af dylika hafvets jätteormar har man ej lyckats erhålla. En mycket erfaren, numera afliden skeppsbefälhafvare har i detta ämne meddelat författaren följande historia, som, så vidt jag nu minnes hans egna ord, lydde sålunda: »Jag seglade en morgon på Atlantiska oceanen. Det var just vid soluppgången. En tät dimma uppsteg ur vattnet långt borta vid vestra horisonten, och i dimman syntes ett jättestort vidunder, liknande en orm, framgå på hafsytan. Från djurets ryggrad uppstego långa, tjocka borst eller piggar. För att få se denna märkvärdiga företeelse, detta, som det tycktes, oerhördt stora hafsvidunder på närmare håll, höll jag ned emot odjuret. Solen uppgick, tjockan skingrades och den besynnerliga varelsen befanns vara – trenne smärre ångfartyg, hvilka gingo i rad efter hvarandra.. Det var fartygens rörelser i förening med dimmans ojämna uppstigande ur hafvet, som förorsakat det ormlika utseendet, fartygens master och skorstenar, som bildat borsten eller taggarne.»
G. C. Witt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
