Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Törnrosen. X+ - Sagor från hafvet. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
230
ståndare och pistiller, precis som hvar och en af oss
kunde löpa fara att under så fatta omständigheter
förlora sitt gamla hjertelag, för hvilket all den
grannlåt och det glitter, i hvilket det – hos rosen
bokstafligen – förvandlats, på det stora hela vore
en skäligen klen ersättning.
Dock – intet förtal om rosen! Odlingen kan ej hafva
förderfvat, blott förfinat, den själ, hvilkens doft,
liksom hennes, förtjusar oss alla.
Hvem böjer sig ej i kärleksfull beundran för denna,
den ädlaste medlemmen af rosaceernas familj, den af de
gamle åt Eros och Afrodite helgade blomman, som under
de årtusenden, dess välde redan varat, oupphörligt
framgått till allt rikare utveckling och fägring?
Hennes familjetyp är snart tecknad: blommorna
hafva femklufvet blomfoder, fem kronblad, talrika,
i blomfodrets öppning fästa ståndare, många karpeller
(småfrukter) inneslutna inom det köttiga blomfodret
och växa på buske med merendels taggiga stammar-,
bladen äro parbladiga och ud-dade. Svårare faller
sig uppräknandet af de många arterna med deras för
hvarje dag växande mängd af varieteter, hvilka för
sin tillkomst i synnerhet hafva att tacka de franska
horti-kultörernås oförtröttade mödor.
Främst af arterna må nämnas Rosa centifolia, med
dess skönaste afart, mossrosen, igenkänlig genom sin
prydliga, möss-
artade hårbeklädnad, samt provence-rosen-, vidare IL
dama-scena, med dess afarter bukett-, portlands- och
hvita månadsrosen-, den å vår teckning framställda
R. gattica, hemma i södra och mellersta Europa och
af hvars sammandragande blomblad fås rosenättika och
rosenkonserver-, R. moschata, hvilkens egentliga
hemland är södra Asien, norra Afrika och Madeira,
men som sedan 1590 odlats i Frankrike och England och
lemnar den bästa rosenolja-, R. indica, ursprungligen
från Kina-, vidare den vanliga månadsrosen, den
rikblommiga noisettrosen och den blekröda thearosen,
af hvars blad sannolikt det kinesiska teet får
sin bekanta arom, med flera, hvilkas uppräknande
utrymmet förbjuder. Barn af den nyaste tiden äro de
så kallade remontant-rosorna, bastarder, uppkomna
genom korsning af olika varieteter (föregifna afarter
af en i verkligheten ej befintlig R. Jiylrida) samt
utmärkande sig genom rik färgprakt och långvarig
blomstringstid, den sistnämnda räckande från sommarens
början till fram på senhösten-, de fortplantas ej,
söm de öfriga, genom sticklingar, utan endast genom
okulering, företagen på stammar af den förut omnämnda
Kosa canina.
Törnrosen, dess historia, arter och odlingssätt, har gjorts till föremål för en egen och rikhaltig litteratur, deri olika erfarenhetsrön blifvit framställda och deraf äfven en del finnes tillgänglig på svenska språket.
X+.
Sagor från hafvet.
Hafvet har sina sagor så väl som landet. Folktron, som befolkat träden, bergen, floderna och källorna med inneboende lefvande väsen, har icke glömt att förse hafvet och luften med hafstroll, luftandar och sjöspöken. Vikingarna, som ofta plöjde stormiga haf, sågo i hvarje framvältande våg ett vredgadt hafstroll, som med ursinnigt raseri försökte krossa deras snäcka eller sänka den nertill den falska Ran, hvilkens kalla famn ansågs fruktansvärdare än döden på slagfältet och hvilkens blågröna salar ingen frivilligt beträdde. Om under senhösten en snöblandad stormby träffade seglaren, så var det, enligt vikingarnes tanke, »snöig Hejd» och »vindkall Ham», som rusade fram öfver hafvet och uttömde sin vrede mot den af menniskohänder gjorda draken, hvarmed man vågat sig ut på ett fält, der öfvernaturliga makter herrska.
De gamla greker och romare, som seglade i mildare klimat på ett mindre oroligt haf, gjorde sig behagligare föreställningar om det underfulla djup, hvaröfver deras köl gick fram. Sedan de om aftnarna gått till ankars, tyckte de sig uti vågornas sakta sorl omkring skeppssidorna höra sirenerna sjunga och med sina tjusande toner locka sjömännen ned till sig i kristallgrottorna djupt under den klarblåa vattenspegeln, och kanhända har det funnits mången svärmisk yngling – sägnerna äro icke njugga på antydningar derom –, som ej kunnat motstå de hemlighetsfullt lockande ljuden.
När stormen någon gång upprörde Medelhafvets yta i mörkblåa böljor med hvita, skummande kammar, föreställde romerska sjömännen sig, titt det var Neptunus, hafvets beherrskare, som med sitt anspann af ystra hästar med hvita fladdrande manar for fram i det öfversta lagret af sitt omätliga vattenrike, hvaremot han annars i god ro vistades i sitt praktfulla kristallpalats på hafvets botten, omhuldad af sin maka Amphitrite. Bägge dessa hafvets majestäter uppvaktades af en talrik hofstat, Neptunus af Tritoner, hafstroll, till öfra delen män och undra delen fiskar, Amphitrite af Najader» sköna qvinnor, likaledes till hälften fiskar.
Klippan Scylla, i närheten af staden Scilla, och hafs-livirfveln Charyldis, som är belägen vid den från Sicilien utskjutande udden Calofaro, mellan hvilka farleden igenom Messina-sundet går fram, ansågos i forntiden särdeles farliga, emedan de skepp, som ville undvika Charybdis, lätt råkade in i Scyllas bränningar. Sagan förtäljer, att Charybdis, en dotter af Neptunus och jorden, blef af Jupiter dödad och nedstörtad i hafvet, hvarigenom den hafshvirfvel uppkom, som fick hennes namn och medelst hvilken hon drog ned i djupet hvarje skepp, som nalkades detta farliga ställe. Charybdis kallas nu Garofalo, hvilket ord betyder hafshvirfvel. Scylla, en hög klippa, som i vattenbrynet har en mängd hålor, i hvilka hafvet strömmar in och bildar starka bränningar, skapades af den lifliga folkfantasien till en jungfru, ofvantill af hänförande skönhet, nedtill med vilddjurskropp och delfinstjert.
Nu för tiden anses seglingen genom Messinasundet icke farlig, ty man har noggrann kännedom om strömsättningarna, och lotsar, som äro fullt förtrogna med farvattnet, finnas på stället.
Det är forna sjömäns vidskepelse, i förening med deras begär att öfverdrifva farorna och äfventyren på hafvet, som gifvit sjö sagorna sin uppkomst. Mången skeppare har vid berättelsen om sina sjöresor låtit komma sig till last, hvad den humoristiske v. Braun yttrade om kaffesystrarna: "De taga från och de lägga till, och göra h valfiskar af en sill." Att i de fantastiska former, molnen ej sällan framställa på himlahvalfvet, eller uti den hägring af ett för åskådarna osynligt skepp, som stundom afspeglar sig i luften, mer än en sjöman trott sig se ett spökskepp, som oroligt sväfvat öfver hafvet, och satt denna syn i förbindelse med antagandet, att någon elak, gudsf or smädande kapten blifvit dömd att efter döden rastlöst irra omkring med sitt skepp, en dimbild af det han i lifstiden förde, är ej så mycket att undra öfver, då man vet, hvilken underbar makt ovanliga naturföreteelser utöfva öfver personer, hvilka äro urståndsatta att kunna förklara deras tillkomst.
På detta sätt har sagan om den Flygande holländaren uppkommit. Den förskrifver sig från sextonhundratalet och förtäljer, att ett stort skepp, ej något verkligt fartyg, utan ett sjöspöke, ständigt kryssar emellan Cap Horn och Godahoppsudden och skall kryssa der så länge verlden står, alltid för falla segel, antingen det är laber bris eller starkaste storm, och att detta spökskepp medför olycka och förderf åt hvarje seglare, som kommer i dess närhet. Det är i synnerhet i närheten af Afrikas södra udde (en trakt, der hägringar ej sällan förekomma) man sett detsamma.
Nämnda saga har en historisk grund, och man äger tvänne olika berättelser om dess uppkomst. Den ena af dessa sägner lyder sålunda:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
