Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heimers harpa. "Hallfreðr". - En blick i allmogens hem. Adm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
När så i sömn han lugnt sitt hufvud sänkte, De dråpo
skändligt åldrig sångarkung; Dock. häpnad grep dem,
när dem harpan skänkte Som enda vinst en flicka,
skön och ung.
Men hon var stum, som harpans gyllne strängar, Den
gamle endast gaf dem lif och ljud, Och vallande sin
hjord kring berg och ängar Hon tåligt gick emot sitt
ödes bud.
En dag af ljus rann upp. Hon tog tillbaka Det namn,
hon se’n sin fostres död höll gömdt,
Och Aslög gaf som Lodbroks stolta maka Ett herrligt
lif åt allt, hvad skalden drömt.
En ärans dag i blodig glans gått neder, Men invid
runohäll’n,ovid skaldens bål, En qvinna står, det
Aslög är, som qväder Till Heimers harpa tyst sitt
Kråkamål.
Hans egen dikt, ur harpan frambesvuren, Nu diktar
sista strofen af hans sång, Den sista tonen blir
kring nejden buren Och harpan tystnar vid dess
strängars språng.
l>Iiok I allmog^en^ liexn.
||or hvar och en, som för tretio eller fyrtio
år tillbaka kastade en forskande blick in i vår
allmoges hemlif, kan det, vid en jämnförelse med
hvad våra dagar i detta afseende förete, hvarken
undgå uppmärksamheten eller väcka förvåning, att
en icke obetydlig förändring inträdt. Tidsandan har
blifvit en annan, och under sin förvandling har den
medfört förändringar i så många riktningar och med
så betydligt tilltagande hastighet, att nutidens
åldringar, som öppna blicken härför, måste tro sig
stå inför ett underverk.
Vår tids ungdom och medelålders personer se saken
annorlunda och tycka troligen, att ej något särdeles
underbart inträffat, om de ock ej kunna undgå att
erkänna de högst betydliga framsteg, som under
senaste tid gjorts till exempel inom vetenskapernas
och industriens område.
Vi nämnde tidsandan och den underbara makt, som i
den innebor. Också torde med skäl kunna betviflas
att, om denna anda icke hade framkallat den ordnade
folkupplysning, som från och med början af 1840-talet
kastat sina allt klarare strålar öfver vårt land,
den större hyfsning, som nu är rådande i landsbygderna
och uppenbarar sig i tankar och lefverne, hade varit
till finnandes. Våra folkskolor hafva sålunda på vår
allmoges kulturtillstånd utöfvat ett inflytande, som,
om än förklarligt, dock är undransvärdt.
Jämte uttalandet af denna allmänt insedda sanning,
torde den erinringen lika litet böra misstyckas
eller missförstås, som den kan undertryckas,
att folkskolebildningen ännu icke hunnit verka så
mycket odlande och förfinande på allmogens hemlif
i allmänhet, som utan tvifvel kominer att ske
i en framtid, då yngre slägten intagit de gamlas
ställen. Hvem kan dock undra öfver, när man rätt och
lugnt betraktar saken, att de gamla med förkärlek
vidhänga ärfda bruk, seder och åskådningssätt och
att delvis detta senares dunkel, oafsedt tidsandans
elektriska belysning, i mer eller mindre mån ärfves
af de unga? Då emellertid en utjämning dagligen och
stundligen sker, torde den tid ej vara fjärran,
då man öfverallt i allmogens hem bredvid de goda
insigter, som vinnas genom boklig undervisning, får
se parade de ädlare vanor och den förfinade smak,
som man gerna vill finna hos bildade menniskor och
som ett strängare kroppsarbete alldeles icke är
berättigadt att utestänga.
Denna förfining i smak och vanor skulle dock i
sanning ej vara önskvärd, om den, såsom ännu
en och annan förmenar, skulle bidraga till
folkets förvekligande. Vi hafva en bättre tanke
om följderna af en god folkupplysning. Ingen lär
väl heller numera på fullt allvar vilja påstå, att
manlighet och redbarhet hos ett folk endast eller
företrädesvis kunna trifvas under sotade åsar,
i skinnpelsar och i. lefnadsvanor, föga afvikande
från djurens. Det finnes för alla samhällsklasser
ett sätt att inrätta sig, som på en gång är både
naturligt och angenämt. Endast den mest förstenade
fördom qvar-blifver vid gamla, råa vanor, under
förebärande af, att hvad som är prydligt och beqvämt,
äfven måste vara onyttigt och fåfängligt.
Hvad som hos allmogen kanhända mycket motarbetat
införandet af ett mera trefligt 4iemlif, såväl i
fråga om boningar
och husgeråd, som om mat och omgifningarnas ans, har
varit öfvertygelsen derom, att en förändring i gamla
vanor skulle medföra dryga kostnader. Fördommen är
ännu ofta så stor, att man vid framkastandet af en
vink om, huru den eller den önskvärda förändringen
äfven i ekonomiskt afseende skulle medföra vinst,
tvärt tillbakavisas med den utnötta frasen om
fädernas förträfflighet och att man rätt väl kan vara
belåten med det, hvarmed de åtnöjdes. I många delar
af vårt land ligger sålunda ännu i dag lika mycken
misshushållning i allmogens sätt att visa sin välmåga,
som brist på urskilning att rätt tillgodogöra sig
densamma. Hvem har ej till exempel sett, huru mången
odalman åt sig upptimrat ett hus med tvänne våningar
och vida större, än som rimligen behöfts? De flesta
af rummen, synnerligast de i öfre våningen, förblifva
ofta oinredda mansåldrar igenom och familjen jämte
tjenare sammanpackar sig i ett eller tvänne rum,
troligen till lika liten fromma för helsan, som för
sedlighetskänslan.
Ofta ser man bondens lyx egentligen utvecklas i bodar,
på loft eller vindar. Der sammanhopas massor af
bohagsting och klädesplagg. Dyrbara kärl af koppar,
tenn, messing, porslin, med mera, få der sin plats
och blifva sällan använda i hushållet, då man ej
vill låta de rara kärlen förlora nyhetens glans,
hvaremot till dagligt bruk ofta användas kärl af,
minst sagdt, tvätydig beskaffenhet. Väfnader af
såväl ylle som linne uppstaplas i stora högar; dun-
och fjäderbolstrar ligga der i stora förråder, och
klädkammaren företer ofta en förvånande myckenhet af
plagg. Täcken, schalar, hufvud-dukar och halskläden
paradera, dels upphängda på långa stänger, dels
förvarade i kring väggarna stående kistor. Denna
gömda rikedom skönjes föga i hvai;dagslifvet. Vindens
herrligheter voro förr och äro ännu mångenstädes
hela husets ära. Dit skulle gästen eller främlingen
föras, för att njuta undfägnad och för att beundra,
och förmögenheten mättes ofta efter .dessa förråders
myckenhet och beskaffenhet.
Vid närmare betraktande af dessa vanor, som ännu
qvar-stå hos en del af vår allmoge, kan man ej undgå
att finna, hurusom ganska betydliga kapital ligga
döda blott för att kittla en fåfänga, här mycket
mera orimlig än den, som klandras hos de så kallade
herrskaperna, då dessa åtminstone hafva den vinsten
af sin, att den bereder dem ett angenämare lif, hvari
kroppens helsa och själens tyftning, hvar i sin mån,
tillgodoses.
Vid den målning, som här blifvit gjord, kan väl
tyckas att en allt för bred pensel begagnats och att
teckningen långt ifrån passar in på flertalet af vår
allmoges representanter, och villigt medgifves, att i
flera trakter af vårt vidsträckta land ett förfinadt
lefnadssätt redan inträdt och att hemlifvet till följd
deraf der är fullt jämnförligt med de mera bildade
klassernas; men i många andra orter har bilden icke
desto mindre sin fulla motsvarighet. Helt och hållet
utom ramen för denna teckning ligga naturligtvis en
mängd orter .inom Skåne, Vestergötland, Östergötland
och Norrland, med flera, der allmogen ofta inrättat
sig på ett särdeles fint sätt.
Man säger att med den större bildningens insteg
skola de mera råa vanorna försvinna, Vi tro det
fullkomligt, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
