Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drag ur judarnas nyare historia. Anderson-Edenberg - Heimers harpa. "Hallfreðr".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
Om än judarnas ställning här i landet sålunda under
intet skede företett något motstycke till hvad
de fingo upplefva i andra länder, bebodda af hvad
man allmänt kallat och kallar stora kulturfolk, så
trycktes de i alla fall, äfven efter 1838 års medgift,
af undantagsförhållanden af sådan art och sådan
anledning, att billighetskänslan å ena sidan slutligen
måste möta det berättigade missnöjet å den andra
och undanrödja orsakerna dertill. Berättigadt kunde
nämnligen med allt skäl judarnas missnöje kallas,
ty deras undantagsställning i medborgerligt hänseende
berodde icke på någon deras för-verkan af förtroende,
icke på någon för dem såsom folk kännetecknande
handling af klandervärd eller brottslig natur, utan
uteslutande på hvad som alltid är och förblir en af
menniskans oförytterligaste rättigheter, på - deras
trosbekännelse, kring hvilken de dock veterligen
aldrig sökt samla proselyter.
Före riksdagen 1847-48 hade judarna ingått till
kunglig majestät med begäran om framställning till
riksförsamlingen, att de måtte vinna likställighet med
öfriga medborgare. Medan kunglig majestät funderade
härpå, kom frågan under riksdagens pröfning genom
en i borgarståndet af Göteborgsrepresentanten
C. F. Waern väckt motion. Denna afslogs väl då,
men återkom vid riksdagen 1851. Äfven då besvarad
med ett bleklagdt nej, förnyades den tredje gången
vid 1853 års riksdag. Den vann då särskildt den i
vårt offentliga lif bekante W. F. Dalmans understöd å
riddarhuset, och allmänna meningen hade nu så mognat,
att tre stånd, som ville gifva mer, afslogo utskottets
tuppfjätsförslag att bevilja judarna bosättningsrätt
i stapelstäder med minst fyra tusen invånare, ett
förslag, som presteståndet ensamt understödde. Ehuru
alla stånden fattat skiljaktiga beslut, blefvo
dock meningarna slutligen sammanjämkade, hvilket
hade till följd 1854 års författning, som öppnade
rikets alla städer för judarna, och sex år senare,
den 26 Oktober 1860, en kunglig förordning, hvarigenom
deras bosättnings- och egendomsbesittningsrätt äfven
utsträcktes till landsbygden.
Detta var resultatet af mer än sjutioåriga strider,
derunder humanitetens fana burits högt och rättvisans
sak förfäktats af många i vårt offentliga lif
mera kända och aktade män, hvilka derigenom gjorde
sig väl förtjenta om fosterlandets anseende såsom
kulturstat. Det bör här icke lemnas oanmärkt, liksom
judarna sjelfva icke heller lära glömma det,
att det hufvudsakligast är de frisinnade åsigternas
bärare i vårt land, de hafva att tacka, för att de
här så fort, som nu skedde, kommit i åtnjutande af
medborgerliga rättigheter beträffande yrkesutöfning. I
icke mindre grad rönte de från samma håll understöd,
när det sedan gällde och.vid 1870 års riksdag lyckades
att bereda judarna medborgerlig likställighet äfven
med hänsyn till det intellektuella arbetet. Nu mera
äro våra israelitiska landsmän, som bekant, icke
underkastade annan inskränkning, än den, som under
nuvarande förhållanden anses alldeles oundviklig, till
följd af deras från statskyrkan afvikande troslära. Så
räknar staten redan bland sina af lönade vetenskapsmän
och civila tjenstemän mosaiska trosbekännare, och
så väl Stockholm som Göteborg hafva sändt judar
såsom representanter i riksförsamlingen. I öfrigt
räkna våra flesta borgerliga yrken judar bland sina
utöfvare, om än handeln fått brorslotten. Särskildt
förtjenar det uppmärksammas, att flere af våra större
bokförlagsfirmor grundlagts och ägas af judar.
För närvarande hafva vi i riket fem ordnade judiska
församlingar: i Stockholm, Göteborg, Norrköping,
Karlskrona och Malmö. Enligt senaste folkräkningen,
den 31 December 1880, hafva dessa församlingar
respektive ett tusen ett hundra tio, fem hundra
nittiosju, fyrtiosex, tretio och ett hundra
fyrtioen medlemmar, deraf nio hundra sjutio män
och nio hundra femtiofyra qvinnor, alltså tillhopa
ett tusen nio hundra tjugofyra personer. Dessutom
hade till statistiska byrån från lutherska pastorer
anmälts judar, boende annanstädes än inom de nämnda
stadsförsamlingarna, men antalet af dessa har ännu,
när detta skrifves, icke hunnit utrönas. År 1875
utgjorde dessa sålunda i landet spridda judar ett
antal af tre hundra åttiofyra personer, bland hvilka
likväl israeliterna i Malmö, som då ännu ej bildat
egen församling, voro räknade. Det vissa är, att vårt
lands mosaiska trosbekännare under de, senaste tjugo
åren mer än fördubblats, ty 1860 års folkräkning
upptager ej fler, än ett tusen ett hundra femtiofem
personer. Denna tillökning är hufvudsakligen att
tillskrifva inflyttning, ty sedan vår äktenskapslag
blef ändrad derhän, att civiläktenskapet erkännes
såsom lagligt, hafva, som bekant, flera sådana
äktenskap mellan kristen och mosaisk trosbekännare
ingåtts, och ser man på de nyss anförda siffrorna,
kan det sägas ligga så godt som i sakens natur,
att antalet sådana hjonelag skall blifva allt större.
Aiadersoia-Ecieiiberg-
.an kom från fjärran land, med staf i handen,
rese lik han drog från trakt till trakt, Han var af
år och sorger tyngd, men branden I mörka ögat hade
ej sig lagt.
Omkring hans skuldra flöto silfverhåren Och skägget
böljade på kraftigt bröst; Med harpan, skatten ifrån
ungdomsåren, Han okänd vandrade i lifvets höst.
Man visste ej, hvad denne stafman varit, Ej heller
landet, som han kom ifrån, Men att han skådat bättre
da’r, som farit, Det trodde man om sångens böjde son.
Sin enda rikdom han i harpan gömde
För verldens blickar, der förvarad väl:
Hans diktnings bästa hopp låg der och drömde,
Förverkligadt uti en barnasjäl.
På enslig färd han plägade att stanna I spårlös
skogsbygd, uppå öde mö : Der släpptes barnet ut, och
gubbens panna Blef klar vid synen af dess ljufva ro.
Och siarlikt han harpans strängar rörde Och sjöng
till hennes djupa toners gång, Och barnet vid den
gamles fötter hörde Den gripande, den underfulla sång.
Allt, allt, han länge gömt i troget minne, Det hopp,
som än för skumma blicken log, Det sådde han uti dess
unga sinne, Och der det djupa, starka rötter slog.
Så gick han fram sin obekanta bana Med
Åslög-gudadrycken, med sin sång, I tro, att hvad hans
hjerta vågat ana, , En liffull sanning skulle bli’
en gång.
Völsungaättens saga uppå jorden Fick icke med ett
värnlöst barn dö ut, Hon skulle blomstra upp på nytt
i norden, Det var den gamles mognade beslut.
Uti en bondes stuga, sent i qvällen, Han en gång trött
af vägens mödor satt, På harpan spreds ett sken från
spiselhällen, Hon syntes hysa en förborgad skatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
