Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åländska anekdoter från Östersjö-kriget 1854, upptecknade af Herm. Hofberg. 1. En äfventyrlig ridt - Sexton Anor. Thore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Åländska anekdoter
från Östersjö-kriget 1854, upptecknade. af Herm. Hofberg.
1. En äfventyrlig ridt.
Hufvudstyrkan af vestmakternas flotta låg samlad på Lumparen och sände då och då mot Bomarsund ett glatt lag, hvilket modigt besvarades från fästningen. Då det visade sig, att denna knappt skulle kunna eröfras, genom att blott beskjutas från sjösidan, landsatte. engelsmännen en del artilleri och manskap, som slog läger vid Finnbo, en qvarts mil från Bomarsund. Då och då framskötos förposter för att rekognoscera terrängen framför fästningen och särskildt för att förvissa sig om, det inga detacherade batterier utom murarna skulle lägga hinder i vägen för ett hufvudanfall Från en af dessa rekognosceringar medförde soldaterna en dag några små, raggiga kosackhästar, hvilka de funnit betande ett stycke från fästningen. Som bytet var af föga gagn, blefvo hästarna också skötta derefter. De fastbundos med grim-mprna vid en gärdesgård samt fingo då och då en hötapp och ett ämbare vatten. När någon närmade sig, visade de en mycket missnöjd uppsyn, lade öronen intill nacken, grinade och slogo b akut. En dag stodo några engelska sjökadetter och betraktade de vilda bestarna. Plötsligt erbjöd sig en af ynglingarna att slå vad med kamraterna, att han skulle lösa den argaste hästen och utan betsel, endast med grimskaftet till tygel, rida en viss väglängd. Vadet ingicks. Den modige kadetten löste hästen och kastade sig upp på dess rygg; men knappt kände sig den otämda krabaten fri, förr än han i vildaste galopp satte af med sin ryttare ned mot fästningen. Förmodligen trodde ,man här att börja med, att den djerfve var en parlamentär, men då han ej visade något fredstecken, utan endast i vild fart rusade framåt, togs han helt naturligt för en oförvägen spejare och helsades med en gevärssalva.
Genom en synnerlig försynens skickelse träffades hvarken ryttare eller häst. Den senare, som var den, hvilken bestämde öfver ridten, måtte likväl ha funnit mottagandet i sitt gamla hem allt för ovänligt, ty på några få famnars afstånd från fästningsmurarna gjorde han "helt om» och ilade i stormande galopp med den af förskräckelse halfdöde kadetten tillbaka till Finnbo.
SEXTON ANOR
Ann-Sofi var uppväxt i ett slott
(Gör det samma, hvad det kunde heta);
Hennes blod det var så blått, så blått.
Och det fick minsann hon också veta!
Hvarje dag i slottets höga sal,
Prydd med sköldar och porträtt och fanor,
Hör hon idligt trummas sådant tal:
»Fröken, tänk på dina sexton anor!»
Se din stamfars bild! Din stamfar, tänk,
Var i slägt med sjelfva Voldmar Seier!
Anors glans är lifvets högsta skänk,
Som dig skiljer vida från plebejer!
Se din vapensköld med hjelmar krönt!
Se dess båda ädla, hvita svanor
I det gyllne fält med krans af grönt!
Tänk på dina sexton höga anor!»
Knappt förstår hon värdet af sitt Von
Och, till fasa för den stolta ätten,
Smyger hon ej sällan från sin Bonne
Och de vresiga familjporträtten;
Snart i ... stallet lilla fröken står
Lekande med Junor och Dianor:
– »Petterson, lyft upp mig, och han får
Gerna alla mina sexton anor!»
Snart får Ann-Sofi en guvernant,
Böcker, lexor, kalt och hela bråket.
Frökens hufvud är just ej briljant
Och har fasligt svårt för franska språket.
– »Om jag blott, gunås, fick min grammaire
I min lilla, dumma, stackars hjerna,
Gaf jag» – ofta så hon gråta plär –
»Alla mina sexton anor gerna!»
Hon blir fullväxt och förs ut en jul
Att i stora verlden kring sig titta.
Stackars Ann-Sofi! Som hon är ful,
Får på baler mestadels hon sitta.
– »Ack, jag gaf, att på en bal få bli,
Om just ej en sol, så dock en stjerna,»
– Suckar nu så bittert Ann-Sofi –
»Alla mina sexton anor gerna!»
»Prisas ej som vacker och förnäm
Jämt en romersk näsa? Dumma fabel!
Ingen herre finner angenäm
– Ack, det ser jag nog – min långa snabel.
Vore blott jag fjärdedeln så söt,
Som min egen kammarsnärta Malla,
Jag mot hennes lilla nästipp bot
Gerna mina sexton anor alla!»
Fattig är hon trots sin nobla ras:
Hon, som barn till slottsfruns döda broder,
Var i slottet tagen upp ... af grace.
Ingen ser dock hennes tårefloder,
Då sin lott hon känner tung och hård
Och ger luft åt hjertats qväfda galla:
– »Ack, jag bot mot någon ringa gård
Gerna mina sexton anor alla!»
Tiden gick dock hän så småningom.
Mera vacker blef hon ej med åren,
Mera rik ej heller. Ingen kom
För att fria till de gråa håren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
