Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sexton Anor. Thore - I den frie negerns hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-277-
– »Likagodt hvarfrån och hurudan»,
– Qvider hon hvar dag ’i långa banor’ –
"Finge blott jag en passabel man,
Gerna gaf jag mina sexton anor!»
Då hon ser, att hon skall dö som mö,
Blir hon from – det är en gammal regel –,
Men har ännu, fast ... »allt kött är hö»,
– Tyst! – små tête-à-têter med sin spegel:
– »Vore blott jag ännu ung igen,
Ja, en ful och simpel kammartärna,
Gaf jag» – så hon gnäller för sin vän –
»Alla mina sexton anor gerna!»
Grefveättens sista planta nu
Multnar neder obemärkt i gruset:
Slägten dog, och en beskedlig fru
Löste fröken in på Drottninghuset.
– »Den som hade sig en god kardus!» –
Mumlar hon, det hör till gummans vanor –
»Gerna bot jag mot en dosa snus
Hela skräpet: mina sexton anor!»
Thore.
Ett negerhem i Nord-Amerika.
(Teckning af Sellier.)
I den frie negerns hem.
Här är någonting för er», sade min vän, som just
icke var någon vän af de svarta. – »Ni ville se en
negerhydda; här ha vi en!»
Det var en koja af bräder, stödd mot en för detta
sockerqvarn. Rundt omkring hade ogräset fått växa som
det ville-, en liten gångstig, knappast märkbar och
på köpet belamrad med en hop skräp från hushållet,
förde oss till en, några trappsteg hög, skäligen
landtlig veranda. Några höns, sysselsatta att hacka
i sig hvad de kunde, togo vid vårt annalkande till
flykten och försvunno, högljudt kacklande, mellan
springorna på ett plank. En gris makade sig, med en
grymtning, motvilligt åt sidan, nosade på oss vid
det vi gingo honom förbi och följde oss sedan tätt
i hälarna, liksom nyfiken att få veta, hvad vi kunde
hafva att göra der uppe.
På verandan satt en negerqvinna och log rätt godt
åt sin ovige herre och man, som roade sig med att
lära sin son, en ungdom på ett par, tre år, att
hoppa. För hvarje gång, den lilles fötter vidrörde
golfvet, uppgaf han ett friskt och klingande skratt;
men så snart fadern åter lyfte honom i vädret, skrek
han högt af förfäran, hvilket dock ej hin-
drade honom att ropa »mer!» så snart leken tycktes
på väg att upphöra.
Vi nykomna – det vill säga min vän och jag, ty grisen
fann för godt att stanna nedanföre – stego långsamt
uppför trappstegen till verandan. Då negrinnan blef
oss varse, reste hon sig hastigt och såg ut, som
om hon icke riktigt visste, hvar hon skulle göra af
sina händer; pojken begrof sig lefvande i hennes kjol,
mellan hvilkens veck hans lifliga öga, med ett uttryck
af skrämsel, iakttog alla våra rörelser. Familjens
hufvudman tog ett par steg, för att gå oss till mötes,
men stannade derpå hastigt med ett förläget flin,
som blottade hela hans glänsande hvita tandrad.
»Nå, Sambo, min gosse», sade min följeslagare, utan
att ens helsa, »hur är det med dig?»
Sambo förklarade, att det vore ganska bra, det vill
säga, icke värst illa, det vill säga, att gossen
hade ondt för tänder och att grisen i förgår hållit
på att strypa sig, för det att...
»Så, att nu är du fri?»
»Ja, massa, fri!» Negern såg sig omkring med stolthet.
»Nå, hvad begagnar du din frihet till, då?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
