Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teori och praktik. G. C. Witt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teori och praktik.
Egen erfarenhet är den bästa lärdom.
För att icke i sjelfva rubriken till denna lilla
uppsats stöta emot den allmänt antagna meningen eller,
kanske rättare sagdt, villfarelsen, att teorien är
något förmer än praktiken, att teorien utgör grunden
för praktiken och så vidare, hafva vi skrifvit teori
och praktik, ehuru det, åtminstone enligt författarens
åsigt, förhåller sig tvärt om och således bör heta
praktik och teori. Hvad är teorien? En samling af
prakti-. ska rön, satta i system och derutaf härledda
slutsatser. Man kan väl tänka sig praktik utan teori,
men icke motsatsen, och om en teori fanns, men ingen
praktik, till hvad nytta vore då teorien? Det är dock
ingalunda vår mening att nedsätta teorien, utan blott
att genom en liten anekdot och ett eller annat bevis
framhålla dess beroende af praktiken.
Det var en gång, för att nyttja samma begynnelseord,
som användas i sagorna, ehuru följande berättelse
ingalunda är någon saga eller så kallad
skepparehistoria, utan grundar sig på en sann
händelse - allt nog: det var en gång i början af
vårt århundrade ett skepp, som låg till ankars
vid Dogger-Bank i Nordsjön. Chefen, på fartyget
var en framstående sjöman, derjämte teoretiker och
kalkylator, men hade det lilla felet att allt för
mycket lita på sina teoretiska beräkningar. Han
hade räknat ut med huru stor kraft vinden, under
olika kultjer, trycker på olika fartygs skrof och
tack-ling, beräknat tågvirkes styrka och hvem vet
allt, hvad för kalkyler han hade gjort! Då skeppet
gick till ankars, var laber bris, men vinden tilltog
alltjämnt i styrka och växte omsider till nära nog
half storm. Under tiden satt chefen i kajutan och
beräknade, huru länge fartyget skulle kunna ligga fast
för sitt ena ankare. Skeppet låg för babords ankare,
och styrbords* var klargjordt att fällas, om så skulle
be-höfvas. Sekonden, mindre hemmastadd i teorien,
men desto mer i det praktiska af sjömannayrket,
var på däck. Han skickade en underofficer ned till
chefen med följande underrättelse: "Vinden friskar,
man har måst sticka ut mera tåg-, sekonden frågar,
om han får fälla styrbords ankare?" Chefen svarade:
"Det är onödigt, ty det ena ankaret stoppar ännu
tillräckligt." En stund derefter tittar sekonden
sjelf in genom kajutdörren och säger: "Det blåser
bottenrefvad märssegels-kultje, ankartåget står
styft som en harpsträng, får jag låta gå styrbords
ankare?" "Jag har just nu räknat ut, att tåget håller
för mer än half storm. Yar lugn och lita på, att
ingen fara är för handen", svarade den räknekunnige
befälhafvaren. "Men när tåget brister, är det för sent
att fälla styrbords ankare, ty då springer det tåget
också", vågade sekonden invända. "Kommer aldrig i
fråga. Ni ser ju sjelf, att tåget håller-/?, återtog
chefen småleende och gnuggade förnöjd händerna,
triumferande öfver den lyckade beräkningen. Sekonden
gick åter upp på däck. Kort derefter fick chefen höra,
huru manskapet halade skot och brassar, och vid en
blick på den i kajutan varande kompassen, såg han
att skeppet ej längre låg vindrätt. Anande hvad som
händt, kastar han räkningen ifrån sig och skyndar
upp på däck, der han finner sekonden sysselsatt med
att lägga skeppet bidevind och tillsätta så mycket
segel, som möjligen kunde föras, utan att äfventyra
kantring. Ankartåget hade sprungit och sekonden,
som förutsett detta, hade vidtagit alla nödiga
förberedelser, för att hastigt komma till segels
och genom pressning med seglen kryssa sig fri från
lägervall. Något förlägen öfver det nederlag, teorien
lidit, godkände chefen sekondens åtgärder. -
Det händer stundom, i synnerhet inom de praktiska
yrkena, till exempel läkarens, juristens, sjömannens,
att en person, som vid examen visat sig äga berömliga
kunskaper i de ämnen, hvilka komma att tillhöra hans
verksamhet, sedermera i utöfningen af sitt kall är
betydligt underlägsen en annan, som med knapp nöd
slirat igenom examensfebern:
* Såsom temligen allmänt är bekant, kallas ett
fartygs högra
ett tydligt bevis på teoriens hjelplöshet, der den
praktiska förmågan saknas.
För att inse, huru redlös teorien är, om den tillämpas
utan stöd af praktiken, behöfva vi blott betrakta de
allra enklaste satser ur den mest teoretiska af alla
vetenskaper, nämnligen matematiken.
Om man ifrån en punkt C (fig. l här nedan) på räta
linien AB vill uppdraga en mot AB vinkelrät linie,
så är det alldeles teoretiskt riktigt, att ifrån C
af sticka två ytterst små lika stora delar CD och
CE, taga D och E till medelpunkter och med en radie
något större, än en af delarna, rita cirkelbågar,
som skära hvarandra i F, sammanbinda C med F och
utdraga linien CF hur långt som helst; men detta sätt
är praktiskt odugligt, ty hvarken våra ögon eller
våra instrumenter äro så fullkomliga, att någon
säkerhet sålunda ernås. Lägger man en linial efter
de tätt intill hvarandra liggande punkterna C och F,
så är det ingalunda säkert, att den blir vinkelrät
mot AB, ty afståndet CF är allt för litet att rigta
en lång linie efter. Ännu sämre går .det, om man med
en mycket lång radie samt D och E såsom medelpunkter
ritar cirkelbågar, som skära hvarandra i G, ty utom
det att DC och CE äro allt för små, komma bågarna
att gå så nära jämte hvarandra, att man har svårt
att se skärningspunkten.
F?
A
A S
H
DE
Om man tog punkterna D, E och F så nära hvarandra,
att de ej utan förstoringsglas kunde urskiljas,
och drog ut CF tjugo eller tretio fot, så vore det
i teorien fullkomligt rätt, men i praktiken rent af
vansinnigt. Hvarje förståndig linear-ritare eller
handtverkare, som behöfver göra en dylik konstruktion,
tager ett tillräckligt stort stycke, till exempel hela
AC, och afsticker det från C till II, ritar sedan
från A och H med en lagom stor radie cirkelbågar,
som skära hvarandra i K, och uppdrager CK.
Om en linie (fig. 2) är delad i en mängd olika stora
delar AB, BC, CD, med flera, och man skall kopiera
denna, så är det teoretiskt riktigt, att på den nya
linien först af-sticka AB från A, sedan BC från B,
CD från C och så vidare. Men detta är praktiskt
otjenligt-, ty vid hvarje af-stickning kan blifva en
för Ögat omärldig skilnad emot’ originalet, och är
delarnas antal mycket stort, kan slutligen en ganska
märkbar skilnad visa sig på hela liniens längd. Derför
bör man först mäta från A till B, sedan från A till
C och så vidare, det vill säga: man tager så många
mått som möjligt direkte från A och/ om den passare,
man har, ej är tillräckligt stor för hela linien,
tagas de öfriga måtten från den sista punkt, man
kunnat med säkerhet afsticka från A.
Yi hafva visat, huru ofullkomlig teorien är, om
den till-lämpas utan hänsyn till praktiken, men det
är ingalunda vår mening att frånkänna teorien sin
höga vigt och betydelse. Utan teori hade vetenskap
och konst aldrig uppnått sin nu sida styrbord, den
venstra babord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
