Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingen utom sin art. Egerius - Den kära gåfvan. En händelse från Karl XI:s "okändresor" bland den svenska allmogen, berättad af J. O. Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingen utom sin art.
L ur sväller ej, af dygdig harm, "I denna stund min
broders barm! En orm han råkat trampa på Och lexar
upp den syndarn så: »Sanfärdeligen jag förstår, Du
afgrundsleda skadedjur, Hur något väsende förmår,
Som du, förnedra sin natur! Förbannas ej från land
till land Ditt hala skinn, din lömska tand,
Och finns en röfvare, en tjuf, Som bytte rykte bort
mot ditt? Och» . v .
Här bröt ormen af hans tal: »Emellan bitter lott
och ljuf Står fältet här ej alltid fritt. Att jag af
födseln re’n är nödd Att heta få bad’ lömsk och hal,
Och du, att du till man är född - Har det berott på
eget val?"
Egerius.
X>en kiira g-af
En händelse från Karl XLs "okändsresor" t)land den
svenska allmogen, berättad af J. O.
Läfderna påstå, att det icke funnits någon svensk
konung, som tillbragt så lång tid af sitt lif
på hästryggen, som konung Karl XI. Mångenstädes
i vårt land äro också sägner i omlopp om denne
konung, som för sin omvårdnad om rikets ekonomi
fått det betecknande tillnamnet »den store
rikshushållaren». Dessa sägner, icke upptecknade
hvarken på papper eller pergament, hafva likväl gått
från far till son och bibehållit sig lika friska,
som när de första gången omtalades för den lille
pilten framför den sprakande vinterbrasan eller
medan skördefolket hvilade från sitt ansträngande
arbete. Den svenska allmogen hyser, dess bättre,
en synnerlig vördnad för dylika enkla sägner, och
denna allmoges historia är allt sedan Engelbrekts
dagar så fast hopknuten med våra konungars, att de
icke kunnat åtskiljas.
En mörk och ruskig höstafton, ett par år efter det
benbrott, som Karl XI år 1681 ådrog sig vid Kungsör
under ett jagtparti, syntes en ensam ryttare spränga
fram på en af de oländiga skogsvägar, -hvilka,
sparsammare än i våra dagar, genomskuro den dystra
Kolmorden, den mörka skogen, der stigmän öfverallt
lurade i snåren. Den ensamme ryttaren var insvept i
en fotsid, ljusgrå kappa, hvars krage var uppdragen
öfver öronen och vidrörde hattens slokiga brätten.
Oaktadt .höstmörkret sekund efter sekund började
blifva tätare, spelade dock ryttarens små skarpa
ögon spanande omkring efter något ljussken, som
tillkännagåfve närvaron af en mensklig boning, der den
ensamme kunde få torka sina nästan helt och hållet
genomblötta kläder och skaffa den trötte springaren
en väl behöflig hvila jämte åtföljande foder.
Högstammiga och drypande af regn reste sig Kolmordens
träd omkring den ensamme ryttaren; icke så sällan
kom han
fram till ett vägskäl, der tre, ibland fyra,
skogsstigar utgrenade sig-, han valde en, och icke
långt deretfer kom han tillbaka till samma vägskäl.
»Här är jag alldeles bortkommen», mumlade han för sig
sjelf, då han för ’tredje gången inträffade på samma
ställe. »Jag måste väl tillbringa natten på det här
dystra stället.»
Den ensamme ryttaren var, såsom läsaren troligtvis
redan gissat, ingen mer och ingen mindre än konung
Karl XI. Här ofvan nämndes, att ingen svensk konung
före eller efter honom suttit så mycket till häst-,
härtill kan också läggas, att ingen svensk monark
så ofta, som Karl XI, plägat färdas omkring bland
sitt folk, i afsigt att göra sig förtrogen med dess
önskningar, dess glädje och dess bekymmer. Under
dessa sina färder var han alltid enkelt klädd, med
den historiska gråa kappan kastad öfver drägten. Han
liknade mera en simpel underofficer, än en konung,
och af folket benämndes han företrädesvis med
smeknamnet: Gråkappan. Under denna enkla dr ägt, detta
tillbakadragna uppträdande, klappade ett visserligen
hetsigt, men ändock i grund och botten varmt och
fosterländskt hjerta, som deltog i undersåtarnas
bekymmer, lika så väl som i deras fröjder. De först
nämnda sökte han också att så mycket som möjligt var
af hjelpa, i synnerhet om de orsakades af herremännen,
hvilka den tiden på alla upptänkliga sätt sökte
pina alla, som voro beroende af dem. Det är derför,
som den elfte Karl, oafsedt sin stora och gagneliga
sparsamhet, intager ett så framstående rum i folkets
sägner och föreställningar. "
När den kunglige ryttaren för tredje gången kom
tillbaka till samma utgångspunkt, valde han på måfå
en af de smalaste stigarna och lät hästen i sakta
mak arbeta sig fram
St, Familj-Joam, 1881,
37,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
