Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den kära gåfvan. En händelse från Karl XI:s "okändresor" bland den svenska allmogen, berättad af J. O. Åberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
på den. Färden hade icke räckt särdeles länge,
förrän ett gnäggande från det genomvåta djuret fäste
konungens uppmärksamhet på omgifningen.
ȁh", sade han och klappade smekande det trogna
djurets hals, »du har godt förstånd, du. Du har,
förr än jag, sett ljusskenet der borta."
- Ju närmare konungen kom den menskliga boningen, dess
tydligare framträdde icke blott ett ljussken, utan
flere, som rörde sig af och an på den ännu i mörkret
inhöljda gården. Derjämte trängde också ett i styrka
allt mera tilltagande sorl fram till konungens öron.
»Förmodligen är här gästabud», tänkte Karl XI-
»hvarför orkade inte Wachtmeister och de öfriga att
följa mig! De gå nu miste om en skön stek, må hända.»
Med dessa ord hoppade konungen af hästen, band
honom vid ett afsides stående träd och närmade sig
boningshuset. Dörren till hvardagsstugan stod en smula
på glänt; den flammande elden i’ spiseln upplyste
klart äfven den minsta vrå i rummet och spred en väl
behöflig värme ända ut i den lilla förstugan.
Då kungen ämnade stiga öfver tröskeln, hejdade han
sig plötsligt och drog sig ett par steg tillbaka. Det
var ett utrop inifrån stugan, som kom honom att draga
sig undan så länge. Detta utrop ljöd: .
»Nej, om också sjelfvaste kungen komme hit, skulle han
ej kunna hindra mig från att låta lagen ha sin gång.»
Karl XI for ett par slag med handen öfver pannan. Hans
små, skarpa ögon gnistrade af vrede, och de af rörelse
skälfvande läpparna tillkännagåfvo tydligt, att en
storm var lös i hans inre och att det ej behöfdes rätt
stor anledning, att få den till att bryta ut. Se här
den tafla, som framställde sig för Karl XI:s blickar!
De få husgerådssaker, som funnos i det medelstora
rummet, voro kastade om hvarandra, liksom om röfvare
höllo på att husera der. På en upp- och nedvänd kista
satt en gammal gråhårsman med ett träben och iklädd en
urblekt och sliten ryttaruniform. Mellan hans knä och
’med det tårdränkta anletet kvilande mot den gamles
bröst, samt med ena armen omfattande en tre års gammal
pilt, låg en ännu ung qvinna. Då och då fästes hennes
blickar med en viss ängslan och rädsla på en ung,
kraftfullt byggd man, som icke många alnar derifrån
stod lutad mot väggen och oaf-vändt betraktade den
tjocke kronofogden och hans med-hjelpare, under
det de höllo på att mäta ut den fattiga familjens
egendom. Det låg någonting i den unge mannens blickar,
som förskräckte qvinnan, hans unga hustru, och som
kom henne att bedjande utropa:
»Yar lugn, Sven; kanske är hjelpen närmare än vi ana!»
Det var till svar härpå, som fogden utbrast, i det
ett bredt hånleende spelade kring hans läppar:
»Nej, om också sjelfvaste kungen komme hit, skulle han
ej kunna hindra mig från att låta lagen ha sin gång.»
Karl XI tyckte icke illa om dessa ord, det märktes
tydligt på hans utseende. Han var på vippen att
stiga in i stugan, men hejdade sig. Osedd ville han
taga kännedom om, huru hans tjenare foro fram mot
det fattiga folket, ty han hade hört mycket talas
derom. Genom den på glänt stående dprren kunde
han också se och höra allt, som försiggick o inne
i stugan.
»Åh, det tror jag inte», genmälde den grånade knekten,
i det han rätade upp sig och såg fogden stinnt i
ansigtet. »I, höge herrar, faren fram, som om I voren
allsmäktiga. Finge kungen veta det, så ...»
»Se så, far», afbröt den unge mannen och trädde fram
till den gamle, »vi skola hafva vördnad för lagen,
det hafven I ju alltid inplantat hos mig, allt sedan
jag var en liten parfvel. Visst är det hårdt att lida
nöd», fortfor han och grep sin unga hustrus hand,
»men säg mig, Anna, du vill ju icke förtröttas i
arbete med mig för gamle far och vårt barn?»
»Nej, Sven», ljöd det från den unga qvinnans läppar,
under det hon med förklädessnibben torkade bort
tårarna ur
ögonen. »Yi skola arbeta i vårt anletes svett,
och Gud skall j då nog understödja oss.»
Fogden hade icke på en lång Stund sagt ett enda
ord. Men då han hörde de tröstande ord, med hvilka
de unga makarna sökte stärka hvarandra till den
förestående kampen mot nöd och bekymmer, kunde han
ej tiga längre:
»Åh, det der modet faller nog», sade Jaan under
ett bittert skratt. Men liksom hade han ångrat sig,
fortfor han med en ton, som han försökte att göra så
len som möjligt:
»Jag rår verkligen inte för, att det gått så långt.
Stränga j bud från landshöfdingen, att utan
medlidande kräfva ut gärden till kunglig majestät
och kronan, hafva tvungit mig härtill. Och som I
veten, har jag redan väntat länge nog, nu törs jag
inte gifva er längre uppskof.»
»Det kännes grufveligt hårdt för en, som gifvit en
del af sin kropp för konung och fädernesland, att
bli utvräkt under bar himmel nu, då vintern snart
tillstundar. Ja, det svider mera, än när jutens kula
slet af mitt ben vid Lund, men,...»
Den gamle ryttaren, som många gånger i sin lefnad sett
döden rakt i ansigtet på slagfälten, ryggade nu för
den stundande nöden. Obemärkt af son och sonhustru,
petade han bort en tår, som höll på att trilla ned i
det långa skägget. Derpå lyfte han sakta och under
rörelse upp den lille sonsonen, såg honom länge i
de stora, ljusblåa ögonen, hvilka med ett uttryck af
djup rädsla nästan o af vändt voro fastade på fogden
och hans medhjelpare.
»Stackars barn», tänkte han för sig sjelf, »du går
ingen ljus framtid till mötes, du!^
»Se så», yttrade i detsamma fogden, under det han såg
sig omkring i rummet, »nu ha vi väl tagit allt, kan
jag tro. Men, hvad är det, som blänker der borta?»
fortfor han och gick fram till spiseln. ȁh, din
gamle lufver, ... du ...»
Oaktadt den gamle knekten till följd af träbenet
icke kunde vara så snabb i rörelserna som fordom, var
han dock nu förr framme vid det blänkande föremålet,
än någon af lagens tjenare.
»Aldrig skall jag lemna denna ifrån mig!» skrek
kämpen från Lund och omfattade med båda händerna en
lång huggvärja, på hvars klinga en mängd blodfläckar
utvisade att den flitigt begagnats. ȁtminstone skolen
I ej få den sådan, den nu befinner sig.»
Förgäfves badö Sven och Anna den gamle, att icke
sätta sig emot fogden. Den gamle var obeveklig.
»I veten ej, hur kärt detta vapen är för mig», ropade
den gråhårige krigaren. »Jag har icke tillförne
omtalat det för er, men nu vill jag göra det. I
bataljen vid Lund vågade sig kung Karl för långt fram
bland fienderna. Yi sågo det och skyndade till hans
hjelp. Mig var det också för-unnadt att bräcka skallen
på en jute, som hade fattat kungen i ena armen, under
det han riktade en karbin mot honom. Kungen blef fri,
och när striden var slut, gaf han mig den här värjan,
och veten I hvad han då sade? Jo, så här sade han:
’Gamle vän, lemna aldrig den der värjan ifrån dig,
ty den passar endast åt dig.’ ’Lita på det, herre
konung’, svarade jag, ’förr än någon annan blir ägare
af den, skall jag bryta sönder den’.»
Fogden syntes icke så litet tvähågsen om hvad han
skulle företaga. Det långa vapnet hade i hans ögon
dock ett allt för högt värde för att lemnas qvar.
»Farfar», utbrast i det samma Anna, »lemna nu
godvilligt värjan åt fogden. I gören ju ingenting
dermed nu!»
»Ja, gör det, far», menade också Sven. »Det tjenar
ju till rakt ingenting att vägra längre.»
Den gamle knekten såg en stund under vexlande
sinnesrörelser på det långa och af blod rostiga
vapnet. Förde ej åsynen deraf den gamles tankar
tillbaka till förflutna år och strider mot landets
fiender?! Jo, hvar och en af de innevarande sågo det
tydligt på gubbens miner.
»Nå», sade ändtligen fogden, i det han närmade sig
den gamle. Denne spratt till och gick ett par steg
tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
