Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. IV. Genom drufvornas land till ostarnas. (Forts. från föreg. häfte.) - Gröngölingen. (Picus viridis, Lin.) W. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
tog sig ut här inne i bergakungens korridorer. Skottet
kostade naturligtvis en franc. . Men vi voro
likgiltiga nog att icke vara nyfikna och vägrade,
dock mindre af sparsamhetsskäl, än af fruktan
för det nervskakande i det fasansfulla oljud, som
skulle uppstå af detta akustiska rön, hvars effekt på
somliga personer vägvisaren med odiplomatisk öppenhet
på förhand särdeles lifligt hade skildrat. "En
åskknall och ett kanondunder är ett ingenting mot
detta bösskott», beskref den okloke, unge mannen, men
såg litet skamflat ut, då vi förklarade oss ha fått
nog af bastrummekonserten endast genom hans målande
beskrifning. Han satte sin bössa tillbaka i ett hörn
och stirrade ned i den hvitskummande, underjordiska
floden, liksom hade francstycket glidit ur häris hand
ginaste vägen ned i de kullbytterande böljorna.
Dock, hans goda humör vände inom kort tillbaka, när
han mottog en liten, värdefull handtryckning särskildt
för sin lifliga skildring. Ja, hans vältalighet
öfverflödade nu i de mest detaljerade målningar öfver
skottets verkningar. »Gångbron darrar», deklamerade
han, »bergväggarne skälla .och morra, likt arga
hundar, och allting tyckes vilja sammanstörta vid
lufttrycket.» Yi kunde också lätt föreställa oss
detta akustiska under här inne i det sken-bära lugnet,
som vid vissa vindar dock på det våldsammaste stores,
och der floden på somliga ställen flyter så stilla,
som vore hon en spegelklar damm, medan hon några
alnar längre bort skummar af vrede.
Ja, underbart var det i sanning att befinna sig på
dessa s vigtande tiljor, dem djerf het och vinstbegär
mäktat fastnagla öfver gapande af-grunder inne i
jordens innanmäten och till hvilkas belysning endast
en knapp dager smyger sig in der uppifrån, likväl
blott på enstaka ställen, hvarest en liten glimt af
sommarhimmelen framskymtar! Den mystiska halfdagern
gör föremålen ännu mera dystra och trollska. Ja, en
nervsvag person, som vore innestängd ett par dagar
i Gorge du Triént, skulle säkert sluta med att bli
sinnesrubbad.
Med lättade hjertan lemnade vi derför »Tartaren»
och andades å nyo in den friska sommarluften från
det tjusande landskap, som utgjorde antichambern till
bergakungens palats.
Dock - »en avant, messieurs et mesdames!» tillropade
oss den muntre kusken, som genom sin frispråkighet
höll på
Tretåiga hackspetten.
att öfvertala oss till en liten tripp med hans lätta
fordon ända öfver gränsen in i Italien, då vi endast
behöft bli borta öfver natten. Men vi hade nu alla
genom ett energiskt beslut för denna gång slagit »la
bella Italia» ur hågen, för att så mycket grundligare
bese det tjusande Schweiz, och vi bestämde derför
den lilla staden Martigny till ändpunkt för dagsresan.
Strax bredvid staden ligger på en ansenlig, enstaka,
sockertoppslik bergshöjd det år 1260 byggda slottet
Batiaz, till hvars ruin vi gjorde en högeligen mödosam
fotvandring midt under middagshettan. Svindlande
bråddjup på alla sidor och bristen på ledstänger
vid den smala gångstigen tvungo oss att der och hvar
nästan krypa fram på händer och fötter.
Omsider voro vi dock lyckligen framme och inne i
den svalkande ruinen, som vaktades af en gumma med
ett par getter. Hon hade sin bostad i en af hålorna,
framlade en bok, i hvilken man skulle namnteckna sig,
och utkräfde derpå naturligtvis sin halfva franc
person, för hvilken samma vi köpte oss rättigheten
att blicka omkring på hennes lilla robinsonäd der
uppe bland fjellen.
Dock, entreafgiften lönade väl mödan, ty när den gamla
med ett påtändt ljus i handen lyst oss uppför den
nattsvarta, alnsbreda trappan, byggd inne i sjelfva
de famnstjocka murarna, upp på krönet af tornet,
häpnade vi öfver den i sanning storartade utsigten
åt alla sidor. Khoneda-len med sina romantiska
vyer och Berneralperna med sina snötäckta toppar
gåfvo oss en timmes sysselsättning, för att riktigt
inpregla det imposanta bildergalleriet i vårt minne,
medan underliga tankar drefvo sitt spel i vår fantasi
bland dessa murar, som uppbyggdes för så många sekler
tillbaka. Hvilkas fötter hade då trampat den trånga,
fönsterlösa vindeltrappan? Hvilka blodiga strider,
- med hvilka vapen och för hvilken sak - hade då
utkämpats på dessa vallar och gårdar, der nu de
två getterna fredligt betade, medan de båda yngsta
resenärerna bland oss hvar på sin plats aftecknade
den pittoreska ruinen?
Ändtligen togo vi farväl af enslingen der uppe, den
qvinliga kommendanten på den förfallna fästningen,
och af hennes garnison, de två getterna.
(Forts.)
(Pions
skogsfåglarnas ordning och dess underordning klättrare
hör hackspettslägtet, som hos oss representeras af
icke mindre än tio särskilda arter. Med undantag af-en
enda art, hafva alla »para tår», af hvilka två äro
riktade’’framåt och två bakåt. Den hackspettsort,
som är annorlunda utrustad, kallas också tretåiga
hackspetten (se teckningen här ofvan).
Den största hackspettsarten är svarta hackspetten
eller spillkråkan, som har en längd af aderton tum,
och den minsta är lilla hackspetten, hvilkens längd
är sex tum. ’
Näst den största af våra hackspettar är gröngölingen,
också kallad gröna hackspetten, grönspetten och
gyllenrännan, som är emellan tretton och fjorton tum
lång. Denna fågel är ibland Skandinaviens vackraste
fåglar, af hvilka siden-
Lin.)
svansen i detta fall med skäl torde kunna få anses
intaga platsen nummer ett, och bland våra hackspettar
är gröngölingen onekligen den vackraste. I afseende
å färgernas fördelning och bjerthet påminner
gröngölingen mycket om den gröna papegojan, om man
endast förbiser den olika näbbformen.
Gröngölingen är, såsom man af blotta namnet kan
sluta, grön, dock med den inskränkning, att den
gröna färgen är å öfra kroppsdelarna mera intensiv,
men å de undra öfver-gående till grönaktigt grå,
och så har han en vackert kar-mosinröd kalott. Benen
äro grönaktigt blygrå. Näbben är mörk, nästan svart,
med någon stötning i grönt underst invid roten. För
öfrigt prunkar gröngölingen med svarta, hvita, gråa
och gula fjädrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
