Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gröngölingen. (Picus viridis, Lin.) W. A. - Bilder från Prag. III. Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
297
Hannen är något större än honan. I öfrigt äro könen
lätt särskilda derigenom, att hannen har ett rödt
streck bakom hvardera näbbviken, hvilket deremot icke
förefinnes hos honan, och det svarta på hufvudets
sidor är större hos hannen, än hos honan.
Öfver hela Sverige förekommer gröngölingen, som
företrädesvis uppehåller sig bland löfträd. Sådana
trädgårdar, uti hvilka finnas gamla askar, äro,
särdeles höst och vår, en kär tillflyktsort
för gröngölingen, hvilken icke året om håller
till på samma ställen, åtminstone i närheten af
mennisko-boningar. Här och der i mellersta Sverige,
hvarest han vår och höst synes förekomma talrikast,
försvinner han alldeles fram på senhösten och visar
sig derefter först mot slutet af Februari. Då, och
ännu mera i Mars, höres vidt omkring hans gälla och
såsom vårförebud rätt behagliga: -»Gi-gi-gi!» - Detta
är gröngölingens kärleksspråk, hvilket talas något
högre och mera decideradt af hannen än honan, såsom ju
Der inne i det lilla fridfulla gröngölingshemmet ökar
mamma gröngöling i April-Maj trefnaden med sina från
fem till åtta hvitglänsande ägg, hvilka äro en och
en half tum långa och en tum tjocka. Dessa rufvas af
både hannen och honan till skiftes.
Ungarna, hvilka uppträda offentligen först fram i
Juli, äro ganska olika sina föräldrar och hafva å
öfre kroppsdelarna blott en grönaktig anstrykning,
varande i öfrigt på rygg och skuldror brunaktiga med
ljusa fläckar och koketterande med gul öfvergump, som
för resten är både ljus- och mörkfläckig; kalotten är
grå, men Yöåprwfo’g, ett svart, hvit-prickigt streck
går från underkäkroten, och hufvudets sidor samt nedre
kroppsdelarna äro svartfläckiga på smutshvit botten.
Allt hvad hackspett heter, och följaktligen det vackra
gröngölingsparet med, lefver i troget engifte, och
det vill synas såsom skilde sig icke de båda makarna
åt under vin-
Parti af gamla judiska kyrkogården i Prag.
(Teckning af J/. Weldi; se uppsatsen »Bilder från
Prag-» å följ. sida.)
också anstår den manliga styrkan och den qvinliga
modestien. Detta gröngölingarnas kärleksspråk kalla
sörmländingarna »vårspel».
Under vårspelet närma sig de kärleksdruckna
gröngölings-äktenskapskontrahenterna så småningom
hvarandra. Komna på samma träd, leka de »ta fatt»,
men långt från »tafatt», stammen rundt om, än i
zigzag, än i spiral, alltjämnt uppåt, hon före och han
efter, men ingendera stående den andra efter i smidig
klättringsförmåga under ständigt erotiskt tissel och
tassel och de ömmaste ömsesidiga kärleksbevis.
Gröngölingsparet gör sig just icke synnerligen stora
besvär med sin bobyggning, ty för dess familjelif är
blotta bottnen i en, af naturens gnagande tand gjord,
urhålkning uti något gammalt löfträd tillräcklig. Tänk
hur mången, som i detta fall skulle vilja vara
gröngöling!
Boets in- och utgång formar dock gröngölingsparet
med egna näbbar vanligen cirkelrundt och ganska högt
från marken.
tern, ty äfven då träffas vanligen två och två
gröngölingar, antagligen hanne och hona, i hvarandras
närhet.
Gröngölingens flygt är låg och (såsom alla
hackspettars) vågformigt upp- och nedstigande. På
marken, der han ofta är stadd i undersökning af gamla
stubbar och murken ved, hoppar han jämnfota. Han
är i rastlös verksamhet for sin existens. Nattetid
sitter han (och hans nio slägtingar) icke, såsom
de flesta andra fåglar, på en gren och sofver, utan
ligger som annat folk, ehuru icke i snickrad säng,
men väl under tak, nämnligen i något ihåligt träd. Så
ock under ruskväder midt på dagen.
Gröngölingens födoämnen äro insekter samt deras
af-komma i såväl larv- som pupptillstånd. Om och
när ingenting annat uti matväg står till buds, såsom
om vintern, helsar gröngölingen på i myrstackarna,
hvarest han lemnar större eller mindre strutformiga
spår efter näbben. I eller vid löfskog belägna gårdar,
der bin finnas, händer ibland, att grön-
1881,
38,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
