Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Bilder från Prag. III. Anderson-Edenberg
- En gammal jägare
- Mormors guldkorn. Viktor Moll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
teologiska lärdom kallad den böhmiska judendommens
orakel, och äfvenledes högt ansedd för sina insigter
i fysik och matematik, hvarigenom han kom i beröring
med den bekante danske astronomen Tycho Brahe, hvilken
vistades vid Rudolf II:s hof och ligger begrafven i
en af Prags kyrkor.
Med en munvighet och ett minne, som väckte vår
förundran, berättade vår vägvisare hvarje märkelig
vårds betydelse, men när vi vid namnet Tycho Brahe
anmärkte, att han nära nog kunde räknas som vår
landsman, och när klockaren, blef underrättad om, att
vi voro svenskar, såg han på oss med en stel blick,
vände oss ryggen och gick utan att vidare yttra ett
enda ord. Det var tydligt, att han tog oss för värdiga
ättlingar till afskyvärda fäder eller, med
andra ord, till sannskyldiga rättsinnehafvare af
det förbannelsens arf, som Königsmarks krigsknektar,
svenskar mera till namnet, än i verkligheten, samlat
åt sina efterkommande vid Prags plundring. Vi kunde
ej göra, annat än skynda efter och söka upp vår vagn,
kring hvilken några tjogtal menniskor, mest tiggare,
åter samlats, men hvilka klockaren nu lättare än
förut skingrade med att under åtbörder af afsky
ropa: »Fly, fly! De äro svenskar, de äro svenskar!»
Och dessa ord fortplantades judegatan igenom, så att
vi vid afresan voro fria från all närgångenhet och
mera betraktades, tror jag, som fruktansvärda odjur,
än som fredliga resande. Till och med kusken, som
med förut icke sedd ifver manade på hästarna, tycktes
angelägen att blifva oss qvitt så fort som möjligt.
Anderson-Edenberg.
*
En gammal jägare.
(Se teckningen å sid. 301.)
Det är vinter — om också ej hvad man kallar en äkta
nordisk: — den ljusblå himmelen är halft beslöjad
af dunster; vid horisonten simmar ett och annat
moln, med utsigt öfver aflöfvade skogar och halmtak;
solen står lågt och det är rimfrost på marken. Det är
en bister tid för de stackars kräk, som vaktas och
hetsas af både folk och hundar; ingen tillflyktsort
är för dem längre rätt säker sedan de ej ha löfvet
att gömma sig bakom. För öfrigt går det heller
ej an, att ständigt gömma sig; hungerns sporre är
starkare än försigtighetens tygel. Man får lof att
lemna sitt jämnförelsevis, »lugna bo», men det är
icke nog med att visa sig blott på några få stegs
afstånd från detta, ty mat växer nu för tiden icke
litet hvarstädes. Nödvändigheten drifver och hoppet
lockar långa vägar, men det lyckas ej att taga ett
fjät, om aldrig så lätt, som ej lemnar sitt spår för
öfvade ögon och näsor.
Hur det kan gå, ses af vår bild. Här är det ej
mindre än två, som gjort ett högst olyckligt möte;
två bröder eller goda vänner, i alla händelser två
olyckskamrater, som fått sin bane så godt som på en
gång, och det af en, som icke är någon fuskare i
yrket. Det är en gammal jägare, som knäppt dem med all
den säkerhet och kallblodighet, en lång vana förlänar,
och som för öfrigt är hemma i byn här intill.
Man ser också på drägten, att han icke är någon
söndagsjägare: hvad särskildt beträffar hans varma,
ludna mössa, så är den ett minne af något bland hans
tidigare offer, kanske farfar eller något dylikt, till
den, som fått släppa till skinnet i dag. Utseendet
är i öfrigt hvad man kallar vanligt, men röjer en
sjelfbeherskning, som icke hör till de vanliga; säkert
är, att man här ej finner något af den förtjusning,
en »gröngöling» skulle kännt vid ett så lyckadt
skott. Skottet är bra, det vet nog han, som gjort det,
också, men han har hvarken skäl att förvånas eller
högmodas deröfver. Det är länge sedan i verlden han
det hade, och nu för tiden tar han sig icke stolt af
vare sig beröm eller klander. Händer det honom någon
gång, att han kommer hem med väskan tom, så är det
derför, att ingenting funnits att skjuta. Hunden är
icke mindre bondlugn, han, än hans herre; han väntar
utan all otålighet på, att denne skall stoppa in
äfven den stek numro två, han håller i beredskap, ja,
verkligen håller, utan att derför hugga tand i den.
För att uttrycka sensmoralen af det hela, hvilken
tillika förmodligen för ögonblicket är både jägarens
och hundens tanke, så lyder den så här: »Visserligen
bör man aldrig jaga två harar på en gång, men är
det så, att man kommer öfver dem, så få de skylla
sig sjelfva.»
*
Morrnors guldkorn.
Mormor, hvem kan henne glömma,
Hon, som i vår hjertegömma
Lagt så mycket skönt och godt,
Hon, som vetat uppå färden
Genom lifvet här i verlden
Strö ut guldkorn, hvar hon gått!
Föga mins jag utaf henne
Utom, som jag tycker, tvänne
Blida ögon, som hon bar;
Men ändå kan jag förnimma
Hennes guldkorn tydligt glimma
I mitt inre här och hvar.
Ty då hon som späda hade
Oss om händer, tyst hon lade
Sina guldkorn välbetänkt
In i sina sagor redan,
Hvarifrån de säkrast sedan
In i våra hjertan trängt.
Hennes älskligaste saga
Vill jag nu försöka draga
Fram ur djupet af mitt bröst;
Hvad jag aldrig dock kan härma,
Det blir hennes lif och värma,
Klara blick och blida röst:
»Der gick helt vis en ung munsjör
Med spade, flora och portör.
Bland ängens blomsterbarn han gick
Med kännarmin och kännarskick.
Der stod en lilja hvit och skär
Och hviskade: kom hit och lär!
Jag har en saga, jag, hos mig
Om hjertats renhet, just för dig.
Der satt en klocka blå och skön
Och ringde blommorna till bön:
Du gosse, vet du, att du här
Uti Guds stora tempel är?
Der satt en smultronfrukt så röd
Och mognade i solens glöd:
En sommar har jag på mig blott;
Ett lif, en evighet du fått.
Men gossen hade icke tid
Att uppehålla sig dervid;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 00:33:55 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/famijour/1881/0303.html
