Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gröngölingen. (Picus viridis, Lin.) W. A. - Bilder från Prag. III. Anderson-Edenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298
gölingen uppträder i egenskap af bislagtare, den
enda, ehuru ganska sällsynta, Afhandling, för hvilken
gröngölingen är känd.
I hela hackspettslägtet, som är utrustadt med
metmasklik, klibbig, tunga med bakåt riktade hullingar
och hornskodd spets, finnes ingen, som har längre
tunga, än gröngölingen, hvadan han måste anses såsom
slägtets mästare I förmåga att fånga insekter.
Genom sitt förtärande af alla sorters insekter, som
skada skogars och planteringars träd, är gröngölingen
en högst nyttig fågel i egenskap af skogspolis. Han,
liksom hvarje nyttig menniska, gagnar sålunda det
allmänna genom att arbeta för sin egen existens.
Gröngölingen är ätbar. Naturligtvis äro dock ungarna
i detta fall att föredraga framför de gamle. Men
jag- vågar hoppas, att ingen af rått matbegär till
gröngölingskött eller genom okynnig skjutlusta
förgriper sig på den vackra och nyttiga fågeln,
ty sådant är, att jag så må säga, både synd och skam.
På sina ställen anses gröngölingen vara en mycket
tillförlitlig väderleksspåman. Man vill nämnligen
påstå, att, om eller när han skriker sitt: "Gi-gi-gi!»
lågt och entonigt, det blir vackert väder, men att
om eller när han skriker mycket högt eller skarpt,
det blir nederbörd inom trenne dygn och om eller
när han kommer nära inpå husen och skriker, det blir
riktigt ruskväder.
W. A.
m.
1880 års årgång af denna tidskrift, sid. 112 och 141,
hafva vi meddelat två bilder från Böhmens gamla och
intressanta hufvudstad. Yåra läsare finna här sid. 297
en tredje. Den framställer ett parti af den gamla
kyrkogården i Prags judeqvarter, en del af staden,
den ingen resande bör underlåta att besöka, ty hvad
han der får skåda, möter ej hans blickar alla dagar.
Judeqvarteret i Prag upptager en af stadens sankaste
och följaktligen osundaste delar, gamla stadens
nordvestra vinkel, omfluten af Moldaufloden. Det
utgöres, såsom nästan alla judeqvarter i de större
europeiska städerna, af en samling oräkneliga ruckel,
uppstyltade på ett häpnadsväckande sätt utefter
trånga och krokiga gator, der frisk luft tyckes vara
en lika sällsynt gäst som renlighet och der armodet
vid hvarje steg möter besökaren i trasiga kläder,
bedjande blickar och utsträckta händer.
Då undertecknad i sällskap med en landsman för
några år sedan på genomresa uppehöll sig i Prag,
besöktes naturligtvis äfven judestaden, efter 1848
kallad Josephsstadt. I anseende till tidens knapphet
måste vi anlita åkdon, för att förflytta oss från
det ena sevärda stället till det andra, och så
kommo vi en brännhet Augustidag äfven åkande,in i
jude-qvarteret, der, att dömma af den uppståndelse,
vår ankomst väckte, rullandet af vagnshjul måste
höra till sällsyntheterna. Om man klappar med käppen
i en myrstack, blir rörelsen bland dess invånare ej
lifligare än här. Ur bodarna i jordvåningarna, hvilka
synbarligen endast utgjorde upplagsplatser för lump
och allt slags skräp, ordentligt framvältrade skaror
af halfnakna, svartögda och krullhåriga barnungar,
half- och fullvuxna personer, qvinnor och män, att
ej tala om dem, som nyfiket uppfyllde fönstren - alla
nästan utan undantag mera höljda af smuts, än skylda
af kläder. Med knapp nöd kunde vi komma fram genom
den påträngande skaran och kusken måste oupphörligt
med höga rop varna de - närgångnaste för hästarnas
hofvar eller vagnens hjul. Emellertid anlände vi
omsider till judeqvarterets största märkvärdighet,
den gamla synagogan med’ dess kyrkogård, och funno i
församlingens klockare en lika villig, som talträngd,
förevisare, sedan han med några ampra tillmälen
afvisat den oss förföljande tiggareskaran.
Han visade oss först den gamla synagogan, en
högst sällsam byggnad, halft nedsjunken i jorden
och öfverdragen med en tjock, svartgrå skorpa af
stelnadt mögel, och anförde en sägen, den han
sjelf skänkte all tilltro, att detta Jehovahs
tempel skulle hafva blifvit uppfördt af de första
till Prag inflyttade judarna, direkt kommande från
Jerusalem. Byggnadsstilen väcker emellertid erinringen
om den arkitektoniska smaken hos byggmästarne i slutet
af tolfte eller början af, trettonde århundradet. Med
synagogans verkliga ålder må nu vara huru som helst,
säkert är, att hon ser urgammal ut och egentligen har
blott en sak, som talar om en nyare tid och hvartill
ingen annan synagoga i verlden lärer kunna framvisa
ett motstycke, nämnligen en kolossal fana, upphängd
midt i templet, så att hon kan ses från alla dess
vrår, och skänkt af kejsar Ferdinand III som ett
tacksamhets- och äre-bevis för judarnas visade
tapperhet under det svenskarna 1648, anförda af
Königsmark, belägrade Prag och med dess delvisa
intagande (16 Juli) afslöt det tretioåriga kriget
(se näst föreg. arg. af Fam.-Journ. sid. 110). Vår
vägvisare försummade icke att med tillbörligt
eftertryck framhålla fanans betydelse och utbreda sig
öfver sina trosförvandters visade tapperhet vid det
antydda’ tillfället, dervid han icke heller förglömde
att gifva skarpa munhugg åt de fördömda svenskarna
för deras under kriget visade grymhet.
Den gamla judiska kyrkogården i synagogans omedelbara
närhet, som vi sedan genomvandrade, har "nu mera
icke något annat intresse, än ett historiskt. Hon
besökes ej mer af anhöriga till någon nyligen afliden,
ty sedan ett sekel tillbaka har icke något lik der
blifvit jordadt. Men icke dess mindre finnes der ej
en fläck, utom de smala gångarna, som icke upptages
af en grafvård eller, sannare, grafvård på grafvård,
och i detta kaos af mer och mindre, vittrade, mer och
mindre i jorden nedsjunkna, mer och mindre af fläder
och syren öfverväxta eftermälen kan man se afspeglad
en del af det biltoga judafolkets pinohistoria, ur
hvilken några drag meddelades i senaste augustihäftet
af denna tidskrift. De flesta grafvårdarna förskrifva
sig från tiden efter femtonhundratalet. En särskild
del af kyrkogården upptages af de under Prags
belägring fallna judarnas grafvar,v deras, hvilka
med sina lif åt sin stam köpte den förut omnämnda
fanan. Att jämnförelsevis blott ett fåtal grafvårdar
af högre ålder förekommer, måste tillskrifvas
judeförföljelserna i Böhmen, företrädesvis de år 1389
timade, då icke blott grafvårdarna på kyrkogården här
förstördes, utan råheten och det blinda hatet till
och med gingo så långt, att gr af varna b er öfvade s
lemningarna af dem, som der öfverlemnats åt den sista
hvi-lan. Emellertid träffar man der ännu vårdar af hög
ålder. Den äldsta, rest till minne af Sara, aroniten
Josephs maka, är efter vår tidräkning från år 606;
vidare finner man der grafvårdar från åren 942 och
980, hvarefter en lucka af omkring 460 år uppstår,
tills man påträffar den dernäst äldsta, från medlet
af femtonde århundradet.
Judafolket kan i den skog af vårdar, som betäcker
den gamla judiska kyrkogården i Prag, uppleta några,
hvilka återföra i minnet namnen på en och annan af
dess yppersta under de senaste seklen. Så väcker den
mest i ögonen fallande vården å teckningen sid. 297
minnet af namnet von Treuenberg, hvars förste bärare
efter all sannolikhet var den förste jude, som blifvit
upphöjd i adligt stånd. Han var kejsar Ferdinand II:s
hofleverantör och blef af denne adlad, en den tiden
för en jude högst ovanlig utmärkelse. Det är hans
maka, Hendl, död 1628 och kallad sin tids frommaste
och ädlaste qvinna, som på sin graf fått denna i hvit
marmor vackert arbetade vård.
En annan på sin tid berömd man, som "åter blifvit
jord" i denna de dödas stad, är öfverrabbinen Löwy,
för sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
