Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny-Elfsborg för trettio år sedan. Några minnen, upptecknade af Herm. Hofberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
Då jag tog afsked, bad han mig återkomma till
middagen, klockan tre, hvilket jag samvetsgrannt
efterkom. Men redan nu skulle jag blifva vittne till
ett utbrott af hans häftiga lynne. Alltid god värd,
klingade han till höger och venster och bidrog lifligt
till att samtalet antog en kanske allt för utpreglad
ton af uppsluppenhet. Härunder hittade place-majoren
fälla ett yttrande, som kommendanten ansåg innebära
någon sidovördnad för hans person. Blossande röd
slog han näfven i bordet, så att glasen hoppade
i vädret, och befallde den närgångne, att genast
gå i arrest. Denne sköt stolen från bordet och
aflägsnade sig, efterlemnande en dyster förstämning
hos de qvarvarande. Efter middagen intogs kaffe
i kommendantens trädgård, en jordlapp, stor som
ett ordinärt kammargolf, med ett halft dussin
krusbärsbuskar och ett gammalt plommonträd,. När
likörerna efter kaffet åter bragt vår envåldsherrskare
i humör, vågade en .af de närvarande anmärka, att det
ändock var bra synd om den stackars place-majoren, som
satt mellan fyra väggar, utan både desert och kaffe,
hvilket infall upptogs så nådigt, att adjutanten strax
skickades att förkunna den fångne hans befrielse
och bedja honom vara välkommen till vårt sällskap
i trädgården.
För att förkorta det enformiga nfästningslifvet»,
improviserades af herrarna tidt och ofta små baletter
för fästningens damer, då man dansade på den rymliga
vinden till ett af förrådshusen. Musiken vid dessa
anspråkslösa tillställningar exekverades af en
närboende fiskare på en sprucken fiol; ballokalen var
klädd med doftande björklöf och man hade innerligt
roligt.
En dylik danstillställning, mer storartad än
någon annan, var anordnad den 28 Juli, samma
dag som en total solförmörkelse inträffade i
dessa trakter. Strax efter middagen anlände flera
småbåtar med inbjudna göteborgare, för att åse det
storartade naturskådespelet. Man samlades på en
af vallarna, der man hade fri utsigt åt alla håll,
somliga med kikare, andra med svärtade glas, sådana
som dagarna förut funnits att köpa i alla butiker
och boklådor i Göteborg. - En h älf timme innan
solförmörkélsen skulle begynna, sågo vi fästningens
.förrådsförvaltare, den vetgirige herr M., komma
släpande med en af sprötar sammansatt hönsbur. Man
hade nämnligen läst i tidningarna, att i samma
stund solen vore förmörkad, skulle husdjuren söka
sina hem och hönsen flyga upp på nattpinnen. Med
anledning häraf hade M. länt fäst-ningstraktörens
förråd ’af kycklingar, och dessa menlösa ung-dommar
skulle nu konstatera ett naturhistoriskt fenomen,
innan de dagen efter sattes på stekspettet. För att
hafva fria händer, hade M. öfverdragit sina stora
glasögoru med ljussot och gick sålunda väl rustad
att göra sina iakttagelser.
Med klockan i hand mot sågo vi med-spänd väntan
den begynnande förmörkelsen. Ändtligen visade sig
på solskifvan en mörk kant-, den tillväxte allt mer
och mer och efter ungefär en timmes förlopp återstod
af det glänsande klotet blott en liten tindrande
stjerna. Slutligen försvann äfven denna; en skugga af
egendomlig, dunkelgrön färgton utbredde sig hastigt
öfver jorden. Alla Betraktade vi med en känsla af
beundran och häpnad det ovanliga naturfenomenet. Jämn
v al M. blef så intagen deraf, att han alldeles glömde
bort observationerna i hönsburen. I sin tankspriddhet
gaf han denna i stället en spark, så att det bräckliga
omhöljet gick sönder och dess befjädrade invånare i
vild flygt flaxade utför vallarna.
Det märkvärdiga skådespelet var förbi. Hvar och en
stoppade sitt synglas i fickan och anförtrodde de
närmaste sina intryck. Äfven M. aftog sina glasögon;
men - o ve! -sothinnan hade förflyttat sig från
glasen till trakten kring hans ögon, hvilka dystert
blickade ut ur den sotsvarta ringen. Elektriskt lopp
en blick af hemligt förstånd mellan de närvarande att
ej låtsas om någonting, och M. var den okunni-gaste af
alla. Först sedan dansen börjat och M. med näsduken
utbredde sotet öfver sitt svettiga ansigte, kunde
munterheten ej hållas längre inom sina tvungna
gränser, och alla utbrusto i ett hejdlöst skratt.
Vår kommendant hade till hofskräddare en lifstidsfånge
vid namn Farao, som varit trumslagare vid något af
Vest-götaregementena samt för upprepade tjufnader var
dömd till lifstids fästning. Farao var en skicklig
skräddare och derför extra favorit hos v. Q., som
bättre än någon annan förstod att uppskatta värdet
hos ett par väl sittande permissioner. Men Farao
hade en svaghet, den, att våga allt för en sup,
och det lyckades honom ej så sällan, tack vare den
otillräckliga bevakningen, att förskaffa sig ett
grundligt rus.
En morgon, då jag i något ärende besökt kommendanten,
möttes jag i salen af en skrattretande scen. Gubben
v. Q., klädd i kalsonger och ett par snäfva byxor,
som vid på-klädningen nekat följa med längre än
öfver fotvristen, struttade på golfvet med en
kanschuk, i akt och mening att ge-nomprygla sin
hofskräddare. Denne åter kilade som en hare kring
väggarna och förstod med sällsynt skicklighet att
undgå hvarje rapp. Härmed hängde nu så tillsammans,
att gubben, trogen sin förkärlek för vackra
permissioner, kommit öfver ett smakfullt byxtyg i
Göteborg och med vanligt förtroende lemnat detta i
Faraos konsterfarna händer. Men nu ville olyckan,
att denne företagit tillskäringen vid ^tt tillfälle,
då han kommit öfver något af sin älsklingsdryck
och, i stället för att hafva v. Q:s respektabla
corpus för ögonen, tillklippt byxorna efter ett
mått, som han hade åt en femtonårig scholaris i
Göteborg. Följden häraf blef, att de färdigsydda
plaggen väl läto töja sig öfver v. Q:s fotknölar,
men icke en tum längre. Huru gubben fick sin förlust
ersatt, känner jag icke, men hvad som är säkert är,
att Farao fick skräddareräkningen liqviderad af en
artillerikonstapels hasselkäpp.
På eftersommaren inträffade en märklig tilldragelse i
fästningens annaler. Tidigt en morgon rapporterade
posten på vallarna, att ett ryskt linieskepp
kommit upp under natten och ankrat några hundra
famnar från fästningen. Här var således något
vigtigare att bestyra, än preja sillbåtar och
skärgårdsskutor. Genast gafs order, att adjutanten
och en ordonnans skulle utgå med r,kronbåteii", för
att preja den främmande tremastaren, och några af oss
följde civilklädda med till fartyget. Der möttes vi på
half däck af fartygets sekond, en lifländare vid namn
v. Miiller. Ytterst artigt tilltalade han oss eller,
rättare, den i tjensteutöfning stadde löjtnant "W. –
på tyska. Då intet svar följde, upprepade han sina
ord på engelska . . . Samma tystnad! Nu framställde
han för tredje gången sin fråga: med huru många skott
fartyget reglementseiiligt skulle helsa fästningen? -
på franska. W., en mycket städad, ung*man, men
hvilkens språkfärdighet knappast sträckte sig utöfver,
hvad som lärdes i den tidens flickpensioner, ansåg
nu tiden vara inne att taga bladet från munnen. Ovan
vid att uttrycka sig på franska, upplöstes hans svar
i några oartikulerade näsljud, samt en spasmodisk
ryckning i högra armen, hvilken alltid öfverföll
honom, när han kände sig på något sätt generad. Till
vår blygsel, tilltalade oss nu den ryske amiralen
på god svenska. Under sådana förhållanden var det
lätt att komma på det klara med det högvigtiga
ceremonielet. Under W:s heliga bedyranden, att,
hvad på honom berodde, Öhrlanders franska grammatik
snart skulle komma till heders igen, återvände vi
till fästningen, hvilkens kanoner i afmätta tempon
besvarade den ryska örlogsmannens salut.
Fram på hösten upphörde mitt förordnande och jag
lemnade Elfsborg. Några år derefter hörde jag, att
v. Q. infunnit sig vid riksdagen, för att genom eivväl
planlagd opposition tillkämpa sig en mer betydande
samhällsställning, men vid ankomsten till Stockholm
funnit "sin plats på riddarhuset redan upptagen af
en dertill mer berättigad ättemedlem. Icke långt
derefter underrättade tidningarna allmänheten om
v. Q:s bortgång ur lifvet. De, som närmare kände
den hedersmannen, togo för afgjordt," att han dött
af förargelse öfver, att hans oppositionela bana så
snöpligt blef bruten, men dödsorsaken lärer hafva
varit en annan, mer naturlig.
För ett par år sedan återsåg jag Elfsborg.
Dess vittrade murar voro då jämnade med jorden
och vallarna för- j vandlade till skuggrika
promenadplatser. I stället för
. ’ de ~~~^-.-O
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
