Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zigzag. Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo. IV. Genom drufvornas land till ostarnas. (Forts. från föreg. häfte.) - Ny-Elfsborg för trettio år sedan. Några minnen, upptecknade af Herm. Hofberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
hemska figurer, som i fästningsfångarnas gråa
drägt under bevakning vankade omkring på den lilla
fästningsön, lustvandrade nu eleganta damer och herrar
bland boskeerna. Ett prydligt schweizeri i villastil
reste sig på de skuggiga
kasematternas grund, och der förr i nattens mörker
ångerns suckar blandade sig med hånets förbannelser,
klingade nu från skilda grupper muntra, ungdomliga
skratt i den ljusa Sommarqvällen.
Bilder från en längre sommarresa af Jo. Jo.
IV. djpufvornas land till ostarnas*
(Forts. fr. sid. 264.)
l umman visade oss en annan, nästan lika brådstupande,
men mindre svindelväckande nedgång längs vinkullarna,
som äntrade upp ända till fästets utanverk. När
vi efter åtskilliga vedermödor kommit ned till den
lilla byn utanför Martigny, mötte oss en uppretad
käring, som utfor i ohöflig-het mot oss, för att vi
sökte undansnilla henne entreafgiften vid hennes
lakport, genom hvilken vi passerat gångstigen upp
till slottet. Der stod visserligen mycket riktigt
en flickunge, som affordrade oss vår halfva franc
per hufvud, men vår kusk tillropade oss nedifrån,
under kännaremin, att det var nog med att betala
uppe i fästningen. Yår fordringsägarinna tillkallade
nu sin man och sina grannar, och snart uppstod en
formlig träta mellan menigheten å ena sidan och mig
samt min sekundant, kusken, på den andra. Jag märkte
likväl snart att mitt lilla förråd af oqvädinsord var
uttömdt och att mina deklamationer om prejerier och
om vädjande till stadspolisen icke gjorde ringaste
effekt på dessa penning-giriga, på hvilkas arrenderade
mark vi hade vågat trampa.
Slutligen upptog kusken under en min af outsägligt
förnämt förakt ett tvåfrancsstycke ur sin börs och
slängde det åt käringen, i det han lexade upp henne
för hennes oförskämdhet mot aktningsvärda, långväga
resande, hvilka han hade missledt med sin uppgift om
fri passage, och sedan han förklarat, att han aldrig
i hela sitt lif vidare skulle föra någon främling upp
till deras kråknästé. Våra fordringsägare tycktes
icke taga ringaste misshumör af dessa hotelser,
utan bytte i hast om ton och blefvo ytterst höfliga,
skyllande allt på den gamle .kusken, som icke hade
bättre reda på lagar och författningar.
Naturligtvis fick vår chevalereske kusk, som så
ridderligt dömde sig sjelf till böter, genast af mig
igen sitt tvåfrancs-stycke, ehuru han ansträngde sig,
för att ej mottaga det, men genom det ömsesidiga
minspelet vid vår affärd upptäckte jag, att det
hela var en väl anordnad intrig och att kusken,
fästningskommendanten och portarrendatorskan alla
tre spelade under ett täcke, för att aftvinga
oss våra fyra francs som afgift för det mödosamma
ruinbesöket. Dock, vi förglömde snart det oförskämda
prejeriet vid minnet af de hänförande naturtaflor,
vi nyss beskådat, och vi hade vår stora förnöjelse åt
den gamle, listige körsvennens ännu länge mullrande
harm öfver .»packet i Martigny», med hvilket han
efter all sannolikhet redan delat vinsten.
Följande dagen hvilade vi ut i vårt hem, flanerade och
promenerade längs sjöstranden, förvånande oss öfver
att ej ett enda badhus finnes i den af främlingar så
flitigt besökta, lilla staden. Vill man bada, måste
det ske i badkar, ty någon bassin för simmare kunde
vi ingenstädes upptäcka.
Far och son nödgades derför, med sina paraplyer
till skydd mot den brännande solen, plaska kring
vid den öppna redden nedanför en vinplantage,
der fiskarbarnen, hvilka dagen lång tumlade om i
böljorna vid den grunda stranden, nyfiket betraktade
oss herremän med våra toalettbestyr. Ett par små
amoriner >på två till tre år, en gosse och en flicka,
sprungo i paradisisk drägt hela dagen, än på land
och än i vattnet, och förundrade sig synbarligen
öfver vårt opraktiska bruk af kläder i denna glödande
sommarhetta. Också voro de små alldeles brunstekta
af solen, men alls icke blyga för sin nakenhet inför
oss vänligt språksamma främlingar.
Bror och syster, de båda yngsta medlemmarna af
rese-qvartetten, företogo morgonen derefter klockan
tre, i sällskap
med hotellvärdens båda unga, raska söner som
vägvisare, den mödosamma marschen upp till »les
rochers de Naye». Far och mor betackade sig för den
högeligen ansträngande promenaden och klättringen upp
till den mer än sju tusen fot höga fjellspetsen. Också
kom det lilla sällskapet tillbaka först efter
elfva timmars fotvandring, den unga damen alldeles
tillintetgjord af trötthet, men den fjortonårige
elementar-isten ännu pigg och kry, för att ej som
ärlig, svensk sportman behöfva skämmas inför sina
jämnåriga, de båda schweizarna.
Bergvandringen hade emellertid, trots sina oerhörda
mödor, lemnat en behållning af de mest glänsande
minnen. Man hade klättrat, stödd vid sin alpstaf,
tätt utmed svindlande bråddjup, beundrat fjellens
rika flora, - vilda penseer, större än praktexemplar
af våra odlade, alprosor i massor etc. - man hade
gästat en herdekoja, der innebyggaren som bäst ystade
den berömda schweizerosten, sett hjordarna beta på de
stupande, men gräsrika branterna mellan snödrifvorna,
förvånat sig öfver getternas djerfva språng, der de
på de farliga sandsluttningarna hoppade från rullsten
till rullsten, hvilken vid hvarje beröring af deras
små kl of var förlorade sitt fäste och rullade ned
i afgrunden, medan de lifliga killingarn a under
farten redan funnit ett nytt fotfäste, hvilket i sin
ordning rasade undan, utan att djuren sjelfva följde
med i fallet.
Slutligen hade man krupit fram på händer och fötter
så nära som möjligt till kanten af högsta toppen,
som tyckes afsågad och tandad, liksom för att varna
för det förfärande bråddjupet inunder. Morgonhimmeln
hade varit fullkomligt klar och bergklättrarne
fingo belöningen af den friaste utsigt öfver hela
omnejden. Elemehtaristens dagbok talar om »alper åt
söder och öster, bland hvilka Mont Blanc i fjärran,
åt norr den otaliga mängden af byar och småstäder
och vid horisonten Jurabergen. Slutligen åt vester,
djupt, djupt inunder, ses Genevesjöns klara, blåa
böljor samt småstäderna på dess stränder. Sannerligen
en tafvelsamling att bjuda på.
Vi båda äldre njöto af de ungas förtjusning och sågo
allting med deras ögon, medan vi sjelfva från den
lilla soffan under popplarna vid stranden, tack vare
fingervisningen från våra bergvandrare, med blickarna
följde alptopparna der uppe bland molnen, hvilka då
och då svepte sina slöjor öfver de intressantaste
punkterna, just då de som lifligast beskrefvos och
utpekades.
Vi kunde emellertid, med denna anblick af
bergjettarna nedifrån, på ett beqvämt sätt göra oss
en föreställning om de ungas jubel, då de - liggande
utsträckta på sina magar, för att ej svindla,
- åskådade all denna herrlighet djupt inunder
sig. Skulle de ha vågat stå upprätt, kunde det lätt
hafva händt dem, som det gick en ung botanist,
hvilken, trotsande på sitt lugna, rediga hufvud,
oaktadt alla varningar förblef på stående fot,
men plötsligen under ett yrselanfall störtade ned
från en af dessa alphöjder och spårlöst försvann i
någon af remnorna. Denna olyckshändelse lär hafva
inträffat några månader före vårt besök i alplandet
och utgör ett nytt memento för trots och öfvermod
vid f j ell vandringar. Hvad beträffar vår egen,
lilla bergvandrartrupp, hade dels hotellvärdens raska
söner redan flera gånger förut bestigit fjelltoppen,
dels alla samtliga heligt lofvat oss att ej genom
förmätenhet utsätta sig för några faror.
’ Vi hade nu tillbragt omkring tre veckor i det
tjusande Montreux. Det var på tid att äfven beskåda
andra punkter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
