Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Gustaf II Adolfs dagar. Anteckningar om konungens hof, hans resor, familjförhållanden m. m. Af J. M. V.-VI. (Åren 1625-1629.) - Vilhelm Marstrand och Erasmus Montanus. Th. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
mar e, i .> h vilkens dörr vette åt konungens förmak,
när man genom gången gick utur- matsalen på högra
handen». Den 17 December försiggick kristningen-,
banketten stod i matsalen. Yid denna tid hade konungen
en stark skälfvesot (tertiana) - tredjedagsfrossa –,
som han om hösten fått i Preussen. Med anledning häraf
fäktade han flere dagar dubbelt med sin unge gunstling
Per Brahe och slog så, att skälfvan släppte honom.
Efter enkedrottningens död hade konungen befallt,
att hennes syster Agnes skulle få vistas vid hofvet
och der behandlas med all vördnad. Emellertid synes
denna prinsessa haft ett vresigt och trätgirigt lynne
samt sprungit med sqval-ler, hvarigenom förargelse
åstadkoms. Dessutom tärdes hon af afund öfver den
tilltagande vänskap, Maria Eleonora visade för
pfalzgrefvinnan Katarina. När den sistnämnda derför
en gång ville sända drottningen ett läkemedel, liksom
hon eljest emellanåt skickade produkter af ladugården
vid Stegeborg, utfor prinsessan i en kammarjungfrus
närvaro mot Katarina och lofvade slå läkemedlet
ur drottningens hand, liksom om det innehållit
gift. Detta utspriddes bland hoffolket och kom äfven
till pfalzgrefvens öron, hvarpå denne, som misstänkte
stämplingar af den mot honom fiendtliga högadeln,
fordrade ordentligt förhör. Äfven konungen blef helt
»perplex» och medgaf förhöret, hvilket äfven i början
af år 1627 hölls af hofmarskalken D. von Falkenberg
i tvänne riksråds närvaro. Emellertid befanns saken,
hvilken dock länge hållit hofvet i spänning, vara utan
betydenhet. Och längre fram på året afled prinsessan
Agnes, till hvilkens begrafning pfalz-grefven och
hans gemål i Augusti af drottningen inbjödos till
hufvudstaden.
I början af år 1627 hölls riksdag i Stockholm,
hvarvid prinsessan Kristina utkorades till tronföl
j arinna. I slutet af Februari reste konungen och
drottningen till Nyköping. Derifrån drogo de i början
af Mars till Svartsjö och sedermera vidare till
Kopparberget, der en tysk skräddare under stått sig
att uppresa dalkarlarna, af hvilka några stegladés
vid Falun. Efter att hafva besökt öfriga bergslager,
reste rdet höga paret sist i menföret tillbaka till
Stockholm. -
Eedan den 27 April måste konungen detta år lemna
Stockholm och fara till Elfsnabben, dit han
anlände den 28. Först den 4 Maj kunde han dock
derifrån afresa med betydliga förstärkningar,
och den 8 anlände han till Pillau. Sedan han genom
framryckande mot Königsberg förmått sin svåger till
förnyad neutralitet, färdades han öfver Frische Haff
till.Elb.ing och derifrån till lägret vid Dirschau,
i hvars närhet han fann den polska hären förlagd
i ett nytt läger vid Liebschau, strax vester om
Dirschau. Såväl denna omständighet, som hans tvänne
gånger inträffande lifsfara, hin-
drade honom att under detta fälttåg företaga något
afgörande. Första gången sårades han, då han från sin
egen skans vid Danziger Haupt, der "Weichseln andra
gången delar sig, natten till den 25 Maj skulle
bemäktiga sig danzigerboarnas midt emot liggande
skans vid Käsemarkt. »Då han stod och i mörkret
styrde en båt, i hvilken, utom honom, blott Per
Brahe, en page och fyra drabanter funnos, träffades
han af en muskötkula på högra sidan, i magen under
harnesket. Denna blessyr var dock ej farligare, än
att han fjorton dagar senare med en del af sin styrka
från Dirschau kunde draga till Ostpreussen och vid
Wormditt undanjaga polackarna (den 14 Juni). Derefter
vände han sig å nyo mot Käsemarkt, som eröfrades den
4 Juli, hvarpå han för andra gången måste draga åt
Ostpreussen, emedan hans svåger låtit sina trupper
från Königsberg tåga till understöd af polackarna,
hvilket dock hindrades genom öfverraskningen vid
Mohrungen den 17 Juli.
Sedermera återvände Gustaf Adolf till Dirschau. Under
de ständiga fäktningar, som ägde rum med polackarna
vid Liebschau, råkade han flera gånger i personlig
fara. Den 30 Juli afbröts hans värja under
striden med en polsk kosack, hvilken dock strax
nedsköts af lifknekten. Den 7 Augusti föreföll
en hetsig kavalleridrabbning, der den fiendtlige
öfver-befälhafvaren, Koniecpolsky, fick hästen skjuten
under sig och blott med möda kunde rädda sig till
fots. Den 8 Augusti på morgonen ryckte Gustaf Adolf
ut med hela hären, för att anfalla polackarna, hvilka
syntes vilja röra sig ur sitt läger. Då konungen å en
höjd med kikaren ville undersöka fiendens ställning,
träffades han af en muskötkula invid halsen,
så att den kändes under skulderbladet. Striden
måste af-brytas. Denna gång var såret farligare än
den förra. Blodet flödade, och konungen förlorade
sansen samt måste i vagn föras till Dirschau, der han
sedermera vårdades i ett kloster. Kulan blef aldrig
utdragen och sex veckor förgingo, innan konungen
blef återställd.
Sedan detta skett, utfördes hela hären den 23
September på öppna fältet, hvarpå Gustaf Adolf
af engelske sändebudet Spens högtidligt mottog
Strumpebands- eller S:t Görans orden, då af
samtlige trupper gafs svensk lösen med kanoner och
musköter. I slutet af månaden tågade konungen för
tredje gången under detta fälttåg till Ostpreussen,
der han i början af Oktober återtog några städer,
som polackarna eröfrat. Den 18 i samma månad afreste
han från Pillau, och den 20 landsteg han på Öland,
hvarpå han öfver Kalmar fortsatte resan till
Stockholm. På vägen möttes han af drottningen,
som naturligtvis med största bekymmer mottagit
underrättelsen om - de. olycksfall, som träffat
honom. Den 5 November inträffade de i hufvudstaden.
(Forts.)
oeli
’ orträttet å sidan 324 visar oss dragen af en bland
Danmarks, ja, Skandinaviens yppersta och mest be-römda
konstnärer. Liksom fallet var med Holberg, kan också,
åtminstone på sätt och vis, denna Holbergs mästerlige
tolkare betraktas som ett till sitt ursprung norskt
rotskott på den danska odlingens träd. Kommerserådet
Marstrand, målarens far, var nämnligen en till
Köpenhamn inflyttad norrman.
I den danska hufvudstaden föddes sonen Vilhelm
Ni-kolaj sjelfva julafton 1810. Redan vid 16
års ålder blef han lärjunge af K. V. Eckersberg
och studerade samtidigt vid konstakademien. Hans
teckningar från dessa unga år förebåda redan den
blifvande humoristen. Tjugotvå år gammal, erhöll
han 1832 akademiens båda silfvermedaljer, först den
mindre och snart derpå den större. Men naturligtvis
sträfvade han högre. Såväl 1833 som 1835 deltog han
äfvenledes i täflingen om guldmedaljen, men blef båda
gångerna besegrad af andra.
Detta nedslående resultat kom en af hans lärare, den
framstående konstforskaren professor Höyen, att om
honom då nedskrifva den något tvärsäkra frasen: »Genre
decideret», och snart började Marstrand sjelf också
att tro sig rent af omöjlig för historiemåleriet.
»Jag har icke det uthållande allvar, som hör till att
måla historiska ämnen» - skref han ännu långt derefter
(1838) i ett bref till Höyen.
Utan knöt lydde han också Höyens anmaning och beslöt
egna sig uteslutande åt genremåleriet.
Redan 1829 hade han begynnt utställa sina taflor i
akademiens salar, men först 1832 lyckades han der göra
sig mera bemärkt med en bild af stor komisk verkan,
en skildring af det kaotiska virrvarr, hvilket
såväl i Köpenhamn som annorstädes plär medfölja en
flyttningsdag. Af naturen äger i allmänhet dansken
i vida högre grad, än sina skandinaviska bröder, en
god blick för det komiska, en afgjord smak för kritik
och satir, - och Marstrand var i detta hänseende en
4L*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
