Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åländska anekdoter från Östersjö-kriget 1854, upptecknade af Herm. Hofberg. 2. Länsmannen. 3. Kronofogden - Bylgjas klagan. C. Ludv. Törnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
-336-
att i hemlighet lemna Åland. Vare sig nu att fienden fått någon »hum» om saken eller händelsen eljest så. fogade, men samma dag, han med packade kappsäckar trädde ut på sin förstugutrappa för att resa, landade en engelsk slup vid hans sjöbrygga. En underofficer kom med fyra man upp på gården, och sedan den förstnämnde öfvertygat sig om att L. var den, som de sökte, förklarades han för krigsfånge.
Invändningar tjénte naturligtvis här till intet; L. måste foga sig i sitt öde. Och sådan han stod och gick fördes han om bord på det, på redden liggande, vice amiralskeppqt. Till en början anvistes honom plats i en kabyss, der tjugo ostyriga sjökadetter voro inlogerade. Det är ej att undra på, om L., irriterad af månadslång oro och nu utan ett af-skedsord ryckt från hustru och barn, befann sig i en ytterligt retlig sinnesstämning-, men än var måttet icke rågadt. Bäst han satt i sina dystra tankar, ett mål för kadetternas spefulla miner, lade en af dem beslag på hans galoscher och lät dem göra en rutschfärd öfver golfvet. Genast voro de andra inne i leken och under det vildaste oljud skjutsades kronofogdens fotomhöljen från den ena kajutväggen till den andra. Till sist miste L. tålamodet och grep med kraftig hand en af de närmast stående fridstörarne för bröstet. Yid det buller, som uppstod, öppnades kajutdörren och en civilklädd man inträdde. Han tilltalade L. på bruten svenska, sade sig vara norrman och vice amiralens tolk samt bad L. följa sig till en lugnare plats. L. fick nu egen hytt för sin räkning och behandlades med all aktning, utom i det, att han ej tilläts hafva någon förbindelse med land. Sedan hans fångenskap varat i åtta dagar, infann sig på fartyget en åländsk deputation af åtta bönder och två prester, hvilka på det bevekligaste anhöllo hos viceamiralen om L:s frigifning, emedan, som de sade, de i annat fall icke ville ansvara för ordningen på ön. Anarki och olydnad mot den lagliga öfverheten äro annars, som bekant är, en fiendes bästa bundsforvandter i ett ockuperadt land. Det kan derför gälla som bevis för, huru föga allvarligt de allierades sjökrig i Östersjön var menadt, att de deputerades anhållan med nöje beviljades och L. i deras sällskap fick återvända till sitt hem.
Bylgjas klagan.
I den klara vinternatten
Stilla slumra land och vatten,
Månens strålar glädtigt springa
Öfver Östersaltets vik,
Der små klockor tyckas ringa
Eller harposträngar klinga –
Hvilken sorgligt ljuf musik!
Hvadan dessa fagra toner
Ifrån djupets regioner,
Ömsom döfva, ömsom klara,
Ljufliga att lyssna på?
Tyst, jag hör den kloke svara:
»Det är isfragmenter bara,
Som emot hvarandra slå.»
Nej, den vise mannen felar:
Hafvets dotter Bylgja spelar,
Och de milda ljud, som klaga.
Med sin enkla melodi,
Gripande, fastän så svaga,
Tälja en förgäten saga
Från en tid, som gått förbi. –
Draken flög och skummet yrde, Yikingen mot hafvet
styrde Och med segerlust l hågen Af sin hembygd afsked
tog, Yindens härskri ljöd i tågen, Bylgja gungande
på vågen Mot sin djerf ve älskling log.
Be dan förr hon många gånger Sjöng för gossen
hjeltesånger, Der hon höjde sig och sänkte Invid
vikens kiselstrand, Och på lek hon dervid stänkte
Droppar, som likt perlor blänkte, . I hans anlete
ibland.
Flög han i den lätta slupen Öfver storm upprör da
djupen, Hafvets mö, den käcka, sköna, Kaskt hans
farkost framåt sköt; Gick han ungdomsdjerf att
röna Simmarns konst i böljor gröna, Glad i famn hon
honom slöt.
»Bylgja–––till helsning sträckte armen»–––.
(Teckning af Carl Larsson}.
Nu han stod, en höfding värdig, På sin drakes lyfting
färdig I skarlakansmanteln röda Och med guldsmidd
hjelin och sköld-, Kämpa ville han och blöda, Yinna
gods och land föröda, Som ej pr of vät nöd och köld.
Draken flydde utåt fjärden, Hafvets dotter sjöng vid
färden: »Mina systrar skola bära Dig med lust, min
starke vän; Svärdets skördar skall . du skära, Samla
gods och vinna ära - Djerf ve höfding, kom igen!»
Och han flög till skarpa fejder Bort i Söderns
solskensnejder, Och hans hjelterykte nådde Sérklands
kust och Bomaborg-, Hvar han spjutets dödsfrön sådde,
Skräck i mannahjertan rådde, Modershjertan fingo sorg.
Sist en dag han återvände Till de kuster, som han
kände Från sin barndoms första stunder, Då han hörde
böljans ljud; Och ifrån orangens lunder I en sol
verld full af under Följde med en svartögd brud.
Bylgja till sin älsklings möte Ilade med öppet sköte
Och till helsning sträckte armen Upp ur vikens gröna
våg, Men i jungfruliga barmen Föddes storm och väcktes
harmen, När hon Yälsklands dotter såg.
Afundsjuk på hennes lycka Höfdingen hon ville rycka
Ned till sig i djupets riken, Systrarne till hjelp
hon tog: Hvit af hafsskum vräktes viken, Måsar höjde
hesa skriken, Yågen vildt mot klippan slog.
Mäktig mast som röet knäcktes, Breda bord som spånor
bräcktes, - Fåfängt nämndes gudanamnen: Draken sjönk
i välkänd vik, Krossad in i sjelfva hamnen; Bylgja
glad i kalla famnen Slöt sin älskling - men som lik.
Fåfängt kyss på kyss hon tryckte På den mun, som stum
sig lyckte, Och hon såg med bitter ånger Hjeltens
sköna, bleka drag. Sedan dess så många gånger Ljuda
hennes klagosånger Invid stranden än i dag.
Yemodsfulla toner klinga, Liksom klockor små som
ringa, Liksom harpotoner ljöde, När mot klippan
böljor slå: Bylgjas klagan för den döde Hörs i natten,
tyst och öde, Sorgligt ljuf att lyssna på.
C, Lradv. Töriaberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
